Jacob Juel – brukspatronen som grundlurade hela Norge

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Ingmar Norlén

Som journalist har Per Fallberg följt många polisutredningar och suttit av många rättegångar. Men först som pensionär upptäckte han att en rövarhistoria utan dess like hade lagt grunden till välståndet i hans hembygd i västra Värmland.

Det handlar om Jacob Juel, brukspatron i Gunnarskogs socken i slutet av 1700-talet, som hade ett mera kriminellt förflutet än någon i bygden kunde ana.

Per Fallberg har just kommit ut med boken Svindlaren berättelsen om brukspatron Jacob Juel om detta märkliga svensknorska kriminaldrama.

– Många gånger har jag plockat upp storyn om Juel ur min papperskorg och börjat om skrivandet på nytt. Jacob Juel gav mig ingen ro förrän jag hade manuset färdigt, säger Fallberg.

DAST träffar honom i Arvika, hemstaden som han återvände till för några år sedan. Då hade han större delen av sinjournalistkarriär jobbat som reporter på ett antal lokaltidningar, den längsta tiden tillbringade han på Örnsköldsviks Allehanda. Som referent blev han hemtam i rättssalarna. Han tog också några akademiska poäng i juridik.

När Fallberg återvände till Arvika fick han av en händelse se några uppgifter om Jacob Juel, den vördade brukspatronen, i en hembygdsbok. Där antyddes att Juel inte hade en helt fläckfri bakgrund.

– Jag beslöt mig för att ta reda på vad som låg bakom. Det blev allt mera spännande att forska ju längre in i historien jag kom. Det gick helt enkelt inte att sluta. Jag förstår inte att Jacob Juels kupp inte har tagits upp av någon före mig, säger Per Fallberg.

Under ett par år forskade han i stort sett dagligen (kan jag som intervjuare intyga eftersom jag följde arbetet på nära håll). Fallberg sögs in i ett kriminellt mysterium som saknar motstycke.

En höstdag 1785 fick Fredros herrgård tre mil norr om Arvika en ny husbonde, Jacob Juel. Han möttes med vördnad och respekt.

Vad ingen kände till var att han nyligen hade passerat över gränsen från Norge i vild flykt undan den norska rättvisan. Juel hade rymt från fängelset på Akershus fästning i den norska huvudstaden Kristiania.

Juel föddes 1744 i en överklassfamilj, han studerade juridik och ekonomi och gjorde en blixtsnabb ämbetskarriär. 30 år gammal utnämndes han till zahlskasserer, dvs. han var den högste skattechefen i Norge, och en av de mest betrodda ämbetsmännen i landet. Några år senare blev han justitieråd.

Vid sidan om ämbetet arbetade han upp glänsande privatekonomi genom att köpa upp ett 40-tal stora skogs- och jordegendomar, sågverk med mera och driva upp deras vinster. Han ägde också åtta handelsskepp. Med dagens mått mätt var han mångmiljonär.

År 1783 startades en revision i den norska statsapparaten som visade att det fattades omkring en miljard kronor i dagens penningvärde. I stort sett hela statskassan var försvunnen, förskingrad! Misstankarna föll snabbt på Jacob Juel och han suspenderades. Ingen annan hade haft full tillgång till kontanterna, för det var klingande mynt i den kassan och inga fiktiva värden som i dag.

I väntan på rättegång sattes Juel på Akershus fästning, men han var en favoriserad fånge, som fick läckra maträtter inskickade från stadens restauranger och dessutom höll sig med tjänare bakom gallret. Samtidigt var fängelset kallt och fuktigt och makan Sophie var orolig för Juels hälsa. Han måste därifrån, från hotet om livstids fängelse och kanske ett ännu värre straff.

Hur flykten genomfördes har Per Fallberg lagt ned stor möda på att räkna ut. Juel hade på något sätt kommit över nycklarna till cellåset och lyckats gjuta kopior i lera och kitt. Med all säkerhet hade mutat någon av vakterna.

Hustrun Sophie skaffade ett långt rep som hon virade runt midjan, dold under vida klädesplagg. Det ordnades också med olja att smeta in repet med, för att Juel inte skulle skada händerna när han firades sig ned på utsidan, för det var så det var planerat. Repet lämnades distret över vid ett besök.

Strax efter vaktombytet vid midnatt försvann arrestanten ut genom gallerfönstret utan att personalen förstod hur det hade gått till. Juel hade lyckats. Vänner med vagn och vältränade hästar väntade därnere i beckmörkret. Sedan blev det en vild flykt över stock och sten i becksvarta natten österut mot Sverige. I vagnen satt Juel med fru och fem vettskrämda barn. I närmast väglöst land knirkade sig det det sällsamma sällskapet fram mot gränsen och över till friheten i Sverige.

Juel hade givetvis sett till att hans goda vänner hade med sig gott om kontanter från kuppen så att han vid framkomsten kunde köpa Fredros och Sälboda herrgårdar och ytterligare några egendomar.

I Gunnarskogs socken blev Jacob Juel en uppburen politiker, främst på kyrkans och skolans område, där han drev fram många förbättringar. Hans gårdar blomstrade och allt blev frid och fröjd. Om flykten yppade han aldrig något för någon. Och någon nyhetsförmedling att tala om fanns inte.

Jacob Juels kupp mot den norska statskassan blev en välsignelse för de fattiga bygderna i Västvärmland, och herrgårdarna står där än i dag som ett minne från Juels tid.

Den upprörda statsledningen i Norge krävde att svenskarna skulle skicka Juel tillbaka till Norge så att han skulle få ta sitt straff, men tack vare en hög beskyddare förhindrades detta: ingen mindre än kung Gustav III.

År 1800 dog Jacob Juel 56 år gammal. Orsaken till att han utsatte Norge för tidernas värsta blåsning tog han med sig i graven. Hela bygden följde honom till den sista vilan. Ingen kände till hans bakgrund.

Per Fallberg har funderat mycket på varför Jacob Juel, denne intelligente, förmögne och framgångsrike man, så grovt svek det förtroende som det norska samhället hade givit honom.

– Man kan bara spekulera så som många forskare har gjort före mig, säger Per Fallberg. Juel kan ha blivit ekonomiskt fartblind genom all penninghantering han deltog i. Förmodligen levde han högt över sina tillgångar och då var det förmodligen en lågkonjunktur som drabbade honom. Hans sågverk hade börjat gå sämre, eftersom det ansågs att hans sågade virke ansågs vara av sämre kvalitet.

Hur som helst så är det en äventyrshistoria av gigantiskt slag som Per Fallberg har dammat av i arkiven, och man kan bara fråga sig: Vem vill göra film av det här?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22