Jan Ekström: “Slutna rummets mästare” släppte bok efter 8 tysta år

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

Det hade gått hela åtta år sedan den förra boken, när Jan Ekström hösten 1994 kom med en ny kriminalroman Vildfikonträdet.

Dessutom på ett nytt förlag, nämligen Valentin. Bonniers har efter Åke Runnquists bortgång dragit ner sin deckarutgivning, så trots att Ekström hela sin skrivande tid varit förlaget trogen, sopades han bort av den nya kvasten.

Jan Ekström, 71 år ung, är vintertid bosatt på den portugisiska ön Madeira, och där utspelar sig också Vildfikonträdet, som är en pusseldeckare med mörka inslag. Sommartid finns han i Stockholm – och i huset ute på Muskö om somrarna där han bygger slutna rum åt sina höns.

Jan Ekström har det lite svårt med den nya renlevnadstiden eftersom han är inbiten rökare. Numera påstår han visserligen att han inte röker mer än en cigarrett i timmen, men kompenserar bortfallet med att röka egenfångad ål, som därefter hamnar i kistan.

Han debuterade 1961 med ”Döden fyller år”. I främst romanerna om det slutna rummets problem ”Ålkistan” 1967, ”Elddansen” 1970 och ”Ättestupan” 1975, har han bjudit på logiska gåtor som många påstår är av yppersta världsklass. Kritikerna anser Ekström vara en utmärkt tekniker, men menar att det något ligger honom i fatet att han inte anstränger sig för att få sina läsare att le. Vilket egentligen är rätt underligt, då han i sällskapslivet ofta lyckas få folk att gapflabba.

Från och med ”Träfracken” 1963 är den skicklige kriminalaren Bertil Durell, huvudperson i hans böcker. Det är – skrev en av mina vänner som tyvärr är kritiker – ”ett intellekt som nödtorftigt försetts med kropp och kläder, smak för skönvissling och skrikiga slipsar”. Jag tyckte det var orättvist, för nog kan Durell vara som folk, fast han är smartare än de flesta, precis som sin påhittare. Durell och hustrun Vera är huvudpersoner också i Vildfikonträdet.

Eftersom Jan anser själva gåtan vara det centrala i en deckare, ägnar han sig åt påtagliga fakta, som ofta sammanfattas och skärskådas i ett kapitel en bit från slutet i varje bok, skrivet så att läsaren tvingas sänka tempot i läsningen och verkligen tänka efter.

Av de tidigare romanerna anses ”Morianerna” från 1964 ha mest miljöfärg, inte minst för att mordplatsen ligger i en avkrok vid Ulriksdals slott.

Från och med ”Mannen i berget” år 1979 lämnade Ekström faktapusslandet och Sverige. Denna bok utspelar sig i Tanzania, där Durell utreder mord och politiskt betingat sabotage kring ett svenskt kraftverksbygge. Sedan dess har det kommit fler romaner i utländsk miljö. ”Svarta veckan” från 1983 och ”Blommor till Rose” 1986, som båda utspelas i Paris.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22