Jacks identitet rostar aldrig

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av Inge Ekbrant

Jack the Ripper, massmördaren från 1888, vägrar lägga sig till ro. Hösten 2002 kom inte mindre än tre böcker som spekulerar i vem uppskäraren var. DAST skrev redan i nummer 2/2002 om deckarförfattarinnan Patricia Cornwell som tagit upp den gamla hypotesen att det var målaren Walter Sickert. Här berättar Inge Ekbrant om en annan nygammal kandidat till uppskärardåden, som har grävts upp igen. Bernhard O’Donnell skrev nämligen redan på 1930-talet den 372 sidor långa, aldrig publicerade boken Black Magic and Jack the Ripper, som byggde på baronessan Vittoria Cremers uppfattning att hennes bekant doktor Stephenson var Jack. Den lesbiska baronessan hade redan 1912 avslöjat sin uppfattning för ingen mindre än Alistair Crowley, kallad världens ondaste man.

LONDON (DAST) Kirurgen Robert Dunstan Stephenson har den tvivelaktiga äran att återigen utpekas som den mest beryktade av alla massmördare. Den som ånyo lanserar hans namn är författaren Ivor Edwards som skrivit Jack the Rippers Black Magic Rituals, Han har ägnat nio år att undersöka tillgängliga fakta. Det som han då anser sig ha avslöjat är att polisen, antagligen på grund av okunnighet om ockulta ritualer, aldrig följde upp en sådan tankegång.

Edwards fann liksom tidigare O’Donnell att offren blivit placerade så att ett mönster bildades, ett mönster som satan själv hade föreskrivit skulle användas vid dyrkan av honom. Detta mönster är också en bild av det fiskens tecken, som de första kristna vördade och använde som igenkänningstecken. Bilden kan också vara symbolen för en vagina. Det kristna korset kunde också fogas in i mönstret i, förmodar jag, hädiskt syfte. De organ som mördaren skar ut från sina offer var hjärta, njurar, genitalia och livmoder, alla ingående i satanistiska riter.

De biografiska fakta som Edwards ger om Stephenson är att han tillhörde en välbärgad familj, som dock försköt honom när han 1876 ingick äktenskap med sin mors tjänsteflicka Anne Deary. Denna kvinna gjorde han sig av med – allt enligt Edwards – år 1887. Det fanns misstankar om att en styckad kropp, som senare under 1887 påträffades i en flod nära makarnas hem i Brighton var rester av Anne. Med den teknik som står till buds i våra dagar skulle man sannolikt ha kunnat klarlägga hur det förhöll sig ned kvinnans identitet.

Den 26 juli 1888 nyttade änklingen till Whitechapel och skrev in sig som privatpatient vid London Hospital, det sjukhus där åtminstone en till av de Ripper-misstänkta antas ha varit verksam som läkare. Stephenson klagade över neurasteni, en sjukdom som brukade behandlas med vila, frisk luft och lätt diet. Men, framhåller Edwards Edwards, varför skulle en man med den sjukdomsbilden flytta ifrån en välkänd kurort vid havet till en smutsig och förorenad plats som Whitechapel? Edwards tror att Stephenson inte trodde sig vara misstänkt där. Det är en uppgift som åtminstone jag sätter föga tilltro till.

Faktiskt tipsades polisen av fyra av hans vänner om att han verkade misstänkt. Själv avslöjade han grundlig kännedom om morden i artiklar han skrev för tidskriften ”Pall Mall Gazette”. Stephenson uppges ha arresterats två gånger som misstänkt men båda gångerna blivit frigiven. Han ansågs alltså inte kunna bindas vid något brott. År 1904 utgavs en bok om svart magi som han skrivit och sedan finns inga vidare livstecken från honom. Hur kommer ripperologerna att ta emot Ivar Edwards nygamla forskningsresultat?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22