Jan-Olof Ekholm: Deckarförfattare som återkommer med barnbok efter fyra decennier…

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Av BARBRO LINDBORG

”En frisk fantasi och ett rörligt ordsinne… Jan-Olof Ekholm skiljer sig från mängden på något vis”. Många deckarläsare torde instämma men se – det gäller inte alls karln som kriminalförfattare. Recensionen skrevs av Lennart Hellsing och avsåg debutverket Ditt och Datt på Måfå, en barnbok som utkom 1958!

Nu efter 40 år det dags igen. Jan-Olof återvänder till lekplatsen så att säga. I höst utkommer Tomten till salu, en kapitelbok för 7-10-åringar. Men helt släpper han inte det kriminella. Det finns en liten barnvänlig gåta i handlingen och hans ordinarie huvudpersoner skymtar också fast ordentligt omskolade. Lantbrevbärare Ingemar Svensson är polis och journalisten/antihjälten Göran Sandahl fastighetsmäklare! I centrum står istället en liten flicka som av en märklig tillfällighet råkar ha samma namn som det egna barnbarnet – April.

Bokens titel får anses signifikativ för Jan-Olofs faiblesse för ordlekar. Nyss läskunniga April stavar sig fram till att på en skylt på sommarlandet står textat att tomten är till salu. Samtidigt är hon tillräckligt stor för att veta att tomtar inte finns och om de ändå skulle finnas – varför måste just den här säljas? Det uppstår en del komplikationer innan problemet löses.

Jubel – men inga rubel

Efter den lyckade debuten kom det ännu en bok om katten Ditt och hunden Datt och sedan ytterligare sex varav en nått oanade höjder på den kulturella himlen i det forna östblocket.

– Jag begriper ingenting, erkänner författaren själv. Men vad jag fått mig översatt anses berättelsen ha ett Tristan och Isolde-motiv med en hyllning för fredlig samexistens där alla är vänner.

Hurra för Ludvig Lurifax är en näpen historia om rävungen Ludvig den fjortonde som fick en bästa kompis i kycklingen Tuttan Karlsson, en vänskap som medförde vissa påfrestningar från omgivningen. Via en tysk utgåva upptäckte sovjetiska lektörsögon boken och den hamnade i en antologi tillsammans med två storfräsare som Thorbjörn ”Kamomilla” Egner och Tove ”Mumintrollen” Jansson.

Sedan blev det ingen ände på att utnyttja boken (som även kom att översättas till ukrainska): Radiomusikal med åtföljande LP-skiva, scenmusikal på Stadsteatern i Kiev, vuxenpjäs (!) på Satirteatern i Moskva, prisbelönad tecknad kortfilm vid festival i Minsk, dockteater i Bulgarien, barnteater i Riga (endast Karlsson på taket har varit större succé).

Så nu är det till att vara rubelmiljonär eller leva ett liv i lyx vid besök österut för att göra av med alla royalties?

– Njet, svarar Jan-Olof på flytande ryska. Boken togs om hand innan Sovjet skrev under konventionen om ersättning. Två böcker och en LP-skiva är hela utbytet. Jag får nöja mig med folkets jubel.

Vid mästarens toner

Var kommer deckeriet in i bilden? Jo, tio år efter debuten med Ditt och Datt presenterade sig journalisten och antihjälten Göran ”Gör’an Skandahl” Sandahl för första gången i Sista resan – mord. Men intresset för genren har funnits i alla tider.

– Höstens Stieg Trenter var den givna julklappsboken. Senare blev H-K Rönblom guru, inte minst för hans småstadsmiljöer. När jag så småningom hamnade på Aftonbladet som chef för riksredaktionerna och med tillgång till de flesta landsortstidningarna satt jag bildligt talat vid mästarens fötter och tillhandahöll honom recensioner för glädjen att få ett dedikationsexemplar. Men annars läste jag allt och hade tidigt ambitionen att samla på svenska deckare. I ett anfall av övermod anmälde jag mig till och med till TV:s 10.000-kronorsfråga. Jag telefonintervjuades men ämnet ansågs för smalt och det blev ingenting mera.

Fortfarande inga tankar på att skriva själv?

– Jag hade stor respekt för genren och beundrade dess utövare kolossalt. Men i mitten av 60-talet kom vändningen. Dagens Nyheter utlyste en tävling om bästa kriminalnovellen och jag avgav ett lyst löfte att om jag vann skulle jag skriva Romanen. Jag vann inte men tidningen köpte in mitt bidrag. I samma veva utkom en av dåtidens TV-kändisar med en roman, som jag fann så gränslöst usel att jag omöjligt kunde skriva en sämre. För ett var jag övertygad om: Efter alla år av läsning kunde jag allt om intriger. I sekunder av självrannsakan var jag aningen tveksam om beskrivning av miljöer och människor. So what, dessa eventuella små brister skulle lätt döljas av en handling som gick utanpå allt som tidigare skrivits på svenska. Bonniers skulle få chansen till utgivning. Endast det bästa och största förlaget dög. Åke Runnquist hörde faktiskt av sig och kallade till audiens i förlagshuset. Bonniers var villigt att ge ut boken efter vissa korrigeringar. Miljöer och människor var trevligt beskrivna men intrigen behövde arbetas om en hel del…

En skam för kåren

Därmed var mordkarusellen igång och bortsett från 1989, då en klantig förläggare schabblade bort utgivningen, har det punktligt kommit en titel om året, till större delen pusseldeckare men även en dokumentärroman, Mälarmördaren, belönad med Deckarakademins pris för 1979 års bästa faktabok.

Deckarförfattaren Ekholm förknippas främst med två företeelser: Göran Sandahl och den svenska småstaden. Varför blev det just en journalist som huvudperson?

– Som landsortsjournalist i många år visste jag hur en sådan arbetade och från början hade jag föresatt mig att det skulle vara en antihjälte till skillnad från alla hyperintelligenta personer som annars löste gåtan i slutkapitlet. Det hade sina risker. Många recensenter är journalister och de uppskattade inte alls sin ”kollegas” handel och vandel, som ansågs vara en skam för kåren. Jag själv blev också så småningom trött på hans bravader och lät honom i en bok försvinna i Nybroviken. Istället lanserade jag den kvinnliga journalisten Maj-Gret Svensson men jag blev aldrig riktigt bekant med henne utan Sandahl återvände från de döda.

I en serie böcker dök en annan annorlunda problemlösare upp i Ekholms böcker: Lantbrevbäraren Ingemar Svensson, som snabbt vann en stor uppskattning – men också skapat osäkerhet för författaren. Vem skall han välja av de två i fortsättningen? Göran Sandahl har trots allt också många supporters. Svaret kanske blir en ännu ofödd ny huvudperson.

Peta hål på idyllen

Varför envisas en stockholmare sedan snart fyrtio år att skriva om den svenska småstaden?

– Det är den miljö, där jag är uppväxt och arbetade i många år som journalist. Numera heter det visserligen centralort i storkommunen och mycket är givetvis förändrat sedan min tid men jag inbillar mig att mentaliteten är densamma med jantelagen som rättesnöre. Min ambition från börjar var också att sticka hål på den falska småstadsidyllen. Visst kan det vara kämpigt att vara ensam i en större stad, där ingen bryr sig om en. Men jag vill påstå att det är lika kämpigt att vara ensam i en mindre stad, där alla bryr sig om en och ingen bör avvika från det ordinarie mönstret.

Tekniken i en pusseldeckare är att samla en grupp människor, sinsemellan mycket olika, men med en gemensam nämnare. Här är småstaden en bra början men Ekholm har under årens lopp gjort ytterligare begränsningar och skildrar olika företeelser i samhället med ingående miljöstudier som följd: Idrottsföreningen, lokalrevyn, kommunala livet, kyrkliga livet, repgubbarna, hälskostfanatikerna, bodybuildarna, jubilerande skolklassen etc.

– Det var mycket av den journalistiska instinkten som drev mig att pröva på alla dessa roller, säger Ekholm. Numera är jag lite för lat för att ställa upp på alltför ansträngande övningar.

Men aktuella händelser tar han upp, som i fjolårets bok Död mans hand om kommunalt fiffel. Den utkom lägligt till Marjasin- och Motalarättegångarna och Ekholm är lite förvånad och besviken att den inte blev mer uppmärksammad.

Vilken är din bästa bok?

– Många anser att det är Ålkistan

Jodå, det händer fortfarande att folk förväxlar Ekström och Ekholm.

Ålkistan är en mycket bra bok som jag gärna skulle ha velat vara författare till, men av dem som jag verkligen skrivit håller jag lite extra på Pang, du är dö’!, Dött lopp och den senaste Död mans hand.

Mordiska kvällar

Ekholm har också ägnat sig mycket åt en spektakulär form på kriminala området genom att introducera mordiska veckoslut efter engelskt mönster i Sverige. Deckarintresserade människor betalar gärna för att under några dagar få uppleva spänning och dramatik på ett hotell och själva vara med om att avslöja mördaren. Urpremiären i Eskilstuna i början på 90-talet blev mycket uppmärksammad men en restaurangkris omintetgjorde uppföljningar. Något år efter togs idén upp av Gripsholms Värdshus i Mariefred med sin historiska miljö. Evenemanget lockar fortfarande många deltagare. På Häringe slott svarade Ekholm i fjol för en mordisk afton, som framfördes ett 70-tal gånger.

– Det är mycket roligt att göra ett sånt här scenario och utnyttja pusseldeckarens alla skamgrepp, säger han.

Mera lär det bli för nu är Ekholm manusansvarig för ett arrangemang som den idérika Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm, FKIS, kommit på. Man erbjuder organisationer och företag på konferens eller andra sammandragningar en skräddarsydd kriminalunderhållning, där medlemmarna själva återfinns i rollerna. Alla som sett gänget uppträda på bokmässan i Göteborg eller vid deckaraftnar ute i landet anar att det här blir något alldeles extra.

Alltså ingen deckare med Göran Sandahl eller Ingemar Svensson i år, men det finns produkter av Ekholm ändå. Förutom barnboken Tomten till salu utkommer under våren en bok med kriminalgåtor, 70-talstitlarna Förledande lik och Makalöst mord återfinns i pocketformat och dessutom är under produktion en LL-bok med kriminalnoveller.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22