Jan Mårtenson: Flanerande författare som börjat skriva långt

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Jan Mårtenson är född 1933, berättar nordisk Familjebok och uppslagsverket förtäljer vidare att han blev jur. kand 1960, kansliråd och chef för Utrikesdepartementets informationsbyrå 1973-75, chef för hovkansliet 1975-79, biträdande generalsekreterare och chef för FN:s nedrustningsavdelning 1979, undergeneralsekreterare i FN 1983, generaldirektör och chef för FN:s center för mänskliga rättigheter 1987. Sedan dess har han hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern.

Mårtenson bor vid Karlaplan på Östermalm i Stockholm i ett borgerskapshus från början av 1900-talet.

– Jag tror att Pauline Brunius bodde i huset en gång i tiden, säger han. August Strindberg bodde i alla fall i kåken snett emot den här.

I dessa litterära kvarter – och ibland i andra kvarter – skriver han deckare (bland annat Nobelpristagaren och döden, 1972, Demonerna, 1975, Middag med döden, 1982, Neros bägare 1988, Ramses hämnd, 1991, Midas hand, 1992 och nu senast Caesars örn, 1996) som blivit så populära att hans mänskliga huvudfigur, antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan skaffat sig en fanclub med det imposanta namnet ”Homansällskapet” .

– Homansällskapet är faktiskt dubbelt så stort som Tegnérsällskapet. konstaterar Mårtenson icke utan viss belåtenhet.

Hans andra ”huvudperson”, katten Cléo har ännu inget sådant sällskap. Homan är till och med omnämnd i Nationalencyklopedin, vilket Mårten son tycker är lite att ta i, med tanke på att de flesta existerande människor inte finns med där.

På samma förlag som Hitler och Kalle Anka

Författare till deckare blev han sedan framlidne Timo Kärnekull, en kamrat till Mårtenson sedan studietiden i Uppsala, omkring 1970 startade bokförlag och hörde av sig till honom med propån att skriva en deckare. Så skedde och därmed var bollen i rullning.

– Timo var en hejare både som människa och förläggare. När jag skrev för honom kunde jag säga att jag fanns på samma förlag som Hitler, Kalle Anka och Sven Stolpe.

Det har blivit ett stort antal romaner sedan dess och på senare tid har de blivit allt längre.

Jan Mårtenson brukar påstå att han nästan aldrig har en aning om vad boken skall handla om när han sätter igång att skriva. Det är bara huvudtemat han har klart för sig. Eftersom han är kulturhistoriskt intresserad kan detta tema beröra det mesta mellan ”arkeologi, konstförfalskning eller vinodling. Men det handlar alltid om antikviteter”. Metodiken är, har Jan Mårtenson sagt, att låta Homan flanera genom livet och samhället och kommentera det han ser.

– Det är faktiskt alldeles sant, förklarar han. Jag har skrivit 1997 års bok så gott som färdig.

Det är bara sista kapitlet kvar och det beror på att jag ännu inte vet vem mördaren är.

Han skriver sällan eller aldrig om sina texter. Genom att utgå från en tanke eller en situation låter han boken utveckla sig efter hand. När han är färdig brukar han låta boken ligga till sig ett tag innan han gör några mindre ändringar.

– Att skriva skall kännas som att köra ner handen i en hink med kullager, säger han leende. Runda, härliga kulor, inga spretiga bultar och muttrar. Och jag tror säkert all jag haft nytta av att ha skrivit och publicerat poesi. Genomdikten lär man sig formulerandets konst.

Skriver fort och med lust

Ibland kan det gå riktigt fort att få en roman klar. Boken Släkten är värst, en skämt- och skälmhistoria skrev han på tjugosju timmar när han tillsammans med hustrun semestrade på Tobago. Då skrev han tre timmar om dagen under hela semestern och boken blev färdig,

Numera hinner han mest med skriva på lördagar och söndagar, och på dessa helger hinner han få ett par kapitel klara. Det gör att produktionen av en bok tar ett par tre månader. Han menar att han tidigare skrivit väldigt fort, men att han numera tar mer och mer tid på sig.

– Jag är morgonmänniska, kliver upp tidigt och hinner med att skriva en del. Särskilt när jag är ute på landet och kan sitta vid datorn medan hjärnan är fräsch. Sedan jobbar jag i trädgården. Både kropp och själ skall ha sitt.

I början låg böckerna på cirka 200 sidor, men numera än sidantalet dubblat. Upplagorna är höga.

– Men jag struntar faktiskt i upplagorna, säger Jan Mårtenson. Jag skriver för mitt eget höga nöjes skull, och det tycks roa andra också. I början var det besserwissrar som förklarade för mig att om jag skrev som jag gjorde skulle inga böcker säljas. Jag tyckte att det gjorde detsamma, och besserwissern fick fel. Sedan finns det sådana som tycker att jag skriver alldeles fel sorts litteratur, att jag borde skriva för att förändra välden och inte bara dikta om kulturhistoria och god mat. Men saken är den att jag förändrade världen när jag inom FN:s ram arbetade med fred, miljö och nedrustning. Böckerna är någonting helt annat.

Under en period bodde Mårtenson på Drottningholm i det som kallas Sophia Albertinas palats. Somliga har undrat om hjältens namn Johan Kristian Homan kan ha något samband med tyske tonsättaren och ”den svenska musikens fader” Johan Helmich Roman (1694-1758) som under tiden som hovkapellmästare i Sverige 1744 komponerade just Drottningholmsmusiken, en orkestersvit på 24 satser.

Homan född i ingivelse

Själv menar Mårtenson all namnet Homan kom till i stundens ingivelse. Under en av sina två sjukdagar i karriären (säger han själv) låg han hemma på Kommendörsgatan i Stockholm och läste Linclater. Genom fönstret såg han antikvitetsbutiken på andra sidan gatan och började fundera ut en intrig med en ny huvudperson. Han fastnade för namnet Homan och använde honom för första gången i Helgeandsmordet som kom 1971. Sedermera fick han höra att det fanns en tysk kartograf som hette Johan Sebastian Homan, och fick därmed anledning att också använda sig av honom, dock inte som kartograf, i en roman.

Cléo däremot har funnits på riktigt, en siameskatt som författaren hade som ung.

Om man skall komma med kritik skulle det i så fall vara att Mårtensons digressioner (avvikelser från romanidén) ofta är avsevärt intressantare än själva deckargåtan och avslöjandet av en mördare.

I den senaste boken Caesars örn, som handlar om en utgrävning med komplikationer på Gotland, får man sig mycket roligt till livs om de romerska härtågen mot norr. Det är där Jan Mårtensons starka sida ligger. Han kan bara inte låta bli att komma med kulturhistoriska notiser, insprängda där man minst av allt anar det.

Mat och kultur

Och mat förekommer alltid i hans romaner. Man höjer inte alls på ögonbrynet åt att han för ett par år sedan gav ut kokboken Mord och mat – till bords med Johan Kristian Homan, där han samlat recept ur sina böcker.

Och det hör till saken att när deckarna inte räckt till har han skrivit kulturhistoriska verk om Stockholms slott och Drottningholms slott samt om en mängd andra saker som intresserat honom. Just nu arbetar han med ett verk om ambassadörsbostäder i EU-länderna och sedan skall han skriva ännu en bok om Närke tillsammans med konstnären Gunnar Brusewitz.

– Det handlar om dokumentation till stor del, att berätta om historia och kulturhistoria ur många aspekter. På sätt och vis tycker jag nog att de här utgåvorna är ett slags Homanböcker utan Homan.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22