James McClure: Berömd tidningsman har svårt med att skriva

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

AV KJELL E. GENBERG

Vart tog de vägen, alla dessa författare som kom fram under den senaste svenska guldåldern på 1970-talet? Guldålder så till vida att det fanns mycket att välja på både bland svenskar och utlänningar samt att det fanns ett hopp om ny status för kriminalromanerna.
Några är döda, andra har slutat skriva romaner. I Oxford finns en man som skriver och skriver för glatta livet. Fast det är drygt tio år sedan han skrev en bok. Det mesta han publicerat i den vägen är slutsålt och “lär väl aldrig tryckas igen”.
– Fast det är inte omöjligt att jag kommer att skriva en bok igen. När jag får tid, skriver han per e-post till DAST. Varför jag inte skrivit? Delvis beror det på att jag är redaktör för två dagstidningar som kräver oanad tid och energi. Jag jobbar från kvart över sju på morgonen till kvart över sju på kvällen varje vardag – utom onsdagar då jag arbetar till elva på kvällen. Eftersom jag till råga på allt har en timmes resa till och från är jag rena grönsaken när helgen kommer.
– Fast jag skall inte låtsas att jag inte gillar att jobba. Det är väldigt roligt – bortsett från att jag just blivit stämd på en kvarts miljon pund.
Han återgick till tidningsverksamhet 1986 efter att en tid försökt sig på att vara – begravningsentreprenör!
– Jag startade från botten och kunde aldrig tro att jag en dag skulle bli chef för tidningen. Prenumerantstocken har ökat stadigt sedan jag befordrades 1995. Pengarna rulla in. Synd bara att jag inte får större del av inkomsterna.
Det har verkligen gått bra. The Oxford Times har valts till Årets Veckotidning. i konkurrens med 703 tidningar i Storbritannien och Irland.
– Ett skäl till att det inte blivit böcker är att jag verkar ha tappat kontakten med vad det nu var som fick mig att börja författa. Faktum är att jag försöker och försöker åstadkomma en roman (varje söndag!) men den vill inte lyfta. Jag vill inget hellre än att göra klart mitt magnum opus Begravningsentreprenörens dotter, men jag sitter fast i kapitel tre.
Vem är nu denna lycklige journalist och olycklige författare?

I början och fram mot mitten av 1970-talet var James McClure ett någorlunda hett namn bland svenska deckarläsare. Då introducerades hans författarskap med romanen Förd bakom ljuset (The Goosberry Fool) som sedan följdes upp med Lek till
döds (The Caterpillar Cop). Därefter blev det stopp, trots att McClure redan då hade fler böcker än så på sitt samvete.
Det kan förstås bero på att Jim, som han kallas, inte blev den storsäljare förlaget hoppats på, trots att han författade rafflande kriminalromaner.
Nu när Nelson Mandela tagit rodret (och dessutom är på väg att mönstra av) i Sydafrika finns det kanske anledning att ta en titt på McClure igen – genom backspegeln den här gången – för mitt i allt raffel kom författaren med tänkvärda angrepp på det apartheidsystem som nu med viss framgång håller på att avvecklas.

Variant av nazistsystem

Lek till döds och Förd bakom ljuset skildrar en variant av ett nazistiskt samhallssystem. Den boken, liksom en stor del av hans övriga produktion, utspelas i Sydafrika och beskriver hur Trompie Kramer vid mordkommissionen och hans svarte medhjälpare, bantusergeanten Mickey Zondi i storstaden Trekkersburg löser ett brott. Deras väg fram till lösningen – vilket inte alltid är detsamma som sanningen – går genom ett sjukt fascistiskt samhälle och kan i dessa skinheadstider lära oss en hel del om hur en sådan diktatur kan vara uppbyggd.
Han berättar till exempel om en deckarklubb för unga, där barnen ingår i ett från ministeriet styrt angiveri mot de svarta “undermänniskorna” – Hitlerjugend förflyttat från Tredje Riket till Afrikas sydspets.
Kramer är en envis och hårdför människa som på grund av sina okonventionella
metoder oavbrutet kommer i konflikt med sin chef, en man med kategoriska rättsbegrepp. James McClure var en för tiden djärv författare. Visserligen hade han inga kommentarer till var Kramer stod ideologiskt, men hans lojalitet med Zondi är stark och det är genom den vänskapen kontaktytorna breddas och språkförbistringen blir mindre bekymmersam. De blir ett effektivt par. Deras sätt att arbeta är ofta drastiskt och deras livsaspekter utan illusioner, vilket gör att de mest ser till vad som är mest praktiskt.

Naturlig överhöghet

Trekkersburg, där Kramer och Zondi arbetar, ligger i det torra inlandet mellan Durban och Johannesburg, Boern Kramer påminner om många andra romankommissarier genom att vara självständig, cynisk och tystlåten när han inte får koleriska utbrott,
Överordnade anser han oftast vara dumma, fientliga eller åtminstone avundsjuka. Han tar sin överhöghet för given, även om han ibland är medveten om de fundamentala orättvisorna hos den maktapparat han representerar.
Därför är det bara naturligt att Kramer inte håller sig till någon speciell regelbok när han förhör. Han kan till och med ta till ganska kraftigt våld.
Därför är det egentligen lite underligt att han tycktes trivas med sin detektiva sidekick, zulun Mickey Zondi. I genomgång av gamla klipp fann jag en recension där skribenten avfärdar Zondi som McClures “fredag”, Det tycker jag är orättvist. Zondi beskrivs som mycket originell, sprättigt klädd och lite lik en svart Frank Sinatra.

Pigmenteringsgraden viktig

McClure tog här upp det absurda med ett samhälle där styrelseskicket värdesätter medborgarna efter “pigmenteringsgraden” (ett uttryck som Ulf Durling myntade i en artikel om McClure). Där kan frågan om den etniska härkomsten – liksom att jag kan tänka mig att det fungerar sa också i före detta Jugoslavien – tas på så blodigt allvar att det går att skriva en kriminalroman med utgångspunkt från sådana premisser.
Förd bakom ljuset handlar om ett knivdrama i ett katolskt område, och om en dödsolycka med bil, som är så banal att den väcker misstankar. McClure knyter ihop alltsammans och avslöjar på slutet ett rävspel på högsta polisnivå. Slutkapitlet är ett rent förvandlingsnummer. Lager efter lager av lögner och bedrägerier skalas av tills lökens tunna kärna återstår.
I Lek till döds berättar han om den märkliga förhistorien till ett brutalt sexualmord på ett barn. Handlingen förs fram av en intelligent och underhållande författare som förstår att hantera originella uppslag med den råhet och friskhet som krävs för att inte alltsammans skall bli en pamflett. Det blir en blandning mellan traditionell deckare och polisroman, där huvudpersonen Kramer inte alltid är berättelsens mest sympatiske person.

Värmebölja på jul

Och miljon är för en nordbo givetvis omåttligt exotisk. På julafton inträffar en värmebölja, vilket kan kännas orättvist för oss snöskottare. Men vi slipper möjligheten att utsättas för att en giftig reptil kastas mot oss som en handgranat.
De böcker han skrev brände alla broar, han blev portförbjuden i sitt hem land. Men helt kunde inte apartheidregimen tysta honom. Böckerna smugglades in i landet och om han själv ville tillbaka måste det ske med hjälp av förfalskat pass. Den gången antydde han att det inte var omöjligt, men han ville inte bekräfta att han gjort resan.
Han är alltså född i det gamla Sydafrika, Johannesburg närmare bestämt, i nådens år 1939 och där bodde han kvar till dess han fyllde 25. Han arbetade som kriminalreporter på flera tidningar och fick insikt i det han skulle använda i det litterära skapandet.
– Poliserna dolde aldrig sin brutalitet, skämdes aldrig för den, förklarade James när han besökte mig i Bromma vid ett Sverigebesök. För dem var det en naturlig sak, ingenting att huttla om. Detta var en attityd som nästan fick det att vända sig i magen på mig.

Skrev i England

Redan medan han bodde kvar i födelsestaden hade han planer på att skriva böcker, men orden blev inte satta på pränt förrän han flyttat till England 1965 och bosatt sig i Oxford. Att han flyttade berodde till stor del på hans missnöje med de politiska förhållandena i apartheidstaten. Han gjorde sina försök att påverka läsarna genom romanskrivandet, men var ganska försiktig och undvek politisk propaganda.
– Jag räknade med att kunna påverka en ny grupp läsare genom att skriva deckare, förklarade han för mig. Trots bristen på pekpinnar borde de kunna förstå.
Första boken hette The Steam Pig (kan fortfarande hittas som Penguinpocket hos välsorterade antikvariat) och resulterade så småningom också i ett filmmanuskript och – bättre ändå – Gold Daggerpriset 1971. Den inleds med att några lik blir förväxlade på en begravningsbyrå och leder polisduon fram till några industrialsters märkliga förehavanden. Under resans gång får man en redogörelse för den grymhet som kan härska i slummen.
Därefter kom i tät följd The Goosberry Fool, The Caterpillar Cop och Snake. I bok ett och tre kan man skönja det sydafrikanska dilemmat. Förfädernas rastillhörighet framställs som mycket viktig. Inte minst tvångsförflyttningarna och säkerhetspolisens starka grepp över land och medborgare beskrivs.
I romanen The Goosberry Fool glider han undan dessa motivbilder. Den handlar om en ung. strängt religiöst uppfostrad boerpojke som efter en uppslitande sexuell upplevelse försöker identifiera sig med makten genom att gå med i en halvstatlig deckarklubb.
Sedan tog han itu med sitt nya hemland England i den svarta komedin Four and Twenty Virgins innan han återvände till södra Afrika i romanen Rough Eagle (som i USA fick ett av de gräsligare omslag jag sett).



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22