Jack London ville skriva om allt han såg och upplevde

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV KARL BERTIL JANSSON

Jack Londons friska uttrycksfulla språk har fängslat miljontals läsare. Hans böcker är äkta och omedelbara. Han skrev vad han såg, vad han upplevde, vad han kände. Människorna och djuren i hans vildmarksskildringar gör fortfarande ett utomordentligt levande intryck och man kan känna hur vinden blåser, kölden isar och regnet strömmar.

Jack London föddes den 12 januari 1876 i sjöstaden San Francisco. Hans barndom var fattig och han kom aldrig längre än till mellanskolan. Han arbetade som springpojke på en tidning och blev kägelresare i en bowlinghall. Men det var självklart att en pojke med hans äventyrslystnad en dag skulle följa med något av de fartyg i hamnen som seglade ut mot främmande platser jorden runt. Från femton till arton år for han kring hela världen som sjöman och luffare. Men han ägde något inom sig som aldrig lämnade honom ro. Och på något vis visste han att han måste sätta allt han såg på papper. Hon måste skildra tillvaron sådan han uppfattade den och människorna som han lärt känna dem. Det var en oemotståndlig lidelse hos honom.

Alaskastoff gav genombrott

Hans upplevelser i Alaska under guldrushen vid sekelskiftet gav honom stoff till Varghunden och Skriet från vildmarken. Vid sidan av Varg-Larsen, en frän historia från havet, är de nog hans mest kända och mest lästa böcker. Men under sitt jämförelsevis korta liv skrev han hundratals noveller, artiklar, dikter och romaner. Han levde bara fyrtio år, det var fyrtio år fyllda av brinnande verksamhets lust. Han undgick heller inte följderna av sitt rastlösa intensiva levnadssätt. När han stod på toppen av sin bana var inte bara den mest läste av alla författare utan också den högst betalde. Han tjänade kolossala penningsummor. Men han hade skapat sig sitt världsrykte genom ursinnigt arbete, genom att satsa hela sin energi och livserfarenhet. På samma sätt slösade han bort sin förmögenhet. Allt detta hämnade sig mot slutet av hans levnad. Det mesta av hans pengar hade gått åt, vart visste han inte, hans hälsa var undergrävd, hans nerver började ge vika.

Under sina sista år led han svårt av sömnlöshet, varje natt blev en mara. Han var sjuk till kropp och själ och natten till den 22 november 1916 dog han i urinförgiftning. Han dog som en martyr för sitt författarskap, man kan säga för sanningen som han uppfattade den. Men hans verk finns kvar, det mesta i dem är fortfarande friskt och levande.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22