Jan och Fred Yager: Kriminalitet i bok och verkligheten

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Peter Holst

Kriminalromanen är en genre som säljer bra och läsarnas behov av förströelse i form av mord i fiktiv form tycks inte avta. Spännvidden är stor från den enkla kioskdeckaren till den stora existentiella kriminalromanen. Det är en genre utan större litterära krav. Däremot är kravet på spänning absolut. Ett mord begås. gärna på första sidan, hjälten som utreder mordet presenteras, inget är vad det tycks vara och den skyldige åker dit eller lyckas fly vilket bäddar för en uppföljare.

Mord i verkligheten är å andra sidan en brutal och smärtsam hantering för alla inblandade, i allra högsta grad för offrets närstående i vars liv inympas en sorg som inte klingar ut, en saknad som inte försvinner, kanske hat. Man behöver bara nämna John Hron.

Den amerikanska författaren Jan Yager är välbekant med den här verkligheten, dels genom egen smärtsam erfarenhet och dels i egenskap av kriminolog. Hon har en diger akademisk meritlista; professor i sociologi och kriminologi, författare till ett tiotal fackböcker och artiklar, föreläsare på universitet och college samt känd som debattör i amerikansk TV t.ex. hos Oprah Winfrey. Jan Yager föreläser om ämnen som: att hantera för tidig död, rättssystemet idag, att samarbeta om en kriminalroman, hur man undviker att bli ett brottsoffer, massmedia och brottsoffer och våld i USA.

– Jag blev publicerad redan i tjugoårsåldern, säger Jan. Den ena fackboken ledde till den andre men det var svårt att skriva fackböcker och ha två små barn, göra efterforskning och intervjuer så jag började skriva på Förtida död (Untimely death), Kentaur Förlag) och när jag visade den femte versionen för Fred kom han med så många bra förslag att jag bjöd honom ombord som medförfattare.

Efter ytterligare 21 versioner låg boken klar. Handlingen utspelar sig på Manhattan och i förstaden Brighton, New Jersey. Brottsplatsen ligger i Greenwich Village och mordoffrets väninna Kimberly Stone och kriminalaren Alan Blake från NYPD möts i jakten på mördaren. Fred Yager har ett förflutet som krigskorrespondent i Vietnam och 14 år som journalist på Associated Press.

– Jag sålde två filmmanus, slutade på Associated Press, var i Hollywood ett par år, arbetade på alla andras filmer utom mina egna, som inte blev av, hamnade i nyhets-TV, jobbade för CBS och rekryterades av Financial Services som producerar affärs- och finansnyheter på TV, förklarar Fred.

Förtida död är i första hand en psykologisk thriller men det existerar också en mörk bakgrund.

– Det var min brors död som fick mig intresserad av rättssystemet och kriminologi. När han dog var jag 20 och han 23, säger Jan. Han var frilansande filmkritiker för Baltimore Magazine och recenserade teater för en New Yorktidning. Han överfölls av några ungdomar klockan elva en kväll på en gata downtown Manhattan. De tillhörde ett gäng, de hade knivar, hans lever blev skadad. Några dagar senare var han död. Jag höll på att skriva min första bok (The Vegetable Passion: A History at the Vegetarian State of Mind) som tog mig 6 år att skriva, jag reste över hela världen. Sen kontrakterades jag av Scribner’s för att skriva en bok om brottsoffer. Och eftersom jag ingenting visste anmälde jag mig till en doktorandkurs i straffrätt och beslöt att låta min avhandling handla om brottsoffer. Sen skrev jag boken. Det tog 5 år och då Victims publicerades 1978 var det en av de första böckerna som handlade om brottsoffren. Exemplen är fruktansvärda, allt från inbrott och våldtäkt till mord men i fiktiv form – Förtida död – kunde vi gå till botten med ett enskilt fall och visa hur komplicerat och sammansatt det är. Alla i offrets omgivning drabbas, mer eller mindre och Kimberly är ett sekundäroffer, en närstående, släkting eller vän som drabbas. Först kom mer chocken, sen följer förnekandet, raseriet, uppgörelsen och accepterandet…

– och skulden, inskjuter Fred.

– ja, skulden av att ha överlevt. Varför jag och inte hon? Någonting har hänt. Ingenting blir som förr. Vid min fars begravning slogs jag av hur mycket han förändrades efter min brors död. Innan pratade han ofta, entusiastisk och glad. Efteråt log han aldrig. Min far dog vid 80 års ålder. Då hade min bror varit död i 30 år. Min far kom aldrig över det. Aldrig någonsin. Jag har intervjuat dussintals föräldrar till mördade barn. Och jag kunde aldrig, under mina föreläsningar eller i mina fackböcker, förmedla smärtan som dom här föräldrarna bar på.

I Victims beskrivs också hur brottsoffret i andra hand utsätts för övergrepp av samhället och rättssystemet. Det är vad Jan Yager kallar: re-victimization. Det drabbar både offret och dennes familj (secondary victims) och vid mord även offrets ”namn”. Man anklagar offret: Vad hade han på den gatan att göra vi den tidpunkten? Varför bar hon så utmanande kläder? Vad sa han som gjorde gärningsmannen så arg? Man anklagar offret för att ha utsatt sig för brott. Vidare utsätter polisen eller rättssystemet brottsoffret genom att t.ex. undanhålla information om fallet så att offret upplever att man inte bryr sig om dennes upplevelser. Vid mordfall drabbar detta familjen om den berövas information om utredningen. ”Re-victimization” innebär att någon medvetet – av okunnighet eller på grund av förutfattade eller felaktiga föreställningar försämrar offrets eller dennes familjs situation mer än nödvändigt. Sedan 1978 då boken skrevs har dock en hel del attitydförändringar skett och framsteg gjorts i USA. Till exempel genom ekonomiskt och psykologiskt stöd till brottsoffer.

– Vid dödsfall exponeras allting, säger Fred. Hemligheterna som vi alla har. Människor låter dig bara veta det de vill att du ska veta. Även din bästa vän. Och i döden kommer ju de här sakerna fram, folk träder fram, berättar saker du inte kände till.

– De flesta dråp eller mord sker bland människor som känner varandra och orsakas ofta av raseri, hämnd, våld eller svartsjukedramer men mord på främlingar utförs ofta av kriminella som är ute efter att råna och stjäla och som försöker eliminera ett vittne, förklarar Jan, Det var väl det som hände med min bror.

– Jag anser inte att dödsstraffet tjänar något syfte, säger Fred.

Jan nickar.

– Jag gjorde en undersökning om mord som följdes av självmord… dödsstraff kan ses som …

– … självmord.

– … men de förmår inte ta livet av sig …

– … så staten får göra det åt dem …

Kriminologin kan inte ge oss svaren, alla faktorer som spelar in och avgör en människas handlingar är komplexa och svåra att förutse, säger Jan. Därför är det underbara att skriva en roman där vi kan lösa allting. Det är en härlig känsla … alla pusselbitar faller äntligen på plats.

De två huvudpersonerna i Förtida död påminner en del om författarna.

– Ja, definitivt, erkänner Jan. Kimberley Stone är professor i kriminologi. 35 år, singel, karriärinriktad ungefär som jag när jag mötte Fred och kriminalaren Alan Blake är ungefär som Fred var då vi träffades: ensamvarg, singel, lite cynisk…

– När jag blev inblandad skrev jag om allting helt och hållet, ler Fred. Jag la till en annan struktur, utvecklade karaktärerna och motivationer. Delar som inte fanns där innan.

– Vi skriver inte i samma rum men vi går fram och tillbaka med versionerna, förklarar Jan. Så när han är klar, ger han det till mig, jag går igenom det och lämnar tillbaks det till honom. De där 21 omskrivningarna var totala omskrivningar. Är det nåt jag inte gillar, säger jag till och så diskuterar vi det.

– Vi måste båda två vara överens om allting, säger Fred. Annars är det bara en som är nöjd.

Kärlekshistorier i kriminallitteraturen brukar inte vara okomplicerade. I Raymond Chandlers historier är kvinnan gärningsman eller offer och kärleken en illusion.

– Kriminalitet, mord och död är sorgligt och negativt, menar Jan. Det är en starkare bok nu när kärleksmotivet finns med. Kärlek är hopp.

– Vi lydde vår intuition och de försatte dom också i en mer sårbar position gentemot mördaren, fortsätter Fred. Det blev mer spännande.

– Om du verkligen vill ha hjälp, se till att ta plats och bli sedd som en individ, säger Jan. Det sorgliga är att mordoffret har tystnat. Det är lätt att ignorera någon som är tyst. Därför är det trist att se hur all uppmärksamhet kretsar kring gärningsmannen men han är ju där. Han finns.

– Kärleksaspekten är en del av livet, nickar Fred. Därför ville vi ha med den i boken.

– Fred ger boken en härlig filmkänsla, tycker Jan. Han har känsla för repliker och dramatik. Jag bidrog med berättelsen, karaktärerna och…

– Kriminologin …

– Ja hur rättsväsendet fungerar. Fred ansvarade för att de manliga karaktärerna inte blev så endimensionella och jag för de kvinnliga. Det finns en underbar kriminalförfattare, en man vars namn ska förbli osagt, som mest läses av män eftersom hans kvinnogestalter är schabloner sen finns det kvinnliga författare som jag uppskattar men som inte Fred gillar. Antagligen för att manliga karaktärer saknas eller för att de inte är särskilt framträdande.

– eller sympatiska.

– eller utvecklade.

– Det finns en del dysfunktionella människor i våra böcker, anser Jan. Gärningsmännen är vanliga människor som liksom oss alla är kapabel att begå onda handlingar.

Det svenska författarparet Sjövall Wahlöö som Yager & Yager känner till skrev tillsammans och ibland var för sig.

– Jan skrev offrets historia och jag skrev mördarens historia, säger Fred.

– Jag kunde mycket väl tänka mig hur mördaren fungerade men efter vad som hände min bror kunde jag inte tillåta mig att skänka mördaren någon sorts personlighet eller motivation som på något sätt, trovärdigt eller ej ursäktar eller förklarar handlingen eller överhuvudtaget bry mig om honom. Fred såg genast den här bristen i boken och hade till räckligt mycket insikter i vad det handlade om.

– Jag hittade mördarens motiv som liksom utvecklades inom berättelsens struktur, tillägger Fred. Motivet och det som skulle kunna driva mördaren måste planteras på ett tidigt stadium och få lov att utvecklas.

Förebilder, favoriter, kolleger…

– När jag var grabb läste jag för det mesta kriminalhistorier, minns Fred. Varje gång det kom en ny Earle Stanley Gardner eller Raymond Chandler och så vidare rusade jag ner till affären och köpte den. Jag gillar även Raymond Carver och jag tror att all god litteratur bygger på en spänning … och Steven Hunter, en rätt ny författare, filmkritiker på Washington Post … Scott Turows första två böcker gillade jag och David Baldaccis Absolute power.

– Jag gillar Ed McBain och Elmore Leonard, dom rör sig snabbt, säger Jan, John Grisham, Firman, Silence of the lambs av Thomas Harris … lite rå men …

– Jag gillade inte Hannibal.

– Bortsett från min bakgrund som kriminolog och Freds som kriminalreporter och krigskorrespondent vill man ju inte att folk ska tro att en deckare som Förtida död är en intellektuell utmaning, säger Jan. Det är spännande läsning helt enkelt. Det är vad jag hört från folk som läst den och det är huvudsaken. Allt det andra är bisaker.

Bisaker i form av insikter och erfarenheter som ligger kvar i skrymslena av en psykologisk thriller där döden är en dramatisk effekt och smärtan fiktiv i en berättelse som stimulerar och förströr och inte minst fjärmar oss från vårt eget öde. Det är kanske huvudsaken.

Filmmanuset på Förtida död– också det skrivet av Jan och Fred Yager – cirkulerar nu bland producenterna i Hollywood.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22