Jan-Olof Ekholm: Det måste vara mord – felparkera duger ej
Sep 5th, 2009 | By ansvarig | Category: 1999-3, ArtikelAv BERTIL FALK
När år 1999 går mot sitt slut passar Jan-Olof Ekholm på att komma med sin trettionde deckare sedan 1968. Det är 31 år sedan debuten, så det har blivit i snitt en deckare om året.
Nu med snudd på millenniumskiftet kan man säga att det blir ett märkesår för Jan-Olof Ekholm.
Milstolpen Nr. 30 heter Nedräkningen (Gondolin 1999) och författaren konstaterar själv att han med den deckaren deltar i haussen kring millenniumskiftet. Hans första deckare Sista resan – mord! (Bonniers 1968; Mälaröbörsen 1996) närmar sig nu den ålder då begreppet klassiker kan börja att användas lite löst.
Det var där som skandalreportern Göran Sandahl – Göran Skandal, ett journalistiskt klantarsle – debuterade som polisens stjälpreda.
”Jag var alltid intresserad av gåtor”, säger Ekholm. ”Jag är väl en av de få överlevande fossilerna som fortfarande håller på med att skriva pusseldeckare. Just därför att jag är så fascinerad av gåtan. Sedan har miljön blivit rätt viktig för mig. Det har varit landsortsmiljö i större delen av min utgivning.”
”Staden – det är väl en slags sammanblandning av Avesta där jag växte upp, Mariestad där jag hade mitt första jobb samt den tjusiga staden Hässleholm med sin diskreta charm. Sista resan – mord! handlade om ett taximord. Och ett taximord var det första jag kom i kontakt med i verkligheten. Det var det alltjämt ouppklarade taximordet i Avesta 1947. Då var jag ung lokalredaktör på Avestaposten i Krylbo. Och fick uppleva det på mycket nära håll”, säger Ekholm.
”Så fick det bli ett taximord i Hässleholm med en dramatisk avslutning på gästgiveriet i Broby. Och sen har det fortsatt. Hela tiden småstaden men det har mer och mer blivit småstadens mikrokosmos: föreningsliv, politik, idrottsföreningar, röjargäng, A-lagare, De små grupperna i den lilla staden.”
Sagobok för vuxna
Det ouppklarade mordet i Avesta som inspirerade till den första boken matchar Jan Olof Ekholm inför millenniumskiftet med ett annat ouppklarat mord i deckarbok nummer 30.
Den handlar om ett mord som ägde rum den 30 december 1974. Den sista december 1999, just i det ögonblick då datorerna ska braka samman och skapa kaos, i värsta fall utlösa ett tredje världskrig om man får tro olyckskorparna, då preskriberas mordet, för då har 25 år gått.
”Deckaren är för mig en sagobok för vuxna”. säger Jan-Olof Ekholm. ”Där finns en gåta och det goda ska alltid segra. Sagor kan ju också vara grymma. Jag skrev sagoböcker innan jag skrev deckare. Sju barnböcker. Där fanns världens snällaste liga, som klantade till allting. När jag började skriva deckare fortsatte jag på den inslagna vägen och skapade antihjälten Göran Sandahl i motsats till 50- och 60-talens superhjältar. Sandahl misslyckades med det mesta. Han var inte alls så dum, hade stort sinne för nyheter men tog ut svängarna ganska ordentligt. Det fanns faktiskt kollegor till mig som när de recenserade böckerna skrev att han var en skam för journalistkåren.”
Ekholm skapade också en andra antihjälte, lantbrevbäraren Ingemar Svensson.
”Han är inte fullt lika klantig som Sandahl. Svensson löser gåtorna med sitt bondförstånd.”
Det var ingen slump att Ekholm valde en lantbrevbärare att fungera som antihjälte.
”Lantbrevbäraren har ett fantastiskt jobb”, säger han. ”Denne har en otrolig kontakt med befolkningen. Och utmed Svenssons linje hade han många märkliga abonnenter och där hände många konstiga saker.”
Klintan fram ur bakgrunden
Huvudrollen i Ekholms böcker har växlat mellan journalisten och lantbrevbäraren, men i böckerna har det alltid funnits en tredje person i bakgrunden, polisen Klintan, så kallad bland annat för att han ser ut som Clint Eastwood och är lika vrång som Eastwood framtonar på vita duken.
Med den nya boken är det denne polismans tur att träda i förgrunden.
När det ovan nämnda mordet begicks den 30 december 1974 fick han uppleva ett sökande efter mördaren, som inte ledde till något annat än att Riksmordkommissionen lämnade en resultatlös utredning.
Då avgav Klintan löftet att lösa mordgåtan innan brottet preskriberades vid midnatt när tusenårsskiftet inträffar.
Under alla dess år har mordet förföljt honom. Nedräkningen handlar om denna kamp mot tiden.
”Jag har inget budskap”, säger Ekholm.
”Jag vill underhålla. Det goda ska segra på sitt vis. Brottslingen blir alltid fast hos mig. men jag hoppas att läsarna i mina deckare finner bra spänning och en bra gåta. Läsaren ska ha en chans att lösa gåtan. Det är inte nödvändigt att läsaren gör det, men jag försöker ge ledtrådar men jag lägger också ut villospår som jag hittar på under handlingens gång.”
Jan-Olof Ekholm har sina förebilder. Stieg Trenter var länge den store guden, ett hjältestatus som hos Ekholm därefter övertogs av H.K. Rönnblom.
”Hos Rönnblom var det småstaden, där jag trots allt kände igen hela mentaliteten”, fastslår Ekholm. ”Jag jobbade tillsammans med H.K Rönnblom på Aftonbladet. Ibland tror jag att det var för hans skull jag sökte mig till Aftonbladet i mitten på 50-talet. Jag hade den stora äran att sitta vid hans fötter och klippa recensioner ur landsortstidningarna. Jag jobbade på landsortsredaktionen. Han var en mycket sympatisk man, som gick stilla sin väg genom redaktionslokalerna, men han var en rackare på att skriva spetsigt. Trenter och Rönnblom var mina mentorer.”
Jan-Olof Ekholm sitter med i Svenska deckarakademins utländska läsgrupp, som väljer ut årets bästa utländska bok.
”På så sätt tar jag läsa hela sortimentet. Jag kan inte säga att jag har några särskilda utländska favoriter, men det finns en rad väldigt bra kvinnliga deckarförfattare, inte minst i Norge. Karin Fossum är det senaste stjärnskottet som jag är imponerad av.”
Inte rumsrent
Läste Jan-Olof Ekholm månne kioskdeckare när han var grabb? Jodå. ”Jag läste Alibimagasinet. Harald Ask. Öivind Grahn. Kaj Henning. Det ansågs inte riktigt rumsrent, så jag fick smyga mig till att läsa dem. Jag läste också barnsidorna i Allers.”
På frågan om det måste vara mord i deckare svarar Ekholm: ”Det är lite svårt att sätta fast en felparkerare och ha en dramatisk upplösning. Det är naturligtvis en utmaning, men jag vågar mig nog inte på det. Ett mord är så definitivt. En förskingrare kan betala tillbaka pengarna. Till att börja med hade jag tänkt ha ett mord i varje bok. Det har blivit lite inflationsbetonat med fler mord.”
Slutligen ska noteras att pusseldeckarförfattaren Jan-Olof Ekholm gillar att se action och thrillers på TV och film, men anser att pusseldeckare är vidriga (ordagrant) på TV.
”Det blir bara en massa snackande när de gör pusseldeckare i TV”, säger han, mannen som vid sidan om 30 pusseldeckare har skrivit sju barnböcker och två dokumentärer, den ena en dokumentärskildring tillsammans med en kriminolog och den andra tillsammans med 33-åringen som utpekades som Palmes mördare.
Noteras kan att i trots av sin faiblesse för småstaden, så är Jan-Olof Ekholm numera bosatt på Kungsholmen i Kungliga Hufvudstaden.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22