J.R.R. Tolkien, Sir Gawain och den gröne riddaren

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Bertil Falk

Att J.R.R. Tolkien inte hämtade inspiration till Sagan om Ringen ur tomma intet är välbekant. Han var en språk- och folklivsforskare, väl bevandrad i Beowulf och Edda-diktningen. Hans insatser som översättare och uttolkare av tidiga anglo-saxiska verk har haft stor betydelse. Ett versepos som betytt mycket för honom är Sir Gawain and the Green Knight, som han översatte från regional 1300-talsengelska till modern engelska, en tolkning som sonen Christopher Tolkien lät publicera efter faderns död.

Det är förvånansvärt att vi i Sverige till dags dato förbisett detta verk, som söker sina rötter långt tillbaka i tiden och som inte bara påverkade J. R. R. Tolkien (som för övrigt tillsammans med E.V. Gordon kom med en textkritisk utgåva av verket 1967) utan också en annan fantasyförfattare, nämligen C. S. Lewis (som skrev en essay om eposet i Morton W. Blomfields Sir Gawain and the Green Knight: an Appraisal).

Inte ens den fantasifulle Åke Ohlmarks, som i kronisk pekuniär knipa raskt översatte allt som kom i hans väg, tycks ha intresserat sig för Sir Gawain, trots att det med tanke på Ohlmarks väldiga bakgrundskunskaper, halsbrytande teorier, frustande tolkaraptit och rastlösa arbetsnarkomani borde ha varit gefundenes fressen för honom.

Gammalt språk från West Midlands

Den anonyme författaren till det episka diktverket Sir Gawain and the Green Knight skrevs på ett engelskt språk som enligt Tolkien vid slutet av 1300-talet hörde hemma i West Midlands. Nyare forskning talar om North Midlands, specificerat som en dialekt som talades i Cheshire och South Lancashire. Författaren har använt sig av många ord som redan då – i bakvattnet till den tidigare så populära riddarromantiken – var arkaiska och obsoleta, men som av hävd fortfarande användes i allittererad dikt. Samtidigt med författaren levde i London Geoffrey Chaucer (1340-1400), som skrev renässansverket Canterbury Tales, som kom på svenska 1938.

Chausers engelska segrade

Som t.ex. Brian Stone påpekat, så var det den engelska som talades och skrevs i triangeln London-Oxford-Cambridge som ”vann”. Chaucers engelska blev språkets huvudlinje medan det språk som talades av Sir Gawains författare drunknade i detta huvudspår. Det har också påpekats att författaren till Sir Gawain besitter ett nordiskt eller äldre germanskt ordförråd som saknas hos Chaucer. Enstaka rader kan ibland vara lätta att förstå vid första anblick. Så begriper en svensk som kan engelska att raden

Godmoroun, sir Gawayn, sayde þat gay lady

betyder

God morgon, sir Gawain, sade den glada damen

men att diktens inledande rader

siþen þe sege and þe assaut watz sesed at troye

þe bor brittened and brent to brondez and askez

betyder

When the siege and the assault had ceased at Troy

And the fortress fell in flame to firebrands and ashes

som hos Tolkien, och som på svenska kan bli

Sedan stormning och anfall slutat vid Troja

och bröstvärnen brutits och brunnit till aska

är inte lika lätt att se vid första ögonkastet, även om det är ett snäpp lättare för en engelsman än för oss.

Jag skulle gissa att läsning av Sir Gawain för en nutida engelsman är som det är för oss att läsa gamla landskapslagar, ibland är allt klart som korvspad, ibland är det ogenomträngligt – som korvspad. Om vi ser till de äldsta av våra bevarade landskapslagar, så har vi avskriften av Äldre Västgötalagen från slutet av 1100-talet gjord efter en laguppteckning som lagmannen Eskil gjorde på 1220-talet. Där finner vi t.ex. följande som inte är så lätt att läsa:

biþia sär sva gud holl oc watum sinum, at þer eigh fridbrut giöt,

Det är ett edsformulär som likt ett omkväde återkommer tjugo gånger i Äldre Västgötalagen, och som hos Bruno Sjöros (1923) översätts med

bedja gudarne vara dem och deras vittnen hulde, så sant som att där har ej sådan fridsbrott gjorts,

medan det hos Holmbäck/Wessen (1946) talas om

De skola bedja Gud vara dem och deras vittnen nådiga, så sant som det är ej fridsbrott gjort

Erikskrönikan är senare än Äldre Västgötalagen. Den skrevs på 1320-talet, hundra år efter lagman Eskils ursprungliga uppteckning. Sven-Bertil Jansson skriver: ”Att läsa Erikskrönikan i dag är – det medges en inte helt lätt sak”.

Gammelsvenska inte så svårt

Men faktum är att den är lättare att läsa än Äldre Västgötalagen. Janssons utgåva av Erikskrönikan (1993) är inte så där himla svår att forcera med hjälp av de ordförklaringar som tillhandahålls. Låt vara att Jansson hjälper oss med skiljetecken och en del försiktiga ingrepp i stavningen. Vad följande exempel handlar om lär emellertid inte vara svårt för en nutida svensk, som skärper sig en smula, att se.

Erik konunger var nokot swa läsper wid,

Haltan thet war ok hans sidh.

Han storkte gerna skäl ok räth

Ok älskade gerna sin egen ät.

Sir Gawain från slutet av 1300-talet förhåller sig i svårighetsgrad alltså till dagens engelska ungefärligen som våra lagtexter från 1100- och 1200-talen till dagens svenska. Nu har Sir Gawain-manuset trots svårigheter – bland annat har skrivaren lagt samman bladen innan bläcket torkat – uttolkats och varit föremål för en rad översättningar till engelska, både på vers och prosa, där Tolkiens tolkning bara är en bland många.

Ingår i undervisning

Sir Gawain ingår i likhet med exempelvis den betydligt äldre Beowulf i engelskundervisning i både England och USA. Det finns mängder av översättningar både på vers och prosa. På universitetsnivå har det skrivits hundratals, om inte tusentals uppsatser, essayer och böcker, där den märkliga berättelsen okularbesiktigats och analyserats ur alla tänkbara grammatikaliska, verbala, litterära, filosofiska, historiska, religiösa och ”gud vet vad”- perspektiv. Texten är alltså genomlyst av många forskare, tolkningen av enstaka ord och sammanhang tvistar man om.

Berättelsen är uttalat kristen, en efterklang av och ett utskott från Arthurlegenden i dess olika inkarnationer, vidare klädd i den franska äventyrsromansens riddardräkt, fast med den nordgermanska diktningens regelverk och under keltisk påverkan.

Det kan här vara intressant att citera Brian Stone: ”Alla läsare och kritiker av Sir Gawain måste bestämma sig för hur mycket av hednisk ritual som har överlevt från förebilderna och hur poeten har använt sig av den. Och detta är ett verkligt problem. På båda sidor av den dunkla gräns, som inte lyckas skilja hednisk myt från medeltida kristendom, har främst kyrkan genom århundradena gjort anspråk på landskapet. Modern antropologi har stadigt reducerat omfattningen av kyrkans beslagtagna landmassa och en del kritiker har ansträngt sig mycket för att tolka riddardiktningen och däribland Sir Gawain som uttryck för hednisk ritual i trots av författarnas ofta uttalade kristna avsikt. Det är lätt att påstå att båda sidor har rätt, men det har de, om man accepterar Hugh Rose Williamsons argument i The Arrow and the Sword att det inte är att göra kyrkan en otjänst att fästa uppmärksamheten på den primitiva religionens inflytande på kristendomen.”

Riddaren utmanar vid hovet

Berättelsen är i korthet följande:

Det firas jul vid kung Arthurs hov. Dit kommer en grönklädd riddare och utmanar någon av de närvarande att möta honom. När ingen omedelbart ger sig tillkänna hånar den gröne riddaren de församlade. Kung Arthur blir fly förbannad och vill själv ta sig an den gröne riddaren. Då träder Sir Gawain fram och ber att få utföra uppdraget åt sin kung. Den gröne riddaren ger Sir Gawain en yxa. Riddaren vill att Sir Gawain ska hugga huvudet av honom och ett år senare söka upp honom för en revanschmatch. Sir Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren, som tar sitt huvud i håret, plockar upp det och rider bort.

Ett år senare sadlar Sir Gawain sin häst Gringolet. Det är vinter och isande kallt.

På julaftonen ber han till jungfru Maria och gör korstecknet. Då dyker ett underbart slott med vallgrav och en grönskande park upp framför honom. Slottsvärden Bercilak de Hautdesert bjuder in Gawain att fira jul. Efter tre dagar vill Gawain lämna slottet. Bercilak säger att han vet var den gröne riddarens slott ligger. På Bercilaks eget förslag ska Bercilak ut och jaga om dagarna och ge Gawain allt byte vid hemkomsten. Gawain ska i sin tur ge allt han får till Bercilak.

Hustrun förförisk

När Bercilak är borta på jakt försöker dennes fru att förföra Sir Gawain. Gawain lyckas undvika att bli förförd utan att förödmjuka hustrun. Detta upprepas tre dagar. Varje kväll återkommer värden med jaktbyte till Gawain. Andra kvällen tar Gawain emot en kyss av hustrun och tredje kvällen tar han emot ett grönt strumpeband, som han döljer för sin värd. Sedan möter Gawain den gröne riddaren och sträcker fram sin hals. Riddaren hugger, Gawain ryggar tillbaka och hugget missar. Riddaren förebrår Gawain. Andra gången rör Gawain inte en muskel. Ändå missar riddaren. Tredje hugget snuddar och ger bara ett sår. Gawain reser sig. Han är arg men upptäcker att den gröne riddaren är Bercilak. De tre yxhuggen förklaras. Det första var för att han gått med på riddarens förslag. Det andra var för kyssen han fått av Bercilaks fru. Det tredje för att han tagit emot det gröna strumpebandet. Gawain skäms men riddaren förlåter honom dessa enstaka avsteg från ridderlighetens regler. Med det gröna strumpebandet synligt som ett tecken på sin ofullkomlighet rider Gawain hem till kung Arthurs hov.

Fin orden inspiration

Allt detta beskrivs i detalj. Det långa episka poemet avslutas med orden HONY SOYT QUI MALE PENCE (Skam den som därom illa tänker), som är strumpebandsordens devis. Denna orden grundades 1347 av kung Edward III, medan Sir Gawain skrevs senare, troligen i slutet av 1300-talet. Det är alltså inte Sir Gawain som inrättat strumpebandsorden utan strumpebandsorden som inspirerat den anonyme författaren.

Vilka var då förebilderna till denna symbolmättade skröna? I bottnen ligger självfallet den gamla Arthur-legenden. Halshuggningstävlingen, ett motiv som är så betydelsefullt för handlingen, återfinns redan i det irländska Fled Bricrend från 700 eller 800-talet och hustrun som frestar gästen torde ha sin upprinnelse i samma motiv i anglo-normandiska Yder.

Det magiska tretalet

Ett fjärde ”motiv” är det traditionella tretalet som upprepas i olika sammanhang. Sir Gawain frestas tre gånger av hustrun. Tre gånger ”halshuggs” han. Det som i slutänden särskiljer berättelsen är de olika motivens sammanflätning till en helhet och framför allt det överraskande slutet, där det måste ha gått upp får dåtidens åhörare och kanske i ännu högre grad går upp får medvetna nutida läsare, att äventyret med alla dess mysteriösa spänningsmoment til syvende og sidst är en skickligt genomförd moralpredikan.

Vägen fram till den punkten är kantad med poänger. Fascinerad – av den mångfacetterade berättelsens särpräglade och från sina givna normer i hanteringen avvikande natur – är det svårt att inte ta till sig sagan, oavsett vilken av de många olika översättningarna/tolkningarna som man tar del av på engelska.

Symbolmättade märkligheter

Tvärtom vill den sofistikerade läsaren nog gärna söka sig tillbaka till den esoteriska berättelsen med alla dess symbolmättade märkligheter. Sir Gawain knäsätter den ridderliga koden samtidigt som eposet vidimerar att inte ens den ädlaste riddare bär fläckfri rustning. Sir Gawain har en egen lyster, inte minst tack vare detaljrikedomen och det speciella versslaget. Det är ingen slump att Sir Gawain idisslas i akademiska kretsar.

Versformen i Sir Gawain och den gröne riddaren är både släkt med äldre anglosaxisk diktkonst och med fornnordiska eddasånger och skaldediktning, kort sagt: germansk verskonst. Den okände epikern (det var troligen en man som skrev dikten) arbetar med tre stavrim (alliterationer) på betonade stavelser i varje rad. Detta är den mest iögonenfallande regeln. Men den följs inte genomgående.

Varierande radantal

Ibland har han t.ex. nöjt sig med två alliterationer. Radlängden och antalet stavelser varierar. Även antalet rader varierar men varje vers avslutas för effektens skull och som hjälp till minnet med några kortare rader och enklare slutrim av folkvisekaraktär. Det handlar inte om omkväde till sitt innehåll men i överförd bemärkelse är det en form av omkväde till sin form.

Allt detta gör att även om versformen inte alls är lika sluten som en sonett av herrar Petrarca, Shakespeare och Snoilsky, en improviserad lausavisa på drottkvätt av en Egil Skallagrimsson eller Hallfred Vandrädaskald eller varför inte en limerick, så är den ändå väl sammanhållen i en återkommande fullt igenkännbar form, fast flexiblare i kanterna än de mer knäsatta versformerna den här jämförts med.

Få kan gamla regler

Kunskapen om reglerna får äldre germansk diktkonst rosar knappast marknaden i dag. Våra poeter skriver gärna japanska haikudikter, för det verkar lätt. Fornnordisk drottkvätt är alldeles för svår att fylla med innehåll. Även enklare versmått som fornyrdislag och ljodahattr undviks. Det bör därför påpekas att en alliteration liksom en assonans inte är en alfabetisk historia.

Det är först och främst en fråga om ljudlikhet. Eller som Tolkien uttrycker saken:

”Ordet ’alliterative’ som används om förfädernas versmått i England, är missvisande, för det handlade inte om bokstäver med stavning utan om ljud, som örat uppfattar dem.

Detta kan vara lätt att förbise eftersom bokstav och ljud mestadels sammanfaller, men så är inte alltid fallet. Det kan ytligt visserligen te sig för ögat som om ord som springa och skjuta är allitererade. Båda börjar ju på s. Läser vi orden högt hör vi genast att det handlar om helt olika konsonantljud; springa och skjuta. Det ena är ert s-ljud, det andra ett sje-ljud.

Rim i allitterationer

Till detta kommer att en alliteration kan bestå av mer än en konsonant. Springa rimmar på spotta. Ännu hellre rimmar springa med spraka medan skjuta exempelvis rimmar på schasa, stjäla, sjö och skönhet, fem olika stavningar av ett och samma ljud. Vidare kan faktiskt en alliteration ligga inne i ett ord och inte nödvändigtvis i början av ordet. Ett exempel är rad 91 i Brian Stones översättning av Sir Gawain, där det ser ut så här:

His noble announcement that he never vould eat

Vi ser att alliterationen på n i ordet announcement ligger inne i ordet i stil med ett inrim. Ändå handlar det inte om en assonans utan om ett orent men stavelsebetonat stavrim som bara genom sin placering inne i ordet påminner om ett inrim.

För att det ska bli ett regelrätt inrim halva eller hela sådana som förekommer t.ex. den besläktade skaldediktningens drottkvätt) så krävs två assonanser. Ett rim kan inte hänga fritt i luften. Det liknar inte en korv med bara en ände, för kvantmekaniken har varken gjort sitt intåg i korvarnas eller i diktens rike. Det krävs fortfarande två ord för att skapa ett rim precis som det krävs två ändar för att få till en dansk pølse. Till råga på allt detta innehåller inrim vokaler. Men assonanser är nu inte den okände författarens kopp te. Här är det stavhopp som gäller.

Ljud – inte bokstäver

För den i stavrim obevandrade läsaren bör det påpekas att ord som börjar på vokaler rimmar, oavsett vilka vokaler det rör sig om.

Att rimmen i första hand handlar om ljud och inte om bokstäver är inte så konstigt. Skalder, barder och thuler delade inte ut sina och andras alster för att de skulle bli lästa. De blev upplästa. Det handlade om högläsning. Utantill. En författare eller uppläsare behövde varken kunna läsa eller skriva. Dikterna traderades muntligt. Minnet underlättades av rimmen. Om det var så även för författaren till Sir Gawain vet vi inte, men vi vet, att så var det för den tradition, som hans diktkonst byggde på. Klart är att han var kunnig och bildad och troligen läskunnig. Det är möjligt, men alls inte säkert, att han själv skrev det manuskript som överlevt och finns i British Museum.

Läses med paus

Det kan påpekas att Michael Alexander med den kanske 600 år äldre Beowulf som exempel har framhållit att versraderna ska läsas med en paus i mitten och att vid recitation ”mittlinjepausen kan ha markerats med ett knäpp på harpa.”

Och Brian Stone uppmanar sina läsare att läsa hans översättning av Sir Gawain and the Green Knight högt för att känna hur man ursprungligen upplevde detta epos.

Dunkel historia

Något bör sägas om manuskriptet. Det är 17,78 gånger 12,70 centimeter stort och skrivet på velängpapper. Detta manus innehåller utöver Sir Gawain också poemen Pearl, Cleanness och Patience och det anses ganska allmänt att alla fyra dikterna är författade av samma person.

Handstilen är genomgående densamma, men huruvida det är författaren eller någon annan som skrivit ned poemen vet man inte.

Som ofta är fallet med gamla manus, så är dess historia delvis höljd i dunkel. Men det dyker så småningom upp i biblioteket hos Henry Savile i Bank i Yorkshire. Henry Savile levde åren 1568-1617. Var manuskriptet fanns dessförinnan är okänt. Numera ingår det i Cotton Collection på British Museum. De fyra poemen finns inte l något annat manuskript och den knäsatta rubriceringen finns inte i manuset utan är en senare skapelse.

Och vem är författaren?

Författaren då? Anonym författare, ja! Men den akademiska gissningstävlingen har naturligtvis varit i full swing.

Totalt består Sir Gawain av 101 verser. Var författaren påverkad av den arabiska traditionen att föredra udda tal (exempel Tusen och en natt)?

Tveksamt.

En teori framförd av armerad Greenwood är att det handlar om den på sin tid så högt skattade numerologin och att siffran 101 ska tolkas som att författaren var en Hugh de Masci, som tillhörde en i Chesire väl spridd familj. Jag tänker inte gå in på alla de mer eller mindre subtila och komplicerade beräkningar och övriga indicier som lett fram till denna förmodan utan bara konstatera att denne kandidat av Brian Stone har ansetts vara den kanske mest trolige.

Ändå hänger kandidaturen ytterst på att en enligt min mening lätt halsbrytande hypotes kan bevisas i anknytning till dikten Pearl, som också har 101 verser. Med andra ord: författaren får nog betraktas som anonym tills motsatsen bevisas.

Och slutligen ett stycke grön riddare. Jag har valt den åttonde, ovanligt långa versen, som i detaljrikedom inte står de övriga 100 verserna efter i något avseende. Snarare tvärtom. Så här skulle den kunna lyda på swensko i min valhänta tolkning:

Hans rustning glänser grön, gräll är hans dräkt.
Utmed hans sidor sträckes skrud av skinn
Som alltigenom arrangerats attraktivt
och fint, försedd medpälsbrämade fransar
Av hyfsad hermelin lika som huvan
Som bakåt fällts och fallit fälld på axlarna
Och där hans gröna hosor smiter hårdhänt
Kring benen bringade i sporrars bälten
Av guld och glättad glans av grönhet som
Glänste mot en glittrig gräns av siden.
I sanning hela skruden var smaragdgrön
Och bältets bårder likt de blanka stenar
Som rikligt riktigt prydde denne rese
Och sytts i sadelns silke och på mannen själv.
Att alla de detaljer antyda som blivit påsydda
I form av fåglars flykt i prålig grönfärg
Och bin som surrar snyggt, är ogörligt.
De hängsmycken i hästens halsdon
och ornamenten emaljerade i grön metall,
ja, även stigbygel och sadelbom var satta
och fanns i samma färg i fina, gröna ädelstenar.
Att springaren han satt på var av samma skiftning, det är sant.

En stor häst grann och grön.
En kuse som pregnant
broderats, stor och skön
och lik sin herre elegant.

Det är inte särskilt märkligt att både Tolkien och Lewis – två brittiska fantasyförfattare – som bägge finns översatta till svenska, har fascinerats av Sir Gawain och den gröne Riddaren. Sir Gawain kan läsas som ren fantasy och till skillnad från fantasyns numera slentrianmässigt upprepade kamp mellan ont och gott, så är Sir Gawain and the Green Knight en betydligt mer sofistikerad skröna.

När J.R.R. Tolkien avled 1973 fanns i hans kvarlåtenskap opublicerade översättningar av poemen Sir Gawain and the Green Knight, Pearl och Sir Orfeo. Redan under andra världskriget hade han gjort en första översättning av Pearl, som han sedan reviderade.

Och vad beträffar Sir Gawain and the Green Knight så tillkom översättningen i början av 1950-talet. Även om den då inte kom till trycket så var den egentligen inte helt opublicerad eftersom den sändes i BBC Third Programmen 1953. Att poemet om den gröne riddaren var en källa till inspiration för författaren Tolkien kan vi vara ganska så övertygade om.

I poemet förekommer så många beskrivningar vad beträffar uppfattningen om ridderskap och kravet på chevalereskt beteende som det uppfattades för minst 700 år sedan att Tolkien, som studerade och översatte poemet och kunde dess innehåll och dess språkliga karaktär i detalj från början till slut, knappast kunde undgå att påverkas.

Gröne riddaren är alltså en av flera inspirationskällor till Tolkiens fantasy.

Nu var Tolkien förvisso inte den ende som intresserade sig för Sir Gawain. Det finns massor med översättningar, både i versioner som söker efterlikna versmåttet och i rena prosaversioner.

En sådan version, liksom Tolkiens här ovan också den i pocketutgåva, är Brian Stones, som ses här till höger, och tolkningarna kan läsas sida vid sida.

Brian Stones fastslår att vi ”inte kan vara säkra på om traditionen att skriva alliteraliv poesi vårdades kontinuerligt efter glansperioden århundradena före normandernas erövring (1066) eftersom den poesi som överlevt varken representerar de mellanliggande perioderna eller uppvisar en raklinjig utveckling.

Allt vi kan vara säkra på är att det vid den tid då Chaucer blomstrade, fanns poeter i västra och nordvästra England som skrev ett antal fina poem i allittierad form, varibland Sir Gawain and the Green Knight är pärlan.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22