Jean Bolinder: ”Jag har bevisligen en hjärna men är inte så bra på deckare”

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av Per Erik Tell

Han har fått Deckarakademins pris för bästa svenska deckare två gånger, och nominerats ytterligare fyra gånger. Själv fnyser han åt Akademin, mumlar någonting om kotterier, och säger:

– Jag är inte ens särskilt bra på att skriva deckare!

Vi som har läst Jean Bolinder håller naturligtvis inte med. I hans kriminalromaner finns ett djup och en psykologisk nerv som om den inte är unik så är den i alla fall, för att använda ett språk som ligger honom nära, förbannat ovanlig, i den svenska deckarvärlden.

När vi träffas, på ett i deckarkretsar ökänt kafé i Vinslöv i Skåne, ser han så pigg och fräsch ut att det känns alldeles osannolikt att det bara är två månader sedan han fick en propp i hjärnan.

– Röntgenplåtarna förvånar en del. Dom visar nämligen att jag har en hjärna!

Jean Bolinder har nära till skratt.

Memoarer i höst

Han har blivit 67 år, är sedan länge bosatt i skånska Bjärred, och tycker det är dags för memoarerna. Så i höst ligger I skuggan av Bolinders mekaniska verkstad på bokhandelsdiskarna. En kontroversiell bok, säger han själv, och en uppgörelse med många.

Jag slår i morfars konversationslexikon från 1923 och hittar:

”Bolinder; Jean B., f. 1813, d.1899, industriman, grundade tillsammans med sin broder, Carl Gerhard B., f. 1818, d.1892, Bolinders Mekaniska Verkstad på Kungsholmen i Stockholm … ”

Carl Gerhard Bolinder var farfars far. Farfar hette Erik August och blev målad av Zorn, sånt säger allt.

Bolinders Mekaniska Verkstad tillverkade det mesta, från ångmaskiner till kaminer och köttkvarnar, och förvandlades senare till Bolinder-Munktell, ni minns säkert dom gröna traktorerna, ännu längre fram färgades traktorerna blå, nu med namnet VolvoBM.

– Jag växte upp som en totalt misslyckad, men gräsligt rik, godsägarson i södra Östergötland, på Laggarps gods, berättar han, och illustrerar sitt misslyckande med några snabba jaktscener där unge Jean lyckades undvika att träffa både harar och älgar under seanserna med sin jaktkamrat, familjens privatchaufför. Då han däremot var nära att träffa just chauffören, ställdes jaktlektionerna på obestämd tid in.

Satte sprätt på miljonerna

När pappa hade skjutit sej var Jean 21 år och visste att råg och havre skulle han aldrig lära sej att skilja på. Istället bestämde han sej för att ägna dom närmaste fem åren av sitt liv åt att sätta sprätt på miljonerna han hade ärvt.

– Jag ville bli fri från pengarna, säger han.

Han lyckades.

– Ja, det gick faktiskt på fyra och ett halvt år, säger han, fullkomligt allvarlig.

Och tillägger att det var det bästa han gjort.

Och receptet?

Ett vanligt, beprövat ynglingabeteende med rejält vida svängar.

Alltså kvinnor, vin och sprit i massor, och som grädde på moset, snabba sportbilar. Inte en, inte två, utan en hel jäkla karavan! Jean Bolinder tillbringade till exempel en del av ungdomen i en Jaguar E-type. Det ni!

En oförvägen och företagsam yngling med målsättningen att snabbt bli av med pengar. Nu fick han göra något han var riktigt bra på. Fast …

– En sportbil exploderade i 160 och förvandlades till skrot. Men samma eftermiddag köpte jag en ny.

Naken in på danskrog

Han måste ha väckt en hel del uppseende i Uppsala dit han nu förlagt sitt liv. En gång steg han till exempel naken in på dansrestaurangen Flustret, svepte in sej i en bordduk, och torkade av sej efter ett uppfriskande nakenbad i Svandammen utanför.

– Det var mycket sprit, mycket sprit, minns han med eftertryck.

Dock icke blott. Han läste något meningslöst och ägnade istället sin tid åt film och teater. Fick dessutom beröm för sina insatser som nationens teaterföreståndare, även om det funnits en föregångare vars rykte han inte nådde upp till. En annan östgöte, en typ som hette Tage Danielsson.

Slutklämmen på släktens miljoner blev en fjorton dagars lång, och makalös, filmfest med kopiösa mängder sprit. Han åkte in till stan i den sista sportbilen.

Orakad och otvättad efter sin två veckors fest, låt oss inte tänka på andedräkten, får han, på väg mot frälsningen i form av en flaska Vichyvatten, syn på världens vackraste kvinna, då han stiger in på Fågelsången. Jag misstänker att han åtminstone harklade sej innan han steg fram till henne och konstaterade att ”vi ska gifta oss”.

Hon sa ja till sist

Hon hette Marianne och var en ordentlig flicka. Så det tog ytterligare två veckor innan hon tackade ja till frieriet!

Nu har dom varit gifta i mer än fyrtio år.

Det var också Marianne, eller Ajan, som fick Jean att samla ihop sej i studierna och förse sej med en fil.mag.

– Med usla betyg, lägger han snabbt till.

Men det räckte för att han skulle få ett lärarjobb i Båstad. Konfronterad med elevernas dåliga behandling av svenska språket satte han sej ned och skrev en deckare, inspirerad av sin favoritförfattare Faulkner. Boken hette Skulle jag sörja då … och blev inledningen på en serie deckare, det blev tio stycken, med paret Jöran och Marianne Bundin i huvudrollerna.

Jöran Bundin var en ovanligt misslyckad person, och han anses vara en av deckarlitteraturens första verkliga antihjältar. Boken kom ut 1967 på ett litet förlag som hette Tomas Förlag i Strängnäs.

Det blev årets bästa deckaredebut, översvallande recensioner av Bang, PG Petersson i Vecko-Journalen och intåg i Svenska Deckarakademin.

Den misslyckade Jöran var en spegling av Jean själv.

Och i bok efter bok har han fortsatt att bearbeta och göra upp med sina egna psykologiska problem, ett djupt självförakt, separationsångest och skuldkänslor.

Genom att använda jag-formen och låta jaget vara mördaren skapar Bolinder en nerv och en psykologisk närhet till det som sker. Och jag blir inte förvånad när han säger:

Tror att han är mördare på riktigt

– I nästan sextio år har jag trampat kring på jorden och trott att jag tagit livet av någon på riktigt.

Han berättar hur han ofta tvingade sej själv att omedelbart ringa upp någon som han nyss besökt, bara för att förvissa sej om att han inte dödat denne.

Psykologer och terapeuter har inte kunnat hitta grunden till dom här tvångsföreställningarna.

Men i fjol kom lösningen!

– Jag fick kontakt med min gamla barnsköterska, Moa. Och hon berättade hur oerhört ledsen jag hade blivit då hon slutat sin anställning hos familjen Bolinder. Moa hade blivit min ställföreträdande mamma, och jag trodde i all min barnslighet att det var jag som hade skrämt bort henne, säger han. Samma natt fick jag en enorm hjärtklappning och trodde att jag skulle dö i en infarkt. Men det var chocken över att plötsligt få förklaringen till mina 60-åriga problem.

Nu är dom historia.

Genom åren har deckarna avlöst varann.

Jean Bolinder har fortsatt göra upp med sej själv och sitt liv i en rad underhållande, ofta vansinnigt spännande, deckare. Barndomen från Östergötland, med bland annat pappans självmord, finns med i Bröd över mycket tvivelaktigt vatten som kom 1998.

Svenskarnas favoritdeckare

För tretton år sedan, 1990, kom Dödisgropen – som utsetts av svenska folket till ”vår favoritdeckare”.

– Jag satt och målade på Nordkoster när färjan kom in till Vettnet och folk gick iland. Tänk om en av alla som kommer här i verkligheten är död, tänkte jag, och det blev upptakten till boken, berättar han.

Också i den här boken spårar man ”mördaren Bolinder” i bokens jag, Per Monson, konstnären, tillika mördaren, som sitter och målar på den ”Västra Tvillingön”, strax invid Kosteröarna.

Men Dödisgropen fick det trögt i portgången. Först efter fem refuseringar blev det napp hos Carlssons förlag. Då gjorde Bibliotekstjänst fullkomligt mos av boken i sin recension.

– Den spöklika stämningen saknades, skrev dom, dundrar Jean Bolinder och tillägger: Jag vet en jävla massa mer som saknades!

Men publiken tog boken till sitt hjärta, liksom dom gjort så många gånger förr. Bolinder är en mycket folkkär deckarförfattare, intygar också Inga och Christina på Vinslövs bibliotek. Även om han inte är lika älskad, lika mycket, bland kritikerna.

Där finns det å andra sidan ett ömsesidigt misstroende.

– I memoarerna ska jag säga vad jag tycker! För en gångs skull, slår han fast.

Och man kan känna vinddraget från kommande rallarsvingar och råsopar i memoarerna som ges ut i höst.

Just nu pillar han på en mycket originell och, enligt egen utsago, konstig idé, ett historiskt drama från 30-talet, och nu ska han skriva sakta, säger han, deckarförfattaren, som dessutom påstår att teater är hans liv och det enda han är bra på, det är att vara lärare!

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22