Jättejobb kartlägga populärlitteraturen

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Dag Hedmans kartläggning av populärlitteratur som resulterat i bibliografin Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920 (Gidlunds Förlag, 1997) utgör det mest omfattande projektet i sitt slag hittills i vårt land. Forskningen inleddes 1980 och tog mer än femton år i anspråk. Det var när han arbetade på sin doktorsavhandling Eleganta eskapader, som handlar om Frank Heller, som det frö såddes som ledde till bibliografin. DAST har pratat med honom om detta arbete.

AV BERTIL FALK


LINKÖPING (DAST) “Under arbetet med Eleganta eskapader i Uppsala fanns det en annan doktorand, Per Lindroth, som skulle doktorera på Samuel August Duse”, berättar Dag Hedman. “Vår handledare menade att vi borde orientera oss i den svenska kriminalfiktionsmarknaden direkt innan och under den period då Heller och Duse var verksamma.

Båda debuterade 1913, Duse något före Heller. Vi borde veta vad de hade läst, vad de var influerade av, vilka deras konkurrenter var.

Det handlade inte främst om svensk litteratur, för där fanns ju nästan ingenting, utan det var den översatta litteraturen, den utländska.

Under kolportageeran dominerade tysk litteratur, men där fanns också fransk litteratur och på 1910-talet är det främst den, anglosaxiska litteraturen. Per Lindroth lämnade den har uppgiften efter något år men jag gnetade vidare.”

På den tiden hade man små askar med kort där uppgifterna fanns skrivna för hand.

Dag Hedman tog då till uppgift att överföra uppgifterna till data. Det fanns en datamaskin på institutionen.. Den var som en elskrivmaskin med minne.

“Jag satt en hel sommar med detta”, konstaterar Dag Hedman. “Men jag hade vänner i Linköping som startat konsultfirman IFS, som numera är världsomspännande men då bara bestod av fem personer. De hade en finare och dyrare datamaskin på vilken jag kunde göra författar- och titelregister.

Det höll jag på med i 15 år. Det finns nog en del inkonsekvenser i boken för att jag inte arbetade på samma sätt 1980 som 1997.

Låg status bland forskare

1980 var jag en nybörjare, en amatör, en nolla och satt ganska mekaniskt och omedvetet och förde in uppgifter.

På slutet visste jag mycket mer, kompletterade materialet och blev noggrannare med att skriva upp underligheter, som att exemplaret på ett bibliotek skilde sig från exet på ett annat bibliotek. Sånt begrep jag inte tidigare.”

Dag Hedman menar att bibliografier har låg status inom forskarvärlden och han understryker att det inte går till så att man sätter sig ned och skriver av en katalog. Han säger att nationalbibliografier och Svensk Bokkatalog går inte att lita på.

“De är tillkomna i ett visst syfte som inte behöver vara samma syfte den har som gör en bibliografi. Man måste gå in på biblioteken, beställa fram exemplaren och titta på dem en efter en.

Jag vet inte hur många tusen beställningar jag gjorde på Carolina Rediviva i Uppsala. Jag lamslog ett tag deras låneavdelning. Då insåg de att den här killen menar allvar. Jag fick tillstånd att komma in bakom kulisserna och själv botanisera. De vill inte ha en massa folk som går där, för då kan böcker försvinna.

Men jag blev för jobbig för dem. De fick kliva omkring med stegar och leta fram böcker jag beställde. Problemet med det systemet är att man måste känna till en bok för att kunna beställa fram den.

När jag själv fick gå bland hyllorna hittade jag massor av böcker som jag inte kände till. Det var då jag gjorde de verkliga fynden. ‘Vad är det här för något?’ Man tar ner den från hylla. ‘Jaha, det är ju en deckare.'”

Vad beträffar riktiga böcker, så finns det ändå nåt slags katalogisering. Bibliotekarierna känner igen en ren bok och sätter in den under författarens namn. Men Dag Hedman ville inte bara komma åt det som allmänt uppfattas som en bok.

“Min bibliografi heter ju Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920. Det kan vara ett skillingryck på bara fyra sidor. De är också berättelser om brott på bokmarknaden. Nu kunde jag gå in på en avdelning som heter Småtryck. Där stod stora pappmappar med broschyrer och annat nedslängt. Jag rotade igenom dem. Det var okatalogiserat material, som man annars inte kommer åt. Skulle bibliotekarierna katalogisera allt så krävdes enormt mycket personal. Redan att förvara materialet någonstans är ett problem. Det är därför som en del försvinner.

Bara hos samlare

Ett annat problem har att göra med pliktexemplaren. Ett tryckeri trycker en bok och skickar in pliktexemplar. Så trycks boken om nästa år. Biblioteket tittar på boken och man säger: Det har är ju en dubblett och så slänger man den. Eller också kommer samma bok ut med nytt omslag. Då skickar tryckeriet bara in omslaget men inte inlagan. Bibliotekarierna ser på omslaget och konstaterar: ‘Det här är ju ingen bok!’ Så slänger man eller lägger det bland småtrycken.

Katalogisering förekommer inte. Det enda spåret i sinnevärlden efter detta kan vara ett exemplar hos en samlare.”

Men detta var inte de enda intrikata problemen som mötte Dag Hedman. Kolportageutgåvorna sätter till exempel än i dag myror i huvudet på biblioteken. De kom i sextonsidiga knippen en gång i veckan.

“På det sättet portionerade man ut romaner så att fattiga arbetare och det lägre borgerskapet fick råd att köpa dem”, berättar Dag Hedman. “De betalade 10 öre i veckan i stället för att köpa en bok för åtta kronor. Om alltsammans getts ut som bok hade det kanske blivit 1200 sidor. Nu dyker det upp sådana veckoutgåvor som bara är på 1000, 800 eller 64 sidor. Då antecknade bibliotekarierna ofta att exemplaret är defekt.

Det är inte alls så. Tryckeriet har skickat allt som trycktes. Om det föll ifrån prenumeranter och köpare – det tog ju flera år innan en roman blev färdig – så kom man till sist ned i så liten upplaga att det inte var kommersiellt försvarbart att fortsätta.

En roman kunde sluta mitt i ett ord. Det har man inte fattat på biblioteken.

En annan sak hände när man optimistiskt tryckte för många exemplar. Man ville bli av med det och sålde oinbundna högar till ett annat förlag, som lät trycka upp ett nytt omslag med ett nytt fräscht tryckår. Kanske ändrades titeln också. Det nya omslaget skickades till biblioteken, som inte fattade att detta skulle kombineras med den tidigare utgåvan.

Raka motsatsen!

George Füllborns Den bleka grefvinnan eller Kampen om en million finns i hur många utgåvor som helst. Då tänker man! Wow! Vad den måste ha gått bra eftersom den kom ut hela tiden. Det är precis tvärtom. Den var omöjlig att sälja och skyfflades bara från förlag till förlag som tryckte nya titelblad. Allt detta fattade jag inte när jag började. Så småningom begrep jag och en del fick jag förklarat för mig. dock inte av bibliotekarierna.

Det finns en viss intressekonflikt mellan bibliotekarier och forskare. Bibliotekarierna ser sig själva som förvaltare av det litterära arvet, men deras hantering av fragmentariska utgåvor är naturligtvis helt felaktig. Den biten borde tas på blodigt allvar. Då skulle vi få en bättre uppfattning om bokutgivningens historia. Men visst! Det är en avvägning. Man måste ha personal.

Och personal kräver anslag. Biblioteken vill säkert som alla andra organisationer expandera, men det går ju inte nu.”

När Dag Hedmans bok kom ut uppmärksammades den av Ulf Örnkloo i radions Deadline, Johan Wopenka skrev mycket upprymd om den i GT. Den uppmärksammades i Jury och DAST. “Men…”, konstaterar Dag Hedman, “i Biblioketstjänsts sambindningslista kom det en recension av en person som naturligtvis var okunnig på området. Han ansåg att boken inte kan användas som hjälpmedel för att jag satt gränsen för vad som är kriminallitteratur så brett. Jag tog hellre med för mycket än för litet. Det menade han vara en nackdel. Det tyckte jag var ett häpnadsväckande argument.

Jag funderar då och då på det meningsfulla i den här forskningsgrenen, bortsett från att jag tycker att det är roligt. Jag kan bli lite nedstämd när jag ser att det inte är något som t ex tidningarna intresserar sig för. Man vill inte bara forska för sin egen skull och för en och annan gnet, mest kompisar, som tycker att det dar var ju bra. Det ska vara någon form av allmän nytta med det man gör. Är det inte det vetenskapen går ut på, att på något sätt lyckliggöra mänskligheten?

Jag tycker själv att detta är ett forskningsområde som är så pass intressant att det är meningsfullt att lägga ned sitt liv på det. Bibliografin är nu en handbok som man kan ha i bokhyllan och ta fram i decennier. Jag vet inte hur den sålde. Jag fick ingen inkomst utan var glad att Gidlunds ville ge ut den.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22