Janne Bruzelius: Skapade detektiven Hejdemar Filén och hamnade mitt i Frödingefejden

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Med sin korta roman Stockholmsinteriörer på Kungsholms Bokhandels förlag 1883 blev författaren Janne (han ville ha det stavat så) Bruzelius ett känt namn i den stockholmska kulturella världen.

Snart ett och ett kvarts sekel senare är det roligt att läsa författarens noter till sin historia där detektiven Hejdemar Filén vid polisen i huvudstaden är huvudperson. Han skriver till exempel att ”Föreställningsförmåga är första villkoret för att med framgång kunna fungera som detektiv. [Han] behöfver vara minst lika god skådespelare som någon af dem, hvilka uppträda på tiljan. [Han] får mången gång beqväma sig att än som förnäm redande utländning taga in på första klassens hotell, än som forbonde, betjent eller sjåare drifva omkring på stadens gator och krogar.”

Ett avsnitt i boken heter Rödlufvan och handlar om en ung kvinna från en ”af de landtförsamlingar som gränsa in till Venern”.

Hon hamnar i Stockholm som visar sig vara en ryslig stad, befolkad av luredrejare, bordellmadamer, skumma adelsmän och korrupta poliser. Inte ens religionens utövare går att lita på. Författaren häcklar teatern och dess personal med en beskrivning som slutar med ett ”brr…”. Vanligt folk super och spelar vira. Läkare är också hemska, en sådan är ”som kandidat alkoholist, som licentiat gourmand, morfiofag eller opiumrökare”.

Romanen utspelas 1877 och håller sig till den vanliga ideologi som sade att landet är bättre än stan på nästan alla sätt. Det är inte att undra på att Arboga Tidning skrev om Stockholmsinteriörer på följande sätt: ”Vi ha här en realist af renaste vatten. Det fordras mod för att följa honom på hans vandringar i de rikes salar eller i lastens nästan och se all den moraliska ruttenhet som han obarmhärtigt blottar.  /…/ spännande och högst talangfullt skrifven”.

Tydligen hade Janne Bruzelius talang. Han fortsatte som skribent och tidningsman och blev småningom redaktör för tidningen Budkavlen.

Kanske ändrade han också åsikt om sexuell synd – eller också var han en fullfjädrad sensationsjournalist. Det märker man några år senare.

År 1896 kan kallas bakåtsträvandets år. Då kom varietéförbudet och Gustaf Frödings diktsamling Stänk och flikar belades i kvarstad av justitieministern. Tidningen Budkavlen som tryckt ett stycke ur dikten En Morgondröm av Fröding blev också belagd med kvarstad.

Det kom många kommentarer till detta.

Här några:

Jag kan ej underlåta att uttala min harm över att poliskonstaplar stövla in i vår lyrik.

A.U. BÅÅTH

En litterär hyena, [Janne Bruzelius] ute på nattligt rov, bläddrar i diktarens [Gustaf Fröding] drömmar. Han finner en sida eller två, med målningar av sådant, som eljes med all rätt svepes i grannlaga tystnads slöja. Ha, vilket fynd, här har jag till ett präktigt mål! Vad bryr en sådan om lösryckning ur sammanhanget, vad gör det honom, att han försöker draga ned en gudarnas brudbrädd till en grändbordells fala liderlighet!

HJALMAR BRANTING

Grymt må man kalla de griserier som skandalprofessorn Hjalmar Branting producerat i sin socialiststia, som ock kallas Socialdemokraten.

Språkets alla gränd- och hamnbusuttryck flyta som vanligt ledigt ur hans smutsiga penna.

Likt sin gemål, Rene, älska socialdemokrabatens Hjalmar litteraturens komposthögar, som de båda starkt föröka.

JANNE BRUZELIUS i Budkaflen.

En åldrig, på gravens brant stapplande judisk förläggare, som redan förut är mångmillionär och har den äran att bland sina förlagsartiklar räkna en hel del av vad svenskt snille ypperst kunnat åstadkomma, förlägger denna bordellernas Höga Visa [En morgondröm} för att med ännu en tusenlapp eller möjligen två kunna öka sin förmögenhet…

A. HEDENSTJERNA ”SIGURD”

 

Omdöme om ”Sigurd”:

”Av Frödings egna uttalanden förefaller det som om Sigurds verksamhet i Smålandsposten varit den som berört honom mest illa. Sigurd var en pseudonym som sedan 80-talets mitt hade blivit populär i vida kretsar. Den dolde Alfred Hedenstierna, född 1852, under 70-talet lantbrukare, sedan tidningsman och från 1890 ägare och redaktör för Smålandsposten i Växjö.

Hans böcker bär sådana undertitlar som ”humoresker, skisser och berättelser” eller ”noveletter, sparlakansläxor och satirer”, de är burleska och folkliga och frispråkiga.

Framgången kom honom att förlora sinnet för proportioner och hans hat mot osedlighet, stockholmare och judar tog sig med åren alltmer obalanserade uttryck. Några av hans böcker på 80-talet heter Ljud och oljud över växlande ämnen, Vett och ovett, Svenska bilder och vrångbilder – så småningom dominerades hans författarskap av de senare leden: oljud, ovett och vrångbilder.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22