Jan Broberg – Ett liv som “agent” för deckare

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

TEXT & BILD: BERTIL FALK
LUND (DAST) Oavbrutet har under årens lopp Jan Broberg kommit med antologier med deckarnoveller och böcker om deckare, nu senast Spänning och spioner (Bibliotekstjänst, Lund 2001), där han med sedvanlig sakkunskap ger oss spionromanens och den politiska thrillerns historia. Som skolpojke på 1940-talet läste han deckarmagasin, men den första “riktiga” deckaren som han verkligen minns var Fredric Browns Död dvärg i manegen.

“Den hade då kommit i Gebers kriminalserie med röda ryggar och en liten springande pistolman och inom svarta pärmar och på något sätt fick jag den boken i händerna och blev oerhört fängslad”, berättar han. “Jag visste då inget om honom som science fictionförfattare utan det var hans deckare som jag läste. Och sedan rullade det vidare med Agatha Christie, Stieg Trenter och John Dickson Carr och det som fanns och som jag hittade på biblioteken. Bland detektivmagasinen minns jag Nyckelböckerna. Framför allt kommer jag ihåg ett detektivmagasin från de där åren som jag faktiskt har letat efter många gånger men aldrig hittat. På omslaget fanns en stor bläckfisk. Om jag minns rätt handlade det om en man som kallade sig bläckfisken eller hade ett akvarium med en bläckfisk, som han skrämde upp skurkarna med. Den gjorde stort intryck på mig liksom Berkeley Greys Norman Seger-böcker.

Jag läste också deckarmagasin om en som kallade sig Svarta Pantern och som handlade om en advokat som var blind men som genomgick en ögonoperation och sedan kunde se i mörker. Men mitt stora deckarintresse väcktes när jag var femton år och sedan läste jag inte längre deckarmagasinen.”

Sådan var alltså den början som skulle leda till ett liv där Jan Broberg fungerat och alltjämt fungerar som en katalysator för introducerandet av rader av författare av deckare och thrillers. Bland författare, som han på ett eller annat sätt introducerat eller accentuerat, finner man William Faulkner, suspensegenrens gigant Cornell Woolrich, den mångsidige Edward D. Hoch liksom John Franklin Bardin och Tony Hillerman.

1951 började Jan Broberg att läsa litteraturhistoria och historia vid Lunds universitet. Då råkade han av en ren slump hitta en bok som hette Murder for pleasure av Howard Haycraft på Malmö stadsbibliotek.

“Samtidigt hade då Gebers förlag börjat med en liten tidning som hette Gebers Kriminalnyheter och där fanns det lite tävlingar och det var ju intressant att tjäna lite extra pengar, så med Howard Hayerafi i handen löste jag massor av frågorna. I och med det så växte intresset oerhört med en enda gång. Och så använde jag det som avkoppling samtidigt som jag läste nordisk historia och litteratur.”

“1954 hade jag läst en massa svenska deckare och blev rätt så irriterad på kvaliteten. Då skrev jag en artikel till Kvällsposten. Det ledde till att kulturchefen Henrik Sjögren tog artikeln och ringde och frågade om jag inte ville recensera deckare. Och det började jag med i januari 1955.”

Mot slutet av 1950-talet hade Jan Broberg tagit sin examen och 26 år gammal flyttade han från födelsestaden Malmö och blev lärare i svenska och historia i Nässjö. Där använde han deckarna som avkoppling från allt han höll på med i skolan. Det var ren slump att det blev Nässjö. Jan Broberg fick nämligen ett telegram från en finurlig rektor som sa att han kunde få en tjänst. Villkor: ‘Svar inom sex timmar!’

“Då sa jag till min dåvarande fästmö och nuvarande fru att ett år i Nässjö kan man väl stå ut med och sedan fick hon också tjänst där. Så kom barnen och vi trivdes jättebra med skolan och eleverna och med folket i Nässjö, men när vi blev pensionerade flyttade vi till Lund.”

“I och med att jag hade börjat skriva en massa längre artiklar för Kvällsposten började jag fundera över om jag inte borde försöka ställa samman artiklarna till en bok om deckare. Först skickade jag manuset till Bonniers som tackade nej och sen till Norstedts som tackade nej. Då chansade jag på Bo Cavefors som var en djärv bokförläggare. Han sa: ‘Den tar vi!’ Och sa rullade det i gång. Den kom 1964 och det blev ganska mycket skrivet om den.”

Nu hade Jan Broberg skaffat en hel del antologier från USA och England och han kom på idén att i stället för att ge ut samlingar med noveller lite huller om buller, så skulle ha ställa samman motivantologier. Så föddes antologierna Mord i slutna rum och Spionage, som Prisma gav ut.

Det blev fler antologier och Jan Broberg började också att ta upp sina historiska och arkeologiska intressen i bokform, senast Den heliga Graal och Zorro (1990). Resultatet är till dags dato ganska imponerande. Eller vad sägs om 30 antologier, varav 18 deckareantologier, och 7 böcker om deckare. Totalt med böcker i andra ämnen, däribland en om det andra världskriget. Flygande tigrar och ökenråttor (1970) närmar sig Jan Broberg 50 böcker. Men det är inte nog med det. Jan Broberg: “När antologierna kom i gång, så var det en bokförläggare som hette Åke Hallberg som hade fått för sig att han skulle starta en deckarserie. Han hade talat med agenten Lennart Sane i Malmö och Sane hade då sagt: ‘Kolla med Jan Broberg’, så då ringde Hallberg mig. Han ville ha bra deckare, gärna klassiker. Då sa jag att jag själv ville bestämma urvalet och skriva förorden. Det blev totalt 64 romaner från 1973 till 1982.”

Sedan blev det en serie för Bra Deckare med och enstaka fristående volymer med Cornell Woolrich, Agatha Christie och Georges Simenon..

DAST: Vad föredrar du? Romaner eller noveller?

“Det beror på stämningen. Ibland tycker jag att en roman är precis det som man ska falla för. Ibland är en novell precis lagom att läsa innan man somnar, till exempel när man är trött. Jag har varit väldigt förtjust i detektivnovellerna och deras möjligheter att i ett litet format uttrycka så pass mycket som de gör.”

DAST: Favoriter?

“Bland novellisterna då? Det så klart att man har favoriter. Patricia Highsmith är en skicklig kriminalnovellist. Men så finns det ju sådana har som är rätt så okända egentligen, som jag har tagit med i mina antologier, bland annat de båda amerikanska bröderna Jerome och Harold Prince, som bara skrev tre noveller, men som försökte variera och luckra upp berättartekniken och göra detektivnovellerna annorlunda. Jag har försökt spåra dem, bland annat genom Ellery Queen’s Mystery Magazine, men det har inte lyckats. Så har vi ju också Queen och Carr som är roliga och så de hårdkokta, Chandler. Och inte minst MacDonald.”

“När det gäller romaner så finns det en författare som jag tycker står för sig själv. Raymond Chandler är oöverträffad i sin stil. Och så tycker jag att Ellery Queen är oerhört roligt. Jag läser gärna om Ellery Queen och roas av hans intrikata puzzel. Jag erkänner villigt att Queen kan vara träig i sitt sätt att skriva och i sin personteckning, men han är oöverträffad, liksom John Dickson Carr då, när det gäller att konstruera listiga puzzel.”

“Carrs låsta rum är ju fantastiska många av dem. Jag tycker egentligen att de romaner han skrev under namnet Carter Dickson är roligare med Sir Henry Merrivale, för de är mer farsartade.” Nu ska man inte tro att Jan Broberg bara läser deckare. Hans intresse för historia har redan nämnts.

“Eftersom jag varit lärare i litteratur i nära fyrtio år, innebar det att jag har läst massor med annat och undervisat om allt från Vergilius och de romerska skalderna till Stagnelius och Strindberg. En av mina favoriter är William Faulkner. Jag är förtjust i modern amerikanska litteratur och jag läser naturligtvis historia, litteraturvetenskap och arkeologi. Så har jag vissa svenska favoriter, t ex Sven Delblanc. Karl Vennberg tillhör husgudarna. Deckarna har jag använt som avkoppling från undervisningen. Det har varit skönt att på kvällen kunna stressa av med en deckare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22