Jan på Grönkulla

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

(Recension av Tempelriddaren införd i Kvällsposten 15/7 1999, här i något förändrat skick.)”Som tanken föregår handlingen liksom morgondagen föregår dagen” (sid 110), har Jan Guillou, tyvärr som utlovat, återkommit med del två. Tempelriddaren, i trilogin om medeltidens riddare och jungfrur, närmare besett Tempelriddaren Arn och hans älskade Cecilias öden och äventyr bland dadlar och beduiner (Arn) respektive rovor och nunnor (Cecilia).

Det är en sorglig historia även om författaren skärpt sig sedan fjolårets hafsverk; sakuppgifterna är bättre kollade men språket lika erbarmligt, en förfarlig rotvälska som skall föreställa “medeltid”. Hela boken är som dålig buskis på en amatörteaterscen i Vitabergsparken i Stockholm när seklet (det förra) var ungt och Gotiska förbundet avsomnat och gravsatt. Guillous beskrivningar av vapen och rustningar, borgar och kloster är infallsrika, levande, åskådliga och man blir helt övertygad om att alltsammans tillverkats av papier-maché och grundats med Falu rödfärg.

Riddaren av den guillouska skepnaden (Am) är i denna del av trilogin krigsplacerad i Palestina med kringliggande områden och tjänstgör som minröjare, förlåt Tempelriddare; han strider mot muslimernas ledare Saladin (som Arn dessutom, i bästa agentstil, för hemliga samtal med), intrigerar, segrar och lider, men är naturligtvis ädelmodig, framför allt i jämförelse med kristna i allmänhet och Tempelriddare i synnerhet.

Den älskade Cecilia lever ett oherrans liv i klostret Gudhem i Västra Götaland och plågas förskräckligt av en sadistisk priorinna. Så kan det gå när kondomen inte är på.

Förbannad på kristenheten

Saracenerna, beduinerna, muslimerna, är visserligen hemskt farliga när de blir arga, men de tvättar sig i alla fall två gånger om dagen och bär sig inte så illa åt som tempelriddarna, “dessa ondskans demoner” med “det vidriga röda korset” osv. osv.

Jag förstår kanske, varför Guillou skriver denna trilogi: han är helt enkelt förbannad på kristenheten och det hyckleri som, naturligtvis, finns där – men ej endast där!

Alt den feminint framtonande Jan Guillou kan vara mäktig till sa mycken obehärskad vrede, förvånar mig dock – jag ser för min inre syn hur Guillou efter att ha skrivit några sidor om Tempelriddarna tar på sig långkjolen och de högklackade innan han beger sig ut i tallskogen för att skjuta älg med elefantbössa – eftersom den litterära stilen, den intellektuella nivån, snarare för tanken (läsarens tanke) till Anne på Grönkulla än till de obarmhärtiga och blodiga krig som genomleds under korstågstidernas konflikter mellan kristna och muslimer.

Å andra sidan. Jag tycker att araber och muslimer borde bli upprörda av Guillous outtröttliga förmåga att nästan alltid framställa dem som scoutshejker, alltid redo till humanitära insatser i världssamfundets anda – naturligtvis med ett Koranord på lapparna.

Romanen består av 420 tättryckta sidor. Som i de gamla flick- och pojkböckerna från Wahlströms, hade det räckt med 120. Men lycka till den som orkar igenom allt.

Jag har redan gratulerat mig själv till detta Maratonlopp.

(Recension av Riket vid världens slut i Kvällsposten 8/2000, här i något förändrad form.)

Kvällsposten kom några dagar senare än övrig dagspress med recensionen om Jan Guillous tempelriddarfantasterier kring Am, hans hirdmän, vasaller, slavar, släktingar, kungar och hans älskade Cecilia.

Etter mina negativa reaktioner på de båda första delarna, är det övertänkt strategi att, innan jag yttrar mig, läsa vad andra kritiker tycker om den tredje och avslutande delen.

Den noggranne läsaren kunde redan efter första delen konstatera att Guillous trilogi måste sluta apokalyptiskt: intellektuellt apokalyptiskt. Författaren (numera även Publicistklubbens ordförande (otroligt…), har förskingrat det eventuellt journalistiska förtroendekapital han tidigare hade – kvar – till vägs ande.

Pekoral eller pigroman?

Till och med den försiktiga och vänliga Eva Stram i Sydsvenska Dagbladet konstaterar att Guillous skildringar av hur det (ekologiska?) mönsterjordbruk han tillsammans med livskamraten Cecilia, före detta tvångsrekryterad nunna, bygger upp efter återkomsten till Sverige “nästan påminner om att läsa SvDs näringsbilaga om optimistiska framtidsföretag”, “att den idag politiskt korrekta jämställdhetsideologi och feminism som Arn ger uttryck för känns med andra ord en aning för bra för att vara sann i detta tidsskede” (medeltiden), och att Guillou “knappast kan karakteriseras som en människoskildrare”, osv, osv, osv.

Det var just detta jag hävdade när jag anmälde del ett och två. Också vid läsningen av del tre tar man sig för pannan och undrar: är detta pekoral eller pigroman?

Kalkonopera

Citat:

“Den gången fick du nästan mitt hjärta att stanna”, viskade Cecilia.

“Det var inte vad jag avsåg”, svarade Arn. “Jag skulle vinna ditt hjärta, inte stanna det.”

“Genom att visa mig vilken ryttare du var som kunde stå på en häst, så ville du vinna mitt hjärta?”

Ja, så går det på, boken igenom.

Guillous medeltida kalkonopera har emellertid höjts och höjs på sina håll fortfarande till skyarna under skydd av kameraderi som enda brofäste mellan dilettantism och Grönköpings Veckoblad; Anders Ehnmark skriver sålunda i Expressen (5.7.2000) att den nya romanen känns “äkta”, att “det är bra”, att det är “roligt”. VAD är det som är äkta, bra och roligt? Jo, menar Ehnmark, att Guillou vänder ut och in på gamla europeiska skildringar av vad som idag kallas “tredje världen” och beskriver hur de muslimer och kristna som följer Arn till Sverige, efter tjugo års tjänst i Mellanöstern, för med sig kultur, vetenskap, medicinskt och tekniskt kunnande till en barbarisk värld strax söder om Nordpolen. Det vore roligt om så vore, men om inte om i vägen vore, kossorna i luften fore…

Acceptans av rasism

Svartskallarna som invandrar med Arn till Västra Götaland är progressiva, kunniga, bildade. Korstågstidens vitskallar i Mellanöstern var dumma, obildade, råa.

Jag betvivlar inte alls det goda hos svartskallarna, men ifrågasätter att endast ondska och okunskap härskade hos vitskallarna.

Vad varken Guillou eller Ehnmark inser är att de genom sin ganska infantila manöver öppet visar sin egen acceptans av rasism, intolerans, och ett kolonialt tänkande. Även om svartskallarna i Västra Götaland – i Guillous tappning – har med sig kunskap och kultur, så är deras attityder desamma som de vitskalliga kolonialisterna besjälades av när de våldtog Afrika och Mellanöstern, nämligen att ortsbefolkningen är dum och okunnig, skitig och opålitlig.

I min recension av den första delen i denna trilogi, Vägen till Jerusalem, spådde jag att det hela skulle sluta med att Cecilia efter nunnetiden flyttar in i Arns beduintält under palmerna i någon oas i någon öken i Mellanöstern. Så blev det inte; återföreningen mellan de älskande sker istället i Västra Götaland. Skönt för Cecilia, så slapp hon den besvärliga resan över land och hav med alla dess faror och obekvämligheter. Bättre då att svartskallarna får bygga kalla nordens första vattenklosett hemmavid.

Klumpigt skrivsätt

Naturligtvis kan man raljera hur mycket som helst över Guillou och hans klumpiga sätt att skriva, men det finns faktiskt en allvarlig sida av hela spektaklet, nämligen vad jag tidigare nämnde, rasismen. Jag kan inte värja mig från misstanken att Guillou är rasist, kolonialist och ej, som han utger sig för att vara, arabernas vän.

En icke trovärdig och idealiserad bild skadar den sak man säger sig vilja stödja. Är man dessutom, som Guillou, medveten om att den bild man målar, är skev och idealiserad, är det hela intet annat än hyckleri – och kanske ett enkelt sätt att tjäna pengar på andras bekostnad.

I dagarna har jag läst en historisk romanbiografi av en helt annan kaliber, i tysk översättning: den libanesiska författaren Amin Maaloufs bok Leo Africanus (Suhrkamp Taschenbuch), som handlar om decennierna vid slutet av 1400-talet och början av 1500-talet.

Leo Africanus, muslim född i Granada, tvingad att utvandra, äventyr i Mahgreb, i tjänst hos sultaner och emirer, shanghajad av Vatikanens hantlangare, kristnad, geograf hos påven Leo X, återgår till islam när han till slut finner ro i Tunis med hustru och barn.

Hos Maalouf finns berättartalang, historisk och teologisk kunskap, förmågan att skildra människor, förtrogenhet med hur trogna muslimer och kristna reflekterar och agerar, god kännedom om maktstrukturer och om hur makt utövas. I personen Leo Africanus förenas tematiken om konflikter mellan skilda kulturer, historiska personligheter och religioner under renässansen.

Utomordentligt bra. Läs den i stället. Så är det bara – sorry, Sir Arn.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22