Jan Eric Arvastson med två böcker i år: Introducerar en för Sverige alldeles ny sorts thriller

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av ERIC AUDACHS

Att ge ut två romaner samma år är en stor sak. Det gör inte många författare.

– Naturligtvis undantagna kollegerna Olov Svedelid och Kjell E. Genberg, avbryter Jan Eric Arvastson. Olov kan ge ifrån sig 4-5 plus ytterligare några och ett antal TV-manus. Kjell E Genberg släpper ibland över 10 – varav några dock nytryck, det ska sägas.

Vi sitter i Arvastsons något dammiga lilla våning i Hammarbyhöjden. Ska prata om att han, efter flera års tystnad, i år kommer ut med två thrillers – Så slutade Paolo Colón och Starkast av alla. Båda på Mälaröbörsens förlag, hos Torsten G Widholm.

– Många författare har väl i stället ett mer sparsmakat ideal, fortsätter Jan Eric. Särskilt de som inte behöver tänka på att försörja sig på skrivandet. En roman vart tionde år, djup, angelägen, överlägset välskriven. Som får överväldigande recensioner, renderar författaren stipendier och kulturpris – och säljer i 118 exemplar.

Sekreterare i varje rum vore mums

– Mitt ideal ligger någonstans mitt emellan, fortsätter han. En bra roman varje år som säljer hyggligt och utan att recensenterna går i gång och mästrar en. Naturligtvis har jag en dröm om att likt den gamle thrillerförfattaren Edgar Wallace ha ett hus med många rum, och i alla rummen sitter det en sekreterare. Jag går ur rum i rum hela dagarna, dikterar en mängd historier samtidigt och håller suveränt intrigerna åtskilda. Eller en Dumas (det var väl en Dumas och inte Walt Disney?) som kreerar huvudintrig och huvudpersoner och sedan låter en stab av underförfattare göra själva arbetet. Själv tar man bara merparten av honoraret.

Han skrattar. Och blir allvarlig igen.

– Sådana finns ju på TV, i såpoperornas värld.

– Vill du inte bli såpoperaförfattare? frågar intervjuaren lent. Man kan gå kurs i det nu..?

Noveller är roligt

Hellre skjuter jag mig själv en kula för pannan.

Ja, så kan tankarna gå. Men Gud, förlagen och TV, rår – själv kan jag bara spå…

– För att komma in på det jag är har för, återtar intervjuaren. Dina två…

– … och fortsätta författa det jag känner för.

Det är ju det finaste av allt! Arvestson rusar upp från ordbehandlaren. Dit hör faktiskt – det glömde jag att säga – noveller. Roliga att skriva. Ett infall som förverkligas med pennan, kan man säga. Vi i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm har under ett antal år haft förmånen att många tidningar och tidskrifter antagit och publicerat noveller av oss. Det är fint. Inte minst att se hur ens text illustreras av tecknare på skilda håll, olika sätt.

Min snabbast skrivna bok

Intervjuaren säger:

– Din första bok i år, Så slutade Paolo Colòn…?

– … är också den snabbaste jag skrivit nånsin – för att återknyta till de båda multiskrivande kollegerna i inledningen, säger Arvastson. Jag är jag gammal kriminalreporter – TT, Expressen och på ljudradion. Har snokandet i blodet. En sak som alltid intresserat mig är när kvinnor tar livet av män. För oftast har de betydligt bättre skäl än tvärtom. Men det är mycket mera sällsynt. I november i fjol fick jag ögonen på ett fall utan för Norrtälje. Med rubriker ungefär ”Ung kvinna lejde hitman för att bli av med sin sambo” – och ”Vem gjorde det egentligen?” Jag ringde genast min gamle vän och radiokollega Willy Borg i Norrtälje.

– Vad sa Willy?

– Den historien har allt, sa han. Det är en glesbygds-Dallas.

Arvastson vände sig till förläggaren Torsten G. Widholm och frågade, om en sådan historia kunde platsa i hans Alibi-Magasinet.

– Vad sa Torsten?

– ”Nej”. Men innan jag hann hämta mig fortsatte han: ”Om det är bra historia, skriv en stor bok i stället”. Nu blir det två romaner i år hos Torsten G. och Mälaröbörsens förlag.

Ny journalistisk boktyp i Sverige

Vad är att säga om Så slutade Paolo Colón?

– Kanske en ny genre för Sverige, svarar Arvastson stolt. En snabbroman, ”new journalism” – som de ambitiösa reportageböckerna som skrivs och publiceras i USA – medan brottet fortfarande finns kvar i allmänhetens minne. Om Simpsonfallet skrevs det åtskilliga sådana böcker. De såldes utanför rättssalen. Så slutade Paolo Colón är tänkt som en sådan. Det var både roligt och tungt att arbeta med den. För utom att diskutera fakta bakom det hiskliga brottet vill jag ju också göra historien till en bra thriller – och dessutom med litterära ambitioner. Jag höll också på att bli indragen som part i målet. Det är risken när man ger sig in på verkligheten. Men jag måste betona att det här främst är en fiction – en litterär produkt. Men som säljs med löpsedlar vid presskioskerna som en annan kvällstidning.

Missbruk av anabola steroider

Jan Eric Arvastsons andra bok i år kommer ut hösten 97. Starkast av alla är en historia om hur två kvinnor på Söder, en mor och hennes tonårsdotter, råkar ut för farliga män. Den förste är en anabol steroidmissbrukare som flyttar in i dotterns flickrum. Den andre… ja vi ska inte avslöja mer.

Starkast av alla är både en actionthriller och en roman om kvinnors liv i Stockholm. Det finns en travhäst med också, en arrangör av barnkabaréer och en kronprins som sår sin vildhavre.

Jag hoppas den ska intressera kvinnor – de är ju de som köper skönlitteratur.

Arvastson ler mångtydigt. Ännu mångtydigare när jag frågar vilken av årets böcker man ska föredra.

– Båda. Fast bägge är thrillers, är de av helt olika genrer.

Och din nästa bok?

– Den arbetar jag med. Väljaren. Det blir en politisk thriller – om politikers heder. Jag ska också skriva om Mary Shelley. Jag har studerat henne på stipendium i England på försommaren. Det blir mindre om Frankenstein än om hur hon behandlade sin författarkollega och make. Percy Bysshe Shelley.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22