James Ellroy: Mannen som bara skriver mästerverk?

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av ROLF NILSÉN

En man med intensiva men ändå rätt melankoliska ögon, samt en salt och peppar-färgad stubbad mustasch som sina mest framträdande element i det för övrigt rätt ordinära ansiktet, rättar till sina hornbågade glasögon, tar en djup klunk ur sitt glas med mineralvatten och beger sig fram till det bord som står längst fram i rummet.

Och så börjar han tala. Och säger bland annat detta:

– I’m A Slick Trick With A Donkey Dick. Min namn är James Ellroy och jag är världens bäste deckarförfattare. Läser ni mina böcker kommer ni att bli närmast ihjälskrämda. Så… nu vet ni det. Nu är jag beredd att besvara vilka sorts frågor ni än kan komma på att ställa till mig. Be My Guests, Ladies and Gentlemen – Shoot!

Den 48-årige amerikanen James Ellroy har därmed introducerat sig själv för den grupp med svenska journalister som kommit för att möta honom under hans mycket korta besök på Bokmässan i Göteborg.

Ellroy hade av tidsskäl inte möjlig heter att bevilja några separata intervjuer, utan valde att prata med pressen på det här samlade sättet i stället.

Marknadsföring som cirkus

Ellroy är en direkt, expressiv och inte i onödan särskilt verserad man. De som önskar en översättning av citatet här ovan rekommenderas att använda sin egen fantasi. Han vet vidare verkligen hur man marknadsför sig och framstår som en man som tillämpar gamle cirkusdirektören Phineas Barnums valspråk om ”en sensation i minuten”.

– Mina böcker är skrivna med blod och napalm, säger Ellroy försynt och räknar för säkerhets skull upp titlarna på samtliga böcker som han skrivit. Och de är mästerverk allihop. Nobody Does it Better Than Me!

Och helt sant är det att det knappast finns några hårdare och mera omänskligt tuffa kriminal-romaner än just de som Ellroy skrivit och som exempelvis kan ha titlar som Vit jazz, Den stora tomheten, American Tabloid och L.A. Confidential.

I vissa av dem har Ellroy knådat sitt språk till att bli ett slags telegramliknande lakoniska depescher, som ibland fram står som lite väl korthuggna, men som också är både groteska och effektiva i all sin expressiva kärvhet.

James Elloy skriver aldrig några trevliga böcker. Han vet inte hur man gör. Han skriver heller aldrig om några trevliga händelser. Han tycker inte att det existerar alltför många sådana att skriva om. I hans böcker är det i stället rännstenen och kloaksystemet i den amerikanska drömmen som genomströvas och närgånget dissekeras.

Snutar är samma sort som skurkar

Poliser är exakt lika brutala, korrumperade och moraliskt anfrätta som de brottslingar de är avlönade att sätta fast. Det är bara polisbrickan som skiljer dem åt.

Våld, svek, sexuell förnedring och mord är återkommande temata hos Ellroy. Han framstår som en man komplett befriad från alla illusioner, som har sett allt, vet allt och i princip har förlorat förmågan att bli förvånad. Men som likafullt bryr sig.

– Jag föredrar att skriva om historien i stället för om nuet. Och jag skriver gärna om döda människor eftersom de av naturliga orsaker inte kan stämma mig, förklarar James Ellroy pedagogiskt.

Han är just nu aktuell med den självbiografiska boken My Dark Places (Knopf USA), där han berättar om sin mission för att lokalisera mannen som 1958 ströp hans mor till döds och lämnade henne på en övergiven skolgård i San Gabriel Valley i Californien. Ellroy var tio år då. Och det emotionella trauma som mordet på hans mor försatte honom i resulterade i att han blev en manisk småtjuv med ett sjukligt intresse för nynazistisk propagandalitteratur: en voyeur med pornografiska böjelser och en avancerad drog- och alkoholmissbrukare.

– Min tonårstid och en hel del av min tidiga ungdom gick åt till att åsamka mig själv så mycket skada som möjligt, säger Ellroy nu resonerande. Till sist fattade jag vad jag höll på med. Och att det skulle gå åt helvete för mig om jag inte slutade. Direkt. Så jag sökte upp Anonyma Alkoholister och fick den nödvändiga hjälp jag behövde av dem. Sedan dess har jag inte haft några problem med sprit eller droger. Och viktigast av allt: jag började skriva om brott i stället för att begå dem själv. Men mitt intresse för sexbrott och polisarbete kvarstår. Fast nu får jag utlopp för mina böjelser i mina böcker i stället.

Blandar fiktion och verklighet

I sina böcker blandar Ellroy frikostigt faktiska personer som FBI-chefen J. Edgar Hoover (”vissa kallade honom för Gay Edgar Hoover”), den med gangsterkontakter försedde fackbossen Jimmy Hoffa, miljardären Howard Hughes, medborgarrättskämpen Martin Luther King och politikern Robert Kennedy, med helt påhittade figurer.

– Jag växlar medvetet sanningen med lögnen. Och jag säger aldrig vad som är sant och vad som är lögn, påpekar Ellroy med skuggan av ett mörkt leende plötsligt flimrande över hans samlade ansikte. Men jag kan skriva om ett inkrökt jävla rasistiskt svin till FBI-agent som terroriserar Martin Luther King, på ett sådant sätt att alla kommer att reagera. Och dessutom kan jag vrida sympatierna så att alla som läser kommer att befinna sig på FBI-mannens sida innan jag är klar. Det kallar jag att manipulera läsaren. Och det kan vara nödvändigt att ibland förstå hur det är att vara ett Fuckhead.

Ellroys mor var skild från hans far (som i sin tur med Ellroys inte direkt erkännsamma egna ord var A Flat Out Liar and A Bullshit Artist) och jobbade som sjuksköterska. Hon var dessutom i all hemlighet även gravt alkoholiserad.

Hittade aldrig mors mördare

– Jag anlitade den pensionerade mordutredaren Bill Stoner från Los Angeles för att hjälpa mig med att få fram fakta om mordet, berättar Ellroy. Vi fann aldrig mördaren, som om han ännu lever måste vara i 80-årsåldern. Och det var väl inte det som intresserade mig mest heller. Men jag fick under arbetets gång reda på åtskilligt om min mors liv som jag inte kände till tidigare. Det var det viktigaste.

Jag undrar om det inte kändes plågsamt för Ellroy att sysselsätta sig med sin egen mors våldsamma död. Förekom det aldrig att han blev emotionellt omskakad eller kände sig i akut psykologiskt dålig form?

– Nej, det gick bra hela tiden, säger han bara kortfattat. Det här var en sorts katharsis som jag nu äntligen var mogen att gå igenom. Att få fram uppgifter om min mor: hennes hemliga liv och hennes destruktiva veckoslutsfyllor som till sist indirekt tog livet av henne, det har gjort att min eget mörka hjärta känner sig lugnare.

Jag frågar Ellroy hur han ser på sig själv och utan att tveka det allra minsta säger han att han betraktar sig som en mycket lycklig person. Tillsammans med sin fru bor han numera i Kansas och det är en nödvändighet för honom att bo lugnt och avskilt.

– All den skit jag skriver om måste befinna sig på viss distans från mig. Annars skulle jag bli tokig på allvar.

James Ellroy förklarar sig ”gilla det mörka och hata det fejkat sympatiska”.

– Den ende spänningsförfattare jag gillar är Thomas Harris, han som skrev Röda draken och När lammen tystnar. Andrew Vachss? Jag känner honom men vill inte direkt påstå att vi är vänner.

James Crumley?

Han borde sluta supa och sniffa kokain. Då skulle han skriva bättre böcker. Jo, det har jag talat om för honom. Och nej, det var inte populärt. Ellroy gillar att lyssna på Beethoven i mörker. När en journalist frågar honom vad han tycker om tysk metodologi säger han att han för fan inte ens vet vad det är för något.

– Jag tog aldrig någon examen, grabben. Sån där pretentiös skit ska du inte försöka köra med mig!

För till fallet håller L.A. Confidential på att bli film, i regi av Curtis Hanson och med Kevin Spacey, Kim Basinger, James Cromwell och Danny De Vito i rollistan.

– Jag har sett 20 minuter av det färdiga materialet. Och det är skitbra. Det här blir något helt annat än den film efter en av mina romaner där James Woods hade en av huvudrollerna. Honom hade jag mest av allt lust att ge en kraftig spark i arslet, meddelar Ellroy lakoniskt.

Och James Ellroy arbetar frenetiskt vidare med sin trilogi Underworld USA, där American Tabloid är den första delen och där en sorts alternativ historieskrivning febrilt för berättelsen fram till ungefär mitten av 70-talet.

– Så är det, sån är jag, säger James Ellroy avslutningsvis. Men om något blir förändrat på grund av det jag skriver – det har jag faktiskt inte alls att göra med. Så det så.

Böcker av James Ellroy:

Clandestine

Brown’s Requiem

Blood On the Moon

Because the Night

Suicide Kill

Silent Terror (Killer on the Road)

Den svarta dahlian

Den stora tomheten

L.A. Confidential

Murder and Mayhem

Hollywood Nocturnes

Dick Contino’s Blues and Other Stories

Vit jazz

My Dark Places



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22