JB, ett kamratligt porträtt i backspegeln

Jun 26th, 2020 | By | Category: 2020-06 juni, Artikel

Jean BolinderJean Bolinder, Bjärred, blev 84 år. Han sörjs av sin familj, av ett med ens kulturellt sett fattigare Sverige och – som krönikör och kritiker i Dast – av många deckarvänner. Här ett porträtt av kamraten ULF DURLING. Bilden är den som använts vid Jeans krönikor i Dast.

I januari 1960 började jag anteckna alla böcker jag läst i små noteringshäften, kanske ett nyårslöfte. Nu, efter sex decennier, är jag inne på nummer elva i ordningen.

Eftersom Jean tidigt tog täten bland mina favoritförfattare förvånar det mig att han först dyker upp i rullorna fyra år efter sin debut med Skulle jag sörja då … (1967), som dessutom saknas i min nästan kompletta deckarsamling på Bolinderhyllan. De följande romanerna finns på plats, häftade men ouppsprättade. Tydligen har jag läst och fäst mig vid honom i efterskott och tagit skadan igen. De har röda lappar med rabattpriset 10 kr på baksidorna, som färskvaror kostade de det dubbla. Vi verkar i en icke värdebeständig genre. Det fick Jean bittert erfara. Trenderna växlar. Idag röd.

På 1980-talet kom jag med AWE Gebers till Norstedts på Riddarholmen. Där fanns K Arne Blom, som jag grälat med i Expressen 1971, och en kväll skulle vi träffas på en förlagsfest. Min oro inför detta var lyckligtvis obefogad och som extra bonus mötte hans dåvarande vapenbroder Jean upp och gjorde sig trevlig. Det lyckades han med.

Mina nyblivna vänner var, när det behagade dem, bråkmakare och palatsrevolutionärer. Jeans humör påminde i sin ostadighet om vissa slags väder. Jag lärde mig så småningom att balansera det, vilket – oss emellan – krävde stor diplomatisk förslagenhet. Han var en Strindbergsk natur – kom oftast som en stormvind för att sedan plötsligt mojna.

Ibland kunde han inte styra sig. Vid ett tillfälle ledde det till en permanent fientlighet. Han hade kritiserat Svenska deckarakademin – där han var en infant terrible i vuxenförklädnad – och väckt misshag hos vår dåvarande preses Åke Runnquist. Vad saken gällde kan vi bortse från. Hur som helst hade Jean dessförinnan regelbundet skickat honom sina böcker med vänliga dedikationer – efter sitt majestätsbrott fick han samtliga i retur. Varje gång han berättade om den skymfen för mig gjorde han det med illa dold masochistisk förtjusning.

Att heta Bolinder och vara sonson till en VD för Bolinders Mekaniska Verkstad i Stockholm, på Kungsholmen, innebar ingen röd matta, snarare ett ok. Jean tycks ständigt ha försökt kasta det av sig och bana egen väg, vilket skedde genom att han markerade sin egenart via en självpåtagen roll som busfrö. Han blev ett gissel både i Mjölby samrealskola och Motala gymnasium, en plåga för klasskamraterna och de flesta lärarna, liksom senare i Uppsala, där han lyckades läsa in en fil kand (litteratur, historia) trots att han samtidigt hann slösa bort ett gigantiskt farsarv på utespring och studentikost nonsens, bl.a. nakenbad i Fyrisån.

Detta och åtskilligt annat har han nogsamt dokumenterat i sina memoarer. Eftersom det mesta han publicerat, inklusive deckarna, har en autobiografisk bakgrund antar jag att skrivandet åtminstone delvis syftat till att avlasta honom från den ballast han burit på.

Och så blev han ett tu tre nästan vuxen! På konditori Fågelsången blir han tvärt förälskad, friar till expediten bakom disken och genomdriver äktenskapet nästan innan bagaren hann få bröllopstårtan färdig. Marianne (Ajan inom familjen) blir därmed allt för honom, hustru och musa och fasta ankargrund under hans seglats över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Han var ganska obegriplig. Men efter ett halvt liv med hans böcker och ibland med Jean själv i luren har hans konturer klarnat. Han ringde oftast när jag var strängt upptagen. ”Det är Jean”, röt han på sin omisskännliga östgötska – varpå en lång monologisk underhållning vidtog. Trots egna meriter som pratmakare fick jag sällan en syl i blåsvädret.

Bäst sammanfattas han nog som mix av en eldfängd Strindberg, en drömsk Atterbom och offer för ett möjligen bortträngt barndomstrauma. Född i ”den fagra Åsbodalen” bottnade han i myten om en förlorad lycksalighet. Faderns andranamn August hade han gärna bytt ut mot sitt eget – varianten Astolf – med dess klädsammare klang. Godsägaren till Laggarps säteri hade färre ups än downs, blev alkoholiserad och sköt sig 1956 en kula för pannan.

Märkligt nog hade Jean livet igenom en rad mödrar: Mamma Majken (som tycks ha haft nog av sitt), pigan Moa (som in loco parentis fick husmorsansvar för Jean som vore han en Tjänstekvinnans son), Ajan (som i egenskap av barnmorska – jordemor – säkerligen har slösat mycken maternalistisk omsorg på honom under deras långa äktenskap) och sist men inte minst hans mångåriga psykoterapeut Lillemor (!).

Apropå Jeans höga ångesttryck ringde han mig en dag och meddelade att marritten var över – han var befriad! Han hade hjälpts till insikt om sambandet mellan en oförklarad förlust i femårsåldern och sitt eviga illabefinnande. En avgörande ledtråd hade uppdagats, ett mönster avtecknat sig. Rapporten ingav mig vissa betänkligheter, pusselbiten verkade lite tillrättalagd. Ändå hoppades jag förstås att han äntligen kommit överens med sig själv.

Vi backar till det sena 80-talet. Efter att dessförinnan ha varit Tomas förlag i Strängnäs trogen söker sig Jean till Bra Böcker och startar parallellt ett brett och ambitiöst projekt på Liber Förlag. Där är han anställd och arbetar med läromedel men när Glashavsserien går i stå blir han friställd eller bryter upp på eget initiativ. Utgivningen av släktkrönikan om familjerna Jorbén och Ribenlod, avsedd att spegla gud vet hur många år av det tidiga 1900-talet, läggs ner mitt i flödet av Bolinderska förvecklingar – troligen på grund av alltför låga försäljningssiffror. En rasande och besviken Jean tar skadan igen. Sin revansch förlägger han till Nord-Koster. Dit kommer djävulen på besök och där låter Jean återigen – mer övertygande än någonsin – upplevda erfarenheter och fabulering gå hand i hand. Med ett banalt uttryck kan den boken sannerligen sägas vara skriven med det egna hjärteblodet.

Äreräddad och prisbelönad för mästerverket Dödisgropen (1990) slår han sig till ro hos Tryggve Carlsson i Stockholm. Därmed får han ett hus och ett hem, men inte för alltid.

Hans svanesång, med den kanske symboliska titeln Målsökande robot, produceras 2011 i Skrivarstugan M & J Bolinder, Bjärred. Den omfattar tvåhundra kopierade A 4-blad i en pärm, den väger nära 1,5 kilo – normal dödvikt för en inbunden JB är 3–4 hekto.

Så händer det som ofta blir äldre krimförfattares öde, ibland är det Makternas verk. Vi sveps bort av nya trender utan vare sig lust eller förmåga att anpassa oss till påbjudna crime noir-koncept eller gängse seriemördarobligatorier.

På senare år ägnar han sig gärna åt ett annat av sina intressen, landskapsmåleriet – han var en fin akvarellist. Man kan undra om Jeans lyhördhet i fråga om människors inre världar hade ett nära släktskap med hans sinne även för den yttre naturen och dess växlingar, var det två sidor av samma mynt? Apropå hans receptivitet och generösa läggning – hur många små jul- och påskkort med de finurligaste motiv (bl.a. tomtar och blåkullor) har han inte glatt sina vänner med? De kom lika pålitligt som Karl Bertil Jonsson och lammstekarna.

Men allra mest engagerade han sig nog för sina teaterelever. Han undervisade dem på jämbördig nivå i scenisk gestaltning med en närvaro och en entusiasm som om inget mindre än livet stod på spel. Vilket det ju faktiskt gjorde och gör.

Så mörknade det på jorden och den 7 juni gick ridån ner för honom.

Man kan tycka att mitt porträtt av JB är väl öppenhjärtigt, kanske får jag rentav problem med ett eller annat lömskt förbehåll i tryckfrihetsförordningen. Jean skulle inte ha haft några invändningar. Ös på! hade han sagt.

Vid det här laget misstänker jag att han lyckats ta sig in genom pärleporten. Därmed blir det – gudskelov – ett himla liv ovan där.


Ulf Durling porträtterade också Jean Bolinder när denne 2012 fick hederstiteln Grand Master av Deckarakademin.

En nyskriven novell av Ulf Durling har också bäring på vänskap med Jean Bolinder.

 

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22