Jag, Arthur och rymden

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Jag har suttit och läst den brittiske sf-författaren Arthur C. Clarkes essäsamling Voices from the Sky (originalupplaga 1966) som handlar om rymden. Clarke är kanske mest känd som författaren som skrev berättelsen till Stanley Kubricks film 2001 ett rymdäventyr, men han har skrivit väldigt mycket mer. Där ingår också ett stort antal artiklar och essäer om rymdutvecklingen, varav nämnda bok samlar några. Och det slog mig när jag läste, hur rätt Clarke har haft. Nästan allt han spekulerar om i de här artiklarna (som är från mitten av 1940-talet till tidigt 1960-tal) har besannats. Han uppfann trots allt den geostationära kommunikationssatelliten.

Samlingens sista artikel, Extratrerrestrial Relays, publicerades ursprungligen i Wireless World, oktober 1945, och föreslår uppsändandet av kommunikationssatelliter på 36.000 km avstånd från jorden, där omloppstiden och jordens rotationshastighet blir lika stora, så att de stannar i samma punkt på himlavalvet. Det är hela grunden till dagens TV-satelliter.

Det enda Clarke ”missar” i sin epokgörande artikel är att han trodde att satelliterna måste vara bemannade.

Tekniskt hinder för att bli biljonär

Senare mikroelektronisk utveckling gjorde detta obehövligt. Han spekulerar över att han skulle vara biljonär om han tagit patent, men erkänner också att det troligen fanns en del tekniska hinder för att ta ut ett patent – och även om han gjort det räcker bara patent i 17 år, och skulle ha ”gått ut” innan kommunikationssatelliter började på allvar.

Det slog mig också hur parallella mina och Clarkes intressen har varit. Jag har upplevt samma sak som han har – i mycket, mycket mindre skala dock! – och har haft samma visioner och känslor och tankar kring rymdutvecklingen.

I essän Memoarer av en länstolsastronaut (pensionerad) berättar Clarke om sin karriär inom British Interplanetary Society. Hur man 1938 gjorde ritningar till en månraket, och senare byggde en coelostat (en optisk apparat för att få snurrande stjärnor att stå stilla) som förevisades på Science Museum i London. Hur han i början av 50-talet sammanstrålade med den rymdskeptiske CS Lewis på en pub (JRR Tolkien var med!) utan att de i och för sig lyckades övertyga varandra. När de gick från puben sade Lewis:

”Jag är övertygad om att ni är galna – men vad tråkig världen skulle vara om alla vore vettiga!”.

Under 80-talet och en bit in på 90-talet hade vi vårt eget interplanetära sällskap kallat Svenska Rymdrörelsen.

Galet gäng som demonstrerade

Vi var nog litet galna. Vi utgav tidskrifter, sände närradio, höll demonstrationer (bland annat mot ”Lag om rymdverksamhet”, SFS 1982:963, som faktiskt förbjuder svenskar att ”bedriva rymdverksamhet”!), gjorde videofilmer och en grupp försökte även bygga en elektromagnetisk rymdkatapult. Hela köret upplöstes så småningom i internt käbbel som jag inte behöver gå in på.

Clarke och hans kompisar höll sig med kallare huvuden, och jag har också haft förmånen att besöka British Interplanetary Societys excellenta, välordnade huvudkontor i London.

När jag var riktigt ung var rymden på allas läppar. President Kennedy hade förklarat att man skulle landsätta en människa på månen ”innan detta decennium är slut”. Ryssar och amerikaner slogs om att sätta nya rymdrekord. På TV gick Min vän från Mars och den tyska serien Rymdpatrullen (i USA hade Star Trek kört igång, men den fick vi inte se i Sverige förrän långt senare). Min vän Eugen Semitjov har berättat om vilken rymdhausse som rådde. Han kunde inte skriva nog med rymdartiklar! Allt gick åt.

Artiklarna i Clarkes samling Voices from the Sky är ovanligt framsynta. I början av 60-talet ”förutser” han elektronisk post och något som liknar World Wide Web. Visserligen tror han att posten distribueras med något som liknar faxmaskiner och att information sprids via telenätet. Man skall slå något särskilt telefonnummer för att få tillgång till exempelvis New York Times. Andra telnummer ger tillgång till äldre nummer ur NYT:s arkiv, tänker han sig. Han förutser drastiskt minskade priser på telefoni, vilket vi idag börjar få med internetbaserad IP-telefoni. Han talar om infoöverföringskapaciteten hos laserstrålar.

Men en sak han har fel om är att han tror att högkvalitativa TV-konferenssystem kommer att göra många resor onödiga. I själva verket reser folk numera mer än någonsin – resor och turism är en av de starka tillväxtbranscherna. Om TV-satelliter skriver han att de aktualiserar två problem: ”Censur och störsändare. Uppkomsten av kommunikationssatelliter betyder slutet för dagens barriärer mot fritt informationsflöde; ingen diktatur kan bygga en tillräckligt hög mur för att hindra medborgarna att höra rösterna från stjärnorna. Det skulle bli extremt svårt, närmast omöjligt, att störa ut sändningar från satelliter. Det verkar som om vi i kommunikationssatelliten har en teknisk apparat som kan skapa gott uppträdande och samarbete, även hos de parter som är tveksamma. … Deras inflytande blir detsamma som för flygtrafiken, men i en mycket större skala.”

Broms för utvecklingen

Flera saker samverkade för att (olyckligtvis!) bromsa rymdutvecklingen. USA tvingades skära ned på grund av oljeembargokrisen 1973 och de höga kostnaderna för Vietnamkriget. Sovjet gav upp månambitionerna, så man fick ingen rival att slåss mot. Rymdfärjan blev dessutom ett åtminstone halvt misslyckande. Kostnaderna per uppskjutning översteg vida de projekterade, och dessutom har två rymdfärjor (Challenger och Columbia) förolyckats. I USA har det varit mycket kritik mot inkompetens och fördyrande byråkratisk stelhet hos NASA.

Rymddrömmen lär komma tillbaka med förnyad styrka. NASA presenterade nyligen sina nya månfarkoster, kallade Orion, en sorts super-Apollo som skall etablera en permanent månbas med start omkring 2018. Ryssland är med växande ekonomisk styrka med i spelet igen, och är den viktigaste partnern i ISS, International Space Station – när rymdfärjan har flygförbud är det bara gamla, pålitliga ryska Sojuz-skepp som kan serva den!

Även i Sverige finns en i alla fall ”mini-rymdboom”. Den svenskbyggda månsatelliten Smart-1, som kartlagt månens resurser (bland annat mycket viktig kometis kring polerna), blev en stor succé och styrdes nyligen mot en planerad krasch på månen. Vår astronaut Christer Fuglesang kommer – äntligen! – i omloppsbana. Han har blivit fördröjd av bland annat Columbia-olyckan.

Rymdutvecklingen ger oss en rad fördelar. Redan Apollo-programmet beräknas ha givit mångdubbel ekonomisk utdelning, i datorutveckling och så kallad spin-off. Så kallas teknik som utvecklas för rymdens extrema förhållanden, och som sedan visar sig ha stora tillämpningsområden på jorden. Enbart datorbranschen beräknas ha fått en gratispuff motsvarande tio års extra utveckling tack vare månprogrammet. När de första integrerade kretsarna kom i början av 60-talet blev NASA en storkund som stundtals köpte upp halva världsproduktionen av IC-kretsar (föregångare till datorers processorer) och drev på utvecklingen. Vädersatelliter sparar mångmiljardbelopp årligen. Jordresurssatelliter gör skördeprognoser och motverkar svält. GPS-satelliter gör att vi kan navigera. Och kommunikations- och TV-satelliters värde behöver knappats påtalas!

Extrema lösningar krävs

Just för att rymden är så extrem måste man utveckla extrema lösningar. Och när man sålunda tvingas gå i framkanten får man oväntade, värdefulla manicker och prylar och påhitt. Rymdmedicin är ett exempel. Många tror att åldrandets gåta och nollgravitation hör ihop (därför att åldrande och noll-G ger liknande effekter). Det är av värde att ha människor i rymden – så att vi kan studera oss själva noggrannare! Och just när människor åker med i rymdfarkoster tvingas forskare och tekniker ligga extra i framkant, vilket leder till mer värdefull spin-off.

Rymden främjar också internationellt samarbete. Redan på 70-talet hade USA och Sovjet ASTP (Apollo-Sojuz Test Project) och i ISS samverkar stora delar av den industrialiserade världen (Sverige har också små andelar i ISS, via vårt medlemskap i europarymdorganisationen ESA). I rymden kan vi hitta mer energi (solceller i omloppsbana är sex gånger effektivare än på jorden och kan ”beama” tillbaka elektricitet som mikrovågor; månen har Helium-3 som kan vara viktig för framtida fusionskraft) och mer råvaror (till exempel via gruvbrytning av asteroider). Vi har inte ”bara en begränsad planet” – vi har hela solsystemet!

Människor kan överleva i rymden

Men framför allt är rymden en möjlighet att vidga horisonterna. När fler bor och verkar i rymden, lär vi oss att vi bara är en yttepytteliten del av ett enormt universum. Vi får nya tankesätt och mål. Skulle jorden träffas av en komet eller någon dumskalle trycker på atomkrigsknappen och planeten gå under, kan arten Homo Sapiens ändå överleva om vi har kolonier i omloppsbana, på månen och Mars. Genom radio- och optiska teleskop i rymden kan vi effektivare utforska Vintergatan, söka efter liv, kanske höra signaler från extraterrestriella civilisationer och hitta svaret på de eviga frågorna om livet, universum och allting.

Arthur C Clarke skrev om detta för femtio år sedan. Läser man Voices from the Sky inser man att han haft rätt i nästan allt. Jag kom nyligen ut med en novellsamling som består av vetenskapliga/tekniska pusseldeckare i sf-miljö. Jag har placerat handlingen i en framtida månkoloni (tänkt för ungefär andra halvan av detta sekel) där man byggt en underjordisk stad kallad Luna City med så där 10.000 invånare. Det finns rymdkolonier kring jorden (vid så kallade Lagrange-punkter) och man har börjat kolonisera Mars. På månen bryter man kometis som ger raketbränsle, luft och vatten. Man har börjat lösa åldrandets gåta (folk lever längre) och hittat spår av utomjordiska signaler(om än svårtolkade).

Det är förmodligen en framtid Arthur C Clarke skulle känna igen. Han drog ju själv upp ritningarna för ett halvsekel sedan. Och vi människor – när vi väl fått en idé i skallen – är notoriskt svåra att stoppa.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22