Jack uppskäraren och ett svenskt offer

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av JAN-INGVAR OLSSON

Essäisten Frans G. Bengtsson har i sin bok Folk som sjöng (1955) i ett memoarkapitel med samma titel berättat om den fasa han som barn hyste för ”den vite Chappelmördaren i England”, som han föreställde sig ”med ett ansikte vitt som krita och i övrigt iförd, på mördares vanliga sätt, stor slokhatt och svart kappa, ur vilken fram stack en lika kritvit hand med kniv”.

Detta citat är bara ett litet indicium på det intresse som de s.k. Whitechapelmorden i London 1888, förövade av den aldrig anträffade Jack the Ripper eller Jack Uppskäraren, förmådde väcka även i en lantligt fridfull avkrok av Skåne flera år efteråt. Bengtsson var nämligen född 1894, varför hans minnesbild bör vara från sekelskiftet.

Liksom 1997 var ett slags Sherlock Holmesår, eftersom det den 22 november var exakt 100 år sedan Sherlock Holmes första gången framträdde i tryck, i A Study in Scarlet i tidningen Beeton’s Christmas Annual, så blir 1998 Jack the Rippers år. 110-års jubileet av den blodiga brottsserien har väckt en del uppseende i England.

Morden förövades i stadsdelen Whitechapel i Londons fattiga Est End hösten 1888, alla utom ett inom ”the Metropolitan District”, dvs. Londons polisdistrikt, och det återstående inom det administrativt självständiga City of London. Offren var i samtliga fall prostituerade och alla utom en tillhörde bottenskiktet av denna klass.

De var medelålders, svårt alkoholiserade, nu eller tidigare smittade av könssjukdomar och bedrev sin verksamhet utomhus, där de sökte sina kunder bland män med motsvarande levnadsvillkor. Deras priser var mycket låga och kunde helt eller delvis utgå i form av sprit, vanligtvis gin, på någon av stadsdelens många krogar. Det enda undantaget, Mary Jane Kelly, som kallade sig Jeanette, stod något högre på rangskalan, då hon var yngre, såg bättre ut och inte var like djupt förfallen.

Ovisst hur många Jack dödade

I den omfattande litteraturen om fallen har det också diskuterats, hur många ouppklarade mord på prostituerade, som verkligen förövats av Jack Uppskäraren. Alla är emellertid ense om att fem fall ingick i serien, men vissa författare vill förlänga den till sju, åtta eller nio. De fem ostridiga fallen var i varje fall följande och förövades nätterna till:

31 augusti vid Bucks Row i Whitechapel, Mary Ann Nichols.

8 september vid Hanbury Street i Spitalfields, Annie Chapman.

30 september vid Berner Street i Aldgate, Elizabeth Stride.

30 september vid Mitre Square i Aldgate, Katherine Eddowes.

9 november vid Dorset Street i Spitalfields, Mary Jane Kelly.

Den sistnämnda mördades i sin bostad, de övriga utomhus.

Vissa författare talar om en dubblé natten till den 30 september. Anledningen till namnet Jack Uppskäraren var det sätt på vilket gärningsmannen gick till väga. Sedan han skurit halsen av offren från vänster till höger, öppnade han i allmänhet liken och stympade kropparna. Beträffande Nichols var sålunda magen uppskuren, och beträffande Chapman var magen uppskuren, inälvorna utskurna och livmodern saknades. Beträffande Stride hade ingenting sådant hänt, förmodligen därför att mördaren blivit störd och därför sökt sig till ett nytt offer i närheten något senare. Beträffande Eddowes var magen uppskuren och en njure samt livmodern saknades. Beträffande Kelly slutligen var hon nästan helt sönderskuren.

Flera läkare, som besiktigat eller obducerat liken, ansåg att gärningsmannen hade en viss skicklighet i att använda kniv, vilket ledde till en rad teorier om hans yrke eller utbildning. Trots omfattande spaningar av båda de berörda poliskårerna, förstärkta polisinsatser, användning av två mycket förlöjligade blodhundar, efterlysningar, belöningar, massor av vittnen och rader av misstänkta förblev brotten ouppklarade.

Varför upphörde morden?

Orsaken till att brottsserien upphörde är också omdiskuterad. Sedan benämningen Jack the Ripper kommit i svang i pressen och bland allmänheten, sändes till Londonpolisen och en nyhetsbyrå ett brev och ett brevkort, undertecknade ”Jack the Ripper”. Även deras äkthet har varit omdiskuterad.

Brotten fångade redan från början allmänhetens fantasi på ett speciellt sätt. Detta kan ha haft flera skäl. Ett var den fascination för mord och dråp man länge haft i England, ett annat deras uppenbara sexuella associationer med anknytning till den spännande prostitutionen och ett tredje att de förövades i East End, som föreföll det övriga England som en främmande värld, bebodd av ”Avgrundens folk” för att citera Jack London.

Den första vetenskapliga behandlingen av brotten kom i en amerikansk medicinsk tidskrift i november 1888 och sedan har det förekommit en ström av teorier om gärningsmannens person, egenskaper och motiv.

Karakteristiskt för nästan alla är att teoriförfattarna börjar med en mer eller mindre noggrann redogörelse för brotten, där de i stor utsträckning skriver av varandra. Sedan refererar, kritiserar och vederlägger de andra författares teorier. Så följer den egna teorin och sedan kommer utfyllnaden mellan brotten och teorin. Däremot är det nästan aldrig någon, som logiskt resonerar sig fram från brotten till en teori. Man får snarare intrycket av att en person, som varit intresserad av brotten, läst om dem och grubblat över dem, fått en snilleblixt och sedan passat ihop fakta med snilleblixten, som hedrats med benämningen teori.

Eftersom det är sällsynt att en svenska blir offer i någon av världens beryktade brottsserier, förtjänar hon en närmare redogörelse.

Född i Torslanda församling

Elisabeth Gustafsdotter, som hon hette, föddes den 27 november 1843 och döptes den 5 december i Torslanda församling, som ligger omedelbart norr om Göteborg på den stora ön Hisingen och på andra sidan Göta älv.

Föräldrarna var Gustaf Ericsson och hans hustru Beata Carlsdotter. Fadern var född 1811 och modern 1810. De hade gift sig i Torslanda 1839. Fadern var lantbrukare och de ägde en liten gård i byn Stora Tumlehed, där Gustaf gift in sig.

Elisabeth gick i folkskola där och konfirmerades 1859. Hon hade också deltagit i husförhören 1854-55 och 1857-59. När hon slutat skolan, skulle hon ut och tjäna enligt tidens och samhällsklassens sed, efter att hon varit hemmadotter ett par år.

Den 24 oktober 1860 tog hon ut flyttningsbetyg från Torslanda till Carl Johans församling i Göteborg. I flyttningsbetyget angavs hennes kristendomskunskap som försvarlig och hennes uppförande som gott.

I Göteborg tjänade hon piga hos en månadskarl som hade fyra barn. Hon stannade där mer än tre år, tills hon den 2 februari 1864 tog ut flyttningsbetyg till Domkyrkoförsamlingen. Anledningen härtill är okänd och den ordinarie flyttningstiden för tjänstefolk var ju i oktober.

Hennes nya adress framgår inte av handlingarna men 1865 kyrkobokfördes hon som obefintlig. Som framgår av olika uppgifter, var hon troligen gravid från juli 1864, varför detta inte heller kan ha varit anledning till att hon slutade.

Emellertid medförde tydligen havandeskapet och den omständigheten att hon inte längre hade någon anställning, att hon deklinerade socialt, eftersom hon på våren 1865 blev registrerad som prostituerad. Vid denna tid hade nämligen Göteborg reglementerad prostitution med polisövervakning och noggrann läkarkontroll för att hindra könssjukdomar att sprida sig alltför mycket.

Enligt Poliskammarens i Göteborg register över prostituerade inskrevs pigan Elisabeth Gustafsdotter i mars 1865 som nr 97 för det året. Enligt signalementsuppgifterna i registret hade hon blå ögon, brunt hår, rak näsa, oval ansiktsbildning och smärt kroppsbyggnad.

Vid denna tid hade man ej ännu i Göteborg fotografier av de registrerade kvinnorna, vilket förekom i vissa städer. Hon uppgav om sig själv, att hon fram till inskrivningen haft tjänst, först på landet och sedan i Göteborg, och att föräldrarna varit bondfolk men nu var döda.

Fick dödfödd dotter

I varje fall beträffande fadern var denna uppgift oriktig men kan givetvis ha lämnats på grund av skamkänsla. Emellertid kan hon inte ha varit aktiv särskilt länge efter inskrivningen, eftersom hon den 21 april 1865 fick en dödfödd dotter med okänd fader eller vars farsnamn i varje fall inte framgår av kyrkoboken. Hon kallades fortfarande piga, men hennes adress framgick ej av Domkyrkoförsamlingens födelse- och dopbok.

Därefter återgick tydligen Elisabeth till prostitutionen och bodde i oktober 1865 på Pilgatan i stadsdelen Östra Haga.

Enligt en historiker, som forskat om prostitutionen i Göteborg under 1800-talet, bodde en del prostituerade kvinnor vid denna tid på denna gata, men däremot bedrevs inte prostitution där i någon nämnvärd omfattning. Strax efteråt befriades Elisabeth Gustafsdotter av Poliskammaren från besiktning och efter den 14 november 1865 finns det inga anteckningar om henne.

Inlagd på Kurhuset för ”chancre”

Hon hade emellertid två gånger varit inlagd på Kurhuset, alltså det speciella sjukhuset för könssjukdomar, som då var förlagt till Lilla Bommen. En gång hade hon vidare varit smittad av ”chancre”. Härmed avsågs säkerligen primär syfilis, inte ulcus molle eller den så kallade tredje könssjukdomen. Däremot hade hon inte drivit sin verksamhet så länge att hon hunnit bli ådömd allmänt arbete, därför att hon saknade ”laga försvar”.

Det allmänna arbetet ersattes 1885 av tvångsarbete. Nästa år, den 7 februari 1866, tog hon ut flyttningsbetyg från Domkyrkoförsamlingen till Ulrika Eleonora eller Svenska församlingen i London, i vars kyrkoböcker hon dock infördes först den 10 juli samma år. Enligt flyttningsbetyget kunde hon läsa försvarligt men hennes kristendomskunskap var svag. Anledningen att hon valde att utvandra till London är okänd men kan ha berott på sjöförbindelserna mellan Göteborg och engelska hamnar.

Den stora utvandringen från Sverige skedde ju annars till USA men det förekom även en betydande, mindre omskriven utvandring till Danmark och Nordtyskland.

Började arbeta som piga

När Elisabeth Gustafsdotter väl kommit till London arbetade hon enligt uppgift ett par år där som piga hos en familj i närheten av Hyde Park. 1869 gifte hon sig med engelske medborgaren, timmermannen John Thomas Stride från Sheerness. De uppges ha haft nio barn.

Efterhand uppstod söndring i äktenskapet och makarna flyttade från varandra. Mannen Stride dog 1884. Hustrun började dricka, blev så småningom prostituerad och sjönk efterhand ned till den allra lägsta kategorin, som ”arbetade” utomhus i de fattigaste stadsdelarna. När hon var berusad brukade hon skylla sina olyckor på att hon förlorat två av sina barn då utflyktsångaren Princess Alice sjönk på Themsen efter en kollision den 3 september 1878, varvid minst 632 människor drunknade.

En engelsk ”Ripperolog”, som entusiasterna brukar kallas, har emellertid genomgått den officiella listan över offren men inte funnit några barn vid namn Stride, varför uppgiften förmodligen inte var sann. Hon saknade också ett par framtänder och brukade förklara detta med att de blivit utsparkade under kampen om att komma med i livbåtarna då fartyget sjönk.

Från 1888 sammanlevde hon sedan en längre tid med en irländsk hamnarbetare vid namn Michael Kidney och de bodde vid Fashion Street i stadsdelen Spitalfields. Hon brukade lämna honom under inflytande av sitt spritmissbruk men sedan lova att bättra sig om hon fick komma tillbaka, vilket Kidney brukade gå med på tills nästa gång. Hon fick öknamnet ”Long Liz” och trots de mer än 20 år hon bott i England talade hon engelska med stark svensk brytning.

Det kan ju hända att hon sökte sina kunder bland svenska sjömän eftersom hon bodde i närheten av dockorna.

En föreställning om Elizabeth Strides ekonomiska ställning får man av protokollet från likbesiktningsförhöret, som upplyser om vad hon hade på sig utom kläderna.

Det var en nyckel, en blyertsstump, två kammar, varav den ena trasig, några knappar och en hake. Vid förhöret intygades hennes identitet av en representant för Svenska församlingen, nämligen klockaren Sven Olsson.

Elizabeth Stride begravdes efter obduktionen på svenska kyrkogården i Brookwood, Woking, sydväst om London.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22