Jan finner Guldpudran

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Bo Cavefors

Bo Cavefors är en legendarisk bokförläggare som på sin tid bland annat gav ut fascisten Ezra Pounds dikter. Dessutom en kontroversiell man som gett upphov till löpsedelsrubriker om kontakter med Röda Arméfraktionen. Motsägelsefullt, inte sant? Oerhört beläst och utifrån sitt katolska perspektiv en oerhört självständig kulturdebattör. Den här artikeln, där han framför sina oförblommerade åsikter om Sveriges störste bästsäljare, Jan Guillou, är en recensionstrilogi som publicerats i Kvällsposten och som Bo Cavefors lagt ut på sin högintellektuella hemsida http://instantweb.telia.com/cavefors/. Cavefors vassa kommentarer avser Jan Guillous trilogi och skrevs innan fortsättningen Arvet från Arn med Birger Jarl i högsätet kom ut. Spänn fast säkerhetsbältet. Det är inte var dag som Bo Cavefors kommenterar populärlitteratur, men här betraktas ett verk av Publicistklubbens ordförande ur ett annat perspektiv än det vanliga. Oavsett om man delar Cavefors åsikter eller inte, så handlar det om en hyfsad provokation.

(Recension av Vägen till Jerusalem införd i Kvällsposten 17/8 1998. har i något förändrad form.)

Efter böckerna om agenten Hamilton ger sig Jan Guillou i kast med ett oerhört intressant ämne, men han går det tyvärr utifrån ett lika svagt faktamaterial som när det gällde agentromanerna, Det förefaller vara så att litteraturmarknaden står i större tacksamhetsskuld till de obildade än till de bildade. Om Guillous ambition tidigare var att förlöjliga svensk säkerhetstjänst – utan några djupare kunskaper om den – så anar jag efter läsning av första delen av hans trilogi att hans motiv denna gång är att bekämpa kristendomen så som den praktiserats och praktiseras av den katolska kyrkan.

I korta drag handlar det om pojken Arn Magnusson från Arnas gard, naturligtvis kungaättling, som blivit moderlös och hamnar hos munkarna i Varnhems cistereien erkloster, där han får en perfekt utbildning för själen och för kriget.

I tonåren återbördas Arn till fadershuset, för att han efter uppväxten bland munkar skall komma ut och se hur den världsliga kärleken fungerar. Arn älskar med två systrar och den ena blir med barn. En ondskefull priorinna, som tillhör en konkurrerande kungaätt, intrigerar och det kommer till Kyrkans kännedom att Arn legat med två systrar, vilket är syndigt. Äktenskapet inhiberas, flickan straffas med tjugo år i kloster och Arn hamnar hos Tempelriddarna för att hjälpa till vid försöken att återta kungariket Jerusalem.

Naftalin från sekelskiftet

Det låter som om Guillous roman vore en såpopera och det är den också. Figurerna är stereotypa enligt formuläret klen eller tjock, spenslig eller lång, god eller ond och språket är erbarmligt. Guillou har förmodligen tänkt sig en stiliserad prosa, påminnande om medeltida berättarkonst: “Det hade tagit två dygn att föda honom, två gånger hade solen gått upp och gått ned …”, ” … en manlig frände från Norge av alltför låg börd… “, “Var hälsad min vördade husfru … “, osv. I stället associerar man till fyrtiotalets kioskkärleksromaner, vilka redan på den tiden doftade naftalin från sekelskiftet – det förra.

Bra jaktavsnitt

Sådant kan man kanske bortse ifrån eftersom Guillou är en pratglad författare och det går snabbt undan med mord, kärlek, ondska, sentimentalitet och en hel del jaktäventyr (hjort och vildsvin, med båge, de enda verkligt bra avsnitten i boken), men när Guillou skriver om de milda och kloka munkarnas kultiverade framtoning i det barbariska och illaluktande Västergötland, anar man att författaren i nästa volym kommer att hävda att gömda i lammets päls finns stora, stygga och elaka vargar.

Visserligen är Vägen till Jerusalem en roman, men Nordisk Familjebok och Larousse är i minimalaste laget som källor för en trilogi om korstågen. Guillou har inte ens orkat ändra det franska Louis VII till svenska Ludvig VII – vidare låter han ett par munkar tala om den “helige” Sankt Bernhard av Clairvaux ca år 1152 trots att personen ifråga inte helgonförklarades förrän 1174. Författaren skiljer inte mellan kungadömet Jerusalem och grevskapet Edessa, osv. För att ge tidskänsla plockar han in ett latinskt eller franskt ord här och där. Striderna mellan stridande kungapretendenter i 1100-talets Mellansverige är många, det är många sammanträden, många härar som tågar på gyttjiga stigar mellan Vänern och Vättern och väldigt många familjefejder. Gjorde man inget annat än grälade? Kort sagt: det här är en riktigt usel bok, men den säljer säkert utmärkt och är som skapad för en tv-serie i etthundrafemtiotvå avsnitt. Medeltid, brynjor och vördade jungfrur är inne just nu. Men Guillou har naturligtvis också något annat, mer stridbart motiv, med denna trilogi. Det skulle inte förvåna mig om volym två kommer att handla om hur Arn i Jerusalem möter tappra araber på eldiga springare, attraheras av deras i sanning förfinade kultur och ridderskap och konverterar till islam. I den avslutande tredje volymen, när tjugo år har gått och han är löst från botgörartiden has Tempelriddarna och flickan kan lämna klostret, kommer de båda älskande att återförenas – kanske i ett beduintält, under dadelpalmerna, vid källan i någon oas i öknen.

Och solen går ned i väster.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22