Ishiguro: Sann känslonostalgi mycket viktig

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

Jan Sigurd har länge varit intresserad av den japanskfödde författaren Kazuo Ishiguro och sökt honom för en intervju.
Ishiguro är aktuell med den rosade romanen Vi som var föräldralösa, en bok om detektiven Cristopher Banks vars fall på 30-talet alltid blir Londons stora samtalsämnen. Han hemsöks av föräldrarnas mystiska försvinnande i Shanghai och när nu det stora kriget är på väg återvänder Banks för att lösa mysteriet och rädda mänskligheten från en annalkande katastrof.
Ishiguro slog igenom med Återstoden av dagen och romanen Vi som var föräldralösa är hans första på fem år.
Till sist lyckades Jan Sigurd hitta honom – på en bokfestival i skotska Edinburgh.

AV JAN SIGURD

Woody Allen har sagt att han tillägnade sig självdisciplin när han som ung lärde sig spela klarinett. Jag vet att du också har musikalisk bakgrund. Vad har musiken lärt dig?

– Genom den lärde jag mig uttrycka mig. Före tjugofyra års ålder skulle jag bli sångare/låtskrivare. Jag skrev ett hundratal låtar. Kan ännu minnas löjeväckande rader som “Från dina armhålor droppar det surt”. Jag satt och väntade i timmar på skivbolagskontor bara för att få höra sanningen att jag aldrig skulle bli någon superstjärna. Men jag är ändå glad att jag gick igenom denna “rosa” period av textförfattande.

Den erfarenheten lärde mig skriva: kort och effektivt. Från sångtexter gick jag vidare till noveller och fortsatte sedan med annan prosa.

– Kanske som en följd därav anser jag idag att för mycket detaljer förstör den inre projektorn hos läsaren. Sätt en diktad gestalt i ett rum. En, två, tre detaljer räcker för att stimulera den moderne läsarens projektor. För många detaljer tröttar ut och blir överpedagogiskt. Idag är vi redan bombarderade av så många bilder. Annat var det i litteraturen före tv:ns och filmens tid, under Charles Dickens eller Thomas Hardys dagar.

Jag har jagat Kazuo Ishiguro för en intervju de senaste åren men först nu hinner jag ifatt honom, i Edinburgh, under bokfestivalen. Varje gång jag fått hans förlagsagent på tråden har Kazuo varit upptagen. Men så har han också en imponerande produktivitet.

Genombrott för 40 år sedan

Kazuo Ishiguro slog igenom för fyrtio år sedan med boken Återstoden av dagen som också blev ett filmiskt mästerverk med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Han har gett ut fem böcker varav ett flertal vunnit internationella priser. Romanerna utspelar sig till stor del i Japan, trots att Kazuo själv lever i London sedan mer än fyrtio år tillbaka. Han kom från Asien till England som femåring och påstår att han lärde sig engelska från tv-serierna Bröderna Cartwright, Rawhide och Laramie. Fast i skolan lekte de engelska skolpojkarna inte cowboys och indianer, utan andra världskriget.

Som liten kom han att frukta världskrig och han låter gärna sina romangestalter leva i skuggan av första och andra världskriget.

– Nostalgi har idag dåligt rykte, Förmodligen på goda grunder. Många tänker på imperiet och herrgårdsliv i lyx med betjänter som bjöd på te. Det är inte vad jag menar med nostalgi. Den sanna känslonostalgin är tvärtom viktig.

Stig ur barndomens bubbla

Själv återvänder han ständigt till sin barndoms bubbla, barndomens känslosfär – den är lika väsentlig för skapandet som idealismen för intellektet, påstår han. Att bli vuxen är att stiga ur barndomens bubbla och att ständigt längta tillbaka till den där bubblan – en bättre värld.

– Anledningen till att jag väljer världsomvälvande historiska perioder som fond för mina historier är att under dramatiska tider ställs saker på sin spets. Jag har svårt att skriva samtidsprosa om stilla förortsliv eller otrohet i Hampstead. Jag formligen jagar dramatiska perioder och miljöer för mina böcker.

Han berättar att han efterhand blivit alltmer intresserad av emotionell logik snarare än av realism i sina böcker. Att laborera med subjektiv tid är diktarens privilegium. Något som han gärna ägnar sig åt, inte minst i sin senaste bok – Vi som var föräldralösa.

– Förr var jag en riktig planerare, Jag tillbringade två år med att tänka ut en historia, låta olika karaktärer växa fram och kolla fakta, innan jag skrev ett ord. Risken är då att man inte låter sig överraskas under skrivandet. Och missar något. Det riktigt intressanta kommer då inte till ytan. Det poppar hellre upp när man inte planlägger för mycket.

Efter att ha rest runt i värden: och pratat och diskuterat sina böcker med läsare och litteraturkännare känner han sig allt mindre ensam under skrivprocessen. För en tid sedan var han i Danmark och pratade med danskar och nu tycker han att varje gång han sätter sig vid datorn har han ett gäng danskar som tittar över axeln på det han skriver. Hans litteratur har med tiden blivit en allmän spelplats snarare än en privat scen. Oavsett om han vill det eller ej skriver han idag mer för andra människor.

Den bok som, naturligtvis mycket också på grund av en lyckad filmatisering, haft störst genomslagskraft är just Återstoden av dagen, boken om den engelske butlern. Hur den än tolkas har Kazuos avsikt inte i första hand varit att göra upp med det engelska klassamhället. Han ser butlern snarare som en universell metafor.

Alla är betjänter

I någon mening är vi alla butlers. Kanske är det också anledningen till att så många människor levt sig in i porträttet av butlern. Hans problem har allas våra liv som resonansbotten: vår drift att till varje pris vilja göra ett klanderfritt jobb parat med oförmågan att handla efter våra känslor. Ishiguro menar att vi alla gömmer oss för att undvika att bli sårade emotionellt. Om det så är bakom plikten eller bakom en spelad öppenhet.

– Efter två sekunder berättar killen i Kalifornien som råkar sitta bredvid dig i en bar om sin skilsmässa. Terapisnack är ett annat sätt att desarmera smärta. Vi hittar alla på olika strategier för att undvika att bli sårade. På så sätt är nog ändå japaner och engelsman mer ärliga. Vi ser åtminstone kuvade ut när vi är det.

Att Kazuo innerst inne är japan råder det inga tvivel om. När jag kommit hem och öppnar boken han signerat till mig ser hans signatur ut som en japansk kalligrafiövning.

Jan Sigurd är författare, regissör och artist.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22