Ivar Kreuger i svenska spänningsberättelser

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Den 12.3.1932 avlossades ett skott i Paris, som skulle genljuda över hela jordklotet. Offret var den berömde tändstickskungen, finansmannen och ekonomiske gurun Ivar Kreuger (född 1880). Det var ej endast på det ekonomiska fältet som dödsfallet fick konsekvenser. Som vanligt insåg författare den spektakulära händelsens potential på bokmarknaden och skyndade sig att frambringa alster om den. Främst åren 1932-33 kan man tala om en veritabel Kreuger-feber på den svenska bokmarknaden. Dag Hedman, som doktorerade på Frank Hellers författarskap och lagt grunden till forskningen kring äldre svensk kriminallitteratur med sin bibliografi Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920 (Gidlunds i997) påvisar här hur Ivar Kreugers omstridda död (mord eller självmord?) återspeglats i litteraturen. Kommer nu Jan Stenbecks död i Paris att påverka litteraturen? Och blir det i form av deckare?

AV DAG HEDMAN

Redan året före Kreugers död hade ryssen Ilja Ehrenburg (1891-1967) lyckats bli först på plan genom att i en nyckelroman från 1930, publicerad på svenska 1931 med titeln De heligaste ägodelarna. skildra tändstickskungen Sven Olssons liv och död. Hos Ehrenburg dör tändstickskungen dock en naturlig död.Under 1932 utkom sex titlar i ämnet, nämligen Bengt Bankman (pseud. för Gustaf Adolf Nilsson): Finanskungen. En Kreuger-biograf, utarbetad på grundval av tillgängliga uppgifter i press och polisrapporter, intervjuer och biografiska arbeten, tillägnad ruinerade sparare. Carl Bergström:

Skottet i Paris, Kreugerkraschen och arbetarklassen (tre uppl. samma år, utgiven av Sveriges Kommunistiska Parti), Poul Bjerre: Kreuger Ingeborg Eberth: Mitt samliv med Ivar Kreuger, Gustaf Karnestad: Ivar Kreuger. Seklets stora sfinx, Gustav Cassel, Torgny Segerstedt, Leon Ljunglund, Helmer Key med flera: Nationalhjälten. En samling vittnesbörd om Ivar Kreuger från “Sveriges andra storhetstid”. I dessa verk skärskådas fenomenet Kreuger ur privat, psykoanalytisk, kommunistisk, och sensationell synvinkel.

Från ett par av dessa verk hämtade den framgångsrike Gösta Segercrantz (pseud. för Gösta Palmcrantz, 1888-1978) titel och undertitel till romanen Skottet i Paris. Roman från Sveriges andra storhetstid (1933), nämligen Carl Bergströms Skottet i Paris och undertiteln på Gustav Cassels et al:s opus: En samling vittnesbörd om Ivar Kreuger från “Sveriges andra storhetstid”1.

Året före hade Segercrantz i Pensionat Cyrano. En roman om världens störste finansakrobat (1932) använt finansmannen som romanfigur. 2 Han kallades där för d:r Rolf Cramer, men är undertiteln till trots en ren bifigur. Att romanen utkom i två upplagor under 1932 är sannolikt ett vittnesmål om att Segercrantz spekulation i det aktuella ämnet föll väl ut.

Det är således föga förvånande att han återkom till Kreuger med Skottet i Paris, som utgavs i början av december 1933. Romanen är märkligt nog den enda av Segercrantz där en primärpublicering som följetong kunnat beläggas – som “Miljonsvindlaren. Roman från Sveriges andra storhetstid” i Familjetidningen Smålänningen 14.10.1933-13.1.1934.

Även har kallas den store finansmannen för Rolf Cramer, nu med titeln “ingenjör”. Romanen är – föga förvånande med tanke på att Gösta Palmcrantz är dess upphovsman – en skildring av Kreuger amante, det vill säga “Den älskande Kreuger”.3

Detta kan föra tanken till den renässansens och barockens pastoralisering av heroer som man ser i den stora textgrupp som kan exemplifieras med musikdramatiska texter av exempelvis italienarna Francesco Buti (Ercole amante, 1662; Den älskande Herkules) och Pietro Metastasio (Alessandro nell’Indie, 1729; Alexander i Indien); inom den franska traditionen kunde man nämna Jean Raeines dramer (t. ex. Andromaque, 1667).

I dessa skildras mytologiens hjältefigurer och politiska ledargestalter som älskande i en i sin helhet erotisk intrig. Utgångspunkten för traditionen är rimligtvis den av romaren Vergilius författade Æneidens fjärde sång, där titelhjältens kärlekssaga med drottning Dido av Kartago skildras. Överensstämmelserna mellan Skottet i Paris och dessa äldre verk är givetvis tillfälliga, men visar att greppet har förgreningar långt tillbaka i tiden. Syftet är i samtliga fall delvis detsamma: att införa pikanteriet i ett i övrigt oerotiskt sammanhang. Härigenom kan ett bekant ämne ges en överraskande behandling. Det kan knappast ha inneburit några svårigheter för primärpubliken att göra de av Gösta Segcrerantz önskade kopplingarna: firman Kreuger & Toll kallas i Skottet i Paris för Cramer & Noll (bl.a. s. 34), finansmannens adress Villagatan 13 blir Viltongatan 13 (bl.a. s. 23), den amerikanska bankirfirman Morgan & Co. blir Morton & Co. (s. 36-39), skådespelerskan Tutta Rolf kallas Duttan Rally (s. 61), de famösa italienska skattkammarväxlarna nämns (s. 49f), Kreugers affärer i Liechtensteins huvudstad Vaduz blir till transaktioner i Lautensteins huvudstad Kapuz (s. 113), och där finns säkert fler anspelningar som läsarna 1933 senterade, men som går en nutida läsare spårlöst förbi.

Att Cramer/Kreuger är en främmande fågel i den svenska ankdammen klargörs tydligt i romanen: redan hans utseende skiljer sig från hans landsman, det är “mongoliskt” (s. 88), och hans affärsmetoder skiljer sig från det normala (s. 113), för att inte tala om de tölpaktiga maffiametoder han tillåter sig i privatlivet (exempelvis manipulationen av skönhetstävlingen i kapitel 7, där romanens huvudperson Anita Kayser vinner första pris; se även s. 131). Sammanfattningsvis sägs: “Rolf Cramer hade alltid varit excentrisk” (s. 151). Efter de erotiska piruetterna kommer dock det kriminella klimax, som romantiteln anspelar på. Praktiskt nog erbjuder sig nämligen en cancersjuk ungersk advokat med det föga magyariska namnet Mjinka Barcneo, som råkar vara en utseendemässig dubbelgångare till ingenjör Cramer, att begå självmord i stallet för denne, förutsatt att tre millioner francs betalas till advokatens två barn (s. 153-157). Cramer griper efter detta räddande halmstrå och nästa dag dånar “det skott, som omedelbart gav eko i hela den civiliserade världen” (s. 155f). Följande Barencos råd, etablerar sig Cramer anonymt på Krimhalvön, där han kan känna sig säker, eftersom Ryssland inte har några utlämningstraktater med övriga Europa.4

Även Anders Eje (pseud. för Axel Essen, 1880-1951) framträdde 1933 med en Kreuger-roman, Det guldkantade molnet. Hjälten, baron Paul de Zarmont, är en blandning av baron Louis de Rothschild (1882-1959) och Kreuger, och det så kallade “Tysta rummet” (finansmagnatens inbrottssäkra, ljudisolerade arbetsrum), som

även spelar en viktig roll i Segercrantz Skottet i Paris, förekommer. Ejes roman utspelas i Paris, och ar således vad inramningen beträffar något avlägsnare verkligheten att Segercrantz. Det guldkantade molnet slutar som Skottet i Paris, även om avslutningen hos Eje är gåtfullare i det att någon identitet mellan Pablo, ägare till en lustyacht som ankrat utanför El Ojete, och “finanshajen Zarmont” (s. 233) ej uttryckligen etableras, ej ens antyds. För läsaren framstår dock en identitet mellan de båda gestalterna som det enda meningsfulla sättet att förklara varför slutkapitlet i Det guldkantade molnet över huvud taget finns där. Man får förstå att Zarmont hade en dubbelgångare som mördades, medan hjälten själv drog sig tillbaka och fortsatte sitt liv inkognito.

Anders Sjöbohm har påpekat att även Sigge Stark (pseud. för Signe Björnberg, 1896-1964) 1933 anspelade på Ivar Kreuger i romanen Frun på Kungsvalla.5 Där finns en direktör Andreas Hellberg, som genom spekulationer, vidlyftigt leverne och brottsliga tillgrepp försatt sig i en ohållbar situation, som kanske tvingar honom att skjuta sig “en kula för pannan”.6 Han söker hjälp hos godsägaren Ivar Borg, hos vilken hans hemställan framkallar följande reflexion: “som i en vision såg han honom sittande där med ett litet hål i tinningen och en smal blodstrimma över den feta kinden”.7

När Øivind Grundt (pseud. för norrmannen Øyulv Gran. 1902-72) gav sitt bidrag till subgenren titeln Er fyrslikk-kongen drept? En politimanns merkelige oplevelser (1932)8 tog han upp den för den här diskuterade författargruppen centralaste frågan i hela Kreuger-härvan.9 Grundts svar är att Kreuger genom suggestion bringades att begå självmord. Detta skall ha skett via en televisionsapparat i Kreugers sovrum, där en till Kreuger sminkad skådespelare i en studio som dekorerats som finansmannens sovrum sätter en revolver till tinningen och fyrar av. Hypnotiserad gör Kreuger detsamma.10 Grundt lyckas därmed slå två flugor i en smäll: tekniskt skulle det röra sig om ett självmord, men juridiskt om ett mord.

Vid denna tid påstår Gösta Palmerantz att familjen Bonnier skall ha anklagat honom för att ha skrivit en pamflett, “Ivar Kreuger kommer tillbaks”. Något alster med den titeln har ej kunnat återfinnas. Förmodligen avses har i stället endera den anonyma “Ivar Kreuger lever!” i Cocktail 1935:13-15, som tycks kalkerad efter slutet på Skottet i Paris, eller Gustaf Ericssons (1900-?) Kreuger kommer tillbaka (1936) eller snarare dess förkortade version Giriga händer. Ett märkligt dokument om en internationell förbrytarkonspiration som leder sina trådar till Stockholm (s.a.), publicerad under pseudonymen Martin Brandt. 11 Relationerna mellan Palmcrantz och det bonnierska förlaget var vid denna tid allt annat än goda, vilket säkert framkallat anklagelsen. Endast Cocktail-bidraget kan dock vara av Palmcrantz hand.

K. Edvin Bergman (pseud. för Rolf Wiesler, 1899-1954) kallar i Brueghel kommer tillbaka (1937) skämtsamt sin Kreuger-kloning för Jan Peter Brueghel d.y. och låter honom vara släkt i rakt nedstigande led till den flamländske konstnären Pieter Bnleghel d.ä. (1525-69) (s. 41).12 intressant nog låter Bergman Brueghels ironisera över den subgenre som Bergmans text tillhör, och pekar samtidigt på dess utomordentliga popularitet:

Nej, var fanns det glada liv, som en man som han borde ha råd att kosta på sig? Jo, i veckopressens noveller där han figurerade som deus-ex-machina varje vecka under mycket enkla masker vanligen inga alls, hans okända privatliv dög bäst till raffel. En ung, litet bohemartad och på samma gång smart och småfräck författare anförtrodde honom en gång:

“När Jag måste ha en hundralapp till flickmiddag eller ungkarlssupé och inte vet hur jag ska skaffa den skriver jag ihop en novell om dig. Den är såld i förväg. Tre timmars arbete, direkt i maskin, och så välkommen! Du är den säkra klippan, Brueghel. För mig är du värd precis tio kronor maskinsidan, medeltal för veckopressen och söndagsbilagorna. ” (s. 14f)

Att Ivar Kreuger ingalunda förlorat sin potential som skönlitterärt ämne visas av att Gösta Segercrantz återkom till honom i romanen Delikat uppdrag (1945). Mycket från Skottet i Paris känns igen: även här kallas han Rolf Cramer, han bor på Viltongatan 13 och hans firma heter Cramer & Noll. Den syn på Kreuger som präglar texten är dock åtskilligt förskjuten jämfört med Skottet i Paris tolv år tidigare. I Delikat uppdrag införs finansmannen i handlingen med orden “Sveriges mest omtalade man, världens sedermera erkänt störste svindlare” (s. 46). Senare kallas han bland annat för “Bluffens Paganini” (s. 145). Även här figurerar det välkända skottet, men i dubbel upplaga. Första gången det smäller är i Cramers lägenhet i Stockholm. Det framkallas av en kombination av pressande ekonomiska omständigheter och höggradig berusning (s. 143f). Cramers sekreterare Daisy Young kastar sig dock fram och lyckas slå till revolvern så att han inte skadas. Det andra skottet, det i Paris, avlossas mot den obotligt sjuke kosacköversten Boris Koffschinoff, som är påfallande lik Cramer. Precis som i Skottet i Paris utbetalas därefter ett jättebelopp till mordoffrets båda barn och Cramer flyttar inkognito till Krim. Förutom Skottet i Paris är detta den text av Segercrantz som effektivast exploaterade det stora intresse som fanns för Kreuger efter hans död.

Märkligt nog har ingen av de många undersökningar som gjorts kring Ivar Kreuger tagit i beaktande den skönlitterära responsen på hans liv och död. Vad vi ser här är emellertid ytterligare ett exempel på det sedvanliga intima sambandet mellan litteratur och samhälle, där de populärlitterära författarna ofta visar sig tillhöra avantgardet.

FOTNOTER:

1. Även utomlands togs det rafflande ämnet raskt tillvara av sensationsförfattare, exempelvis Maurice Privat: Ivar Kreuger (Paris, 1932).

2. I förbigående hade han nämnts i novellen “När man älskar, är man alltid 20 år”, när hjältinnan M:lle Yvonne på flykt i en mörk garderob finner ett paket tändstickor: “- Monsieur Kreuger, je suis votre amie, mumlande hon leende.” (Roligt, roligt, men farligt, farligt [1930] s. 21.)

3. Ämnet tangents i Claes Lindskog: Ivar Kreuger – en storsvensk dröm (Stockholm, 1970) s. 66f.

4. Lars-Erik Thunholm nämner i Ivar Kreuger (Stockholm, 1995) ett av de rykten som spreds efter finansmannens död: “Det sades att han inte alls var död utan hade flytt. Liket i kistan hade varit en annan person.” (s. 125)

5. Anders Sjöbohm: “Den steniga vägen till lyckan. Ett försök till analys av Sigge Stark” i Dag Hedman (red.): Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur (Lund, (995) s. 231.

6. Sigge Stark: Frun på Kungsvalla (Stockholm, 1975) s. 14. 7. Anfört arbete s. 13.

8. I Sverige publicerad under författarens borgerliga namn med titeln Blev tändsticks-kungen mördad? Kriminalroman (1935).

9. Jämför exempelvis Ulf af Trolle: Bröderna Kreuger. Torsten och Ivar (Stockholm, 1989), kapitlet “Självmord – eller mord?” (s. 125-133) och Lars-Erik Thunholm: anf. arb., avsnittet “Självmord eller mord?” (s. 263 f).

10. Finansmannen kallas hos Grund/lGran genomgående “Tändstickskungen” (sv. övers.). Täcknamnet Victor Berentz serveras också, men figurens borgerliga namn är höljt i dunkel.

11. “Är ett sammandrag av förf:s Kreuger kommer tillbaka”, enligt Bengt Åhlén: Svenskt författarlexikon 1900-1940. Biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur (Stockholm, 1942) s. 194 spalt 2.

12. Omslagstitel: Börsen brinner (Flygnings Romanserie 11, 1937). Verket presenteras i [Bertil Falk]: “Det brinner på börsen” (DAST Magazine 2000:4 s. 59. Artikeln osignerad). – Ett tack riktas till redaktör Falk, som vänligen ställt sitt exemplar av Brueghel kommer tillbaka till förfogande.

­



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22