Intrigens ABC

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

AV AHRVID ENGHOLM

Den tyske filosofen Friedrich Hegel menade i sin dialektiska utvecklingslära att framsteg skedde i stegen tes, antites och syntes. När en tes mötte sin negation, antitesen, kunde de tu så småningom förenas i ett nytt utvecklingssteg, syntesen. Det är värt att fundera på vad gäller skönlitterära intriger.

En intrig brukar handla om att huvudpersonen som vill uppnå något (tes) ställs inför något besvärligt (antites) – en konflikt, ett problem att lösa – och vi får sedan följa hur besvärligheterna hanteras (syntes).

Handlingen, intrigen – på engelska kallad ”plot” – är skelettet kring vilken en novell eller roman bygger upp sitt kött. Har man en svag eller dålig intrig faller berättelsen ihop. Det är med intrigen man fångar läsaren. Han eller hon läser vidare för att få reda på ”hur det nu skall gå”.

Vacker stilistik må charma och tjusa, men det måste hända något också!

Underskattad men bär historien

Intrigen är ofta den mest underskattade delen av författande. Man kan nog lära sig att skriva tjusigt och gripande, men har man inget att berätta – vad skall man med det till?

På Fina Kultursidor förtalas ofta intrigen. Sådant är bara ”spänningslitteratur” och inte värt vatten. Men allt som blivit ”klassiker” inom litteraturen har haft historier att berätta. Odysseus var trots allt ute på en lång resa där en massa hände. Det finns en historia i varje Shakespearepjäs. Dickens utgav ofta sina alster som följetonger, där intrigen drevs på så att läsarna i spänd förväntan skulle köpa nästa bokhäfte. Intrigen bär historien.

En hypotes jag har är att amerikanska framgångar inom berättande (film, TV, i betydande mån även litteratur) kommer från att den amerikanska kulturen förstått det här med dramaturgi, läran om intriger. Det har påståtts att den amerikanska historien och utvecklingen präglats av en dynamik som gör det naturligt att tänka dramaturgiskt. Man har haft revolutioner och inbördeskrig. Man ”erövrade västern” och fick sin egen dramatiska vilda västernmytologi. Man skapade ett samhälle som mer än de flesta följde marknadsekonomin, som gör att olika krafter får prövas och brytas mot varandra i affärsliv och samhället. Dessa faktorer lärde Hollywood att bli världens mest framgångsrika underhållningsindustri. Därför skapades den moderna deckaren i USA, eller för den delen modern science fiction.

3, 7, 20, 36 intriger

Den amerikanske sf-författaren Robert Heinlein menade att det bara finns tre grundläggande intriger: pojke möter flicka, mannen som lärde sig att veta bättre, och den lille skräddaren (en ”underdog” som kommer upp sig i livet och Blir Någon). Andra har föreslagit att det blott finns sju intriger:

Människan mot naturen

Människa mot människa

Människan mot omgivningen

Människan mot maskinen

Människan mot det övernaturliga

Människan mot sig själv

Människan mot Gud

Det har också föreslagits att det bara finns 20 eller 36 grundläggande intriger. För ordningens skull kan jag dra de 20: jakt på kunskap, äventyr, förföljande, räddning, flykt, hämnd, gåtan, rivalitet, ”underdog”, frestelse, metamorfos, transformation, mognad, kärlek, förbjuden kärlek, offer, upptäckt, ondsint excess, uppstigande, nedåtgående. (Är du nyfiken på de 36 intrigerna, gör en nätsökning på Georges Polti, som hittade på dem.)

I de flesta fall handlar intrigen om att huvudpersonen vill uppnå något. Fundera på vad det är din person vill uppnå, och vad det är som hindrar denne. Vad är det som står i vägen för att nå målet? Och hur skall detta hinder övervinnas?

Idé enkel, intrig svår

Säg att du skall skriva en novell. Du ställer dig först frågan: vad skall den handla om?

Frågan har två svar: idé och intrig. Idén är den intressanta omständigheten eller gimmicken som berättelsen skall hängas upp på. Var man får idéer ifrån är rätt trivialt. De anländer tretton på dussinet. Man hittar dem i sin vardag, i saker man hör och ser och läser, överallt. Idéer kan vara sådant som: någon hittas mördad med en apelsin i munnen, en rymdsond hittar bakterieliv på Mars, eller Pelle tappar matpengarna och inte vågar gå hem i rädsla för att få skäll. Det svåra är vad man skall göra av idén. Hur idén skall uttryckas i intrigen.

När man konstruerar en intrig måste man som författare gång på gång utföra människans kanske svåraste intellektuella arbete: problemlösning. Man måste placera idén i en händelsekedja som medför ett problem och där problemet i slutänden löses eller i alla fall hanteras. Detta är vad som gör intriger så svåra att konstruera.

I deckaren är det till synes enkelt. Man får omedelbart ett problem eller en konflikt som måste lösas. Man konfronteras med ett brott, och ett brott måste ju klaras upp. Detektivromanen och dess syskon kriminalromanen är som gjorda för intrighantering! (Detektivromanen handlar om lösandet av en brottsgåta. Kriminalromanen handlar om brottslighet mer allmänt.) Vi får en tydlig konflikt och en riktningspil mot brottets uppklarande och sedan är det bara att köra på. Det är detaljerna man skall fylla det med som är det svåra.

Ofta handlar intriger om att hjälten (protagonisten) har en motståndare (antagonisten). De kontfonteras i olika scener och prövar sina krafter mot varandra. Till slut vinner den ene. Vinner protagonisten blir det ett lyckligt slut. Vinner antagonisten blir det ett olyckligt slut. Jag menar dock att olyckliga slut är meningslösa om de inte är lärorika – man måste kunna dra en slutsats av det som händer som gör att även olyckan blir konstruktiv.

Antagonisten behöver inte vara en person. Det kan vara ett fenomen (naturen, samhället, etc), en grupp (ett företag, den lokala frimärksklubben) eller en inre motståndare (att få slåss mot sina inneboende demoner eller fördomar). En intrig kan vara rent psykologisk och utspelas helt inom huvudpersonen – sker så brukar DN:s recensent snacka om ”psykologisk trovärdighet” – men då känns det som vi är en smula utanför de rena intrigerna som utspelas som yttre handling.

Fundera i förväg och länge

Det bästa enkla tips jag kan ge är att man måste ha funderat ut det väsentliga i intrigen i förväg. Man kan inte sätta sig ned vid tangentbordet och ”hitta på” under resans gång. Då brukar historien krascha. Man hamnar i återvändsgränder. Man kan få ta till konstiga intrigsvängar som inte verkar trovärdiga. Alla detaljer behöver inte vara klara, men huvuddragen bör vara det. En del författare ritar komplicerade intrigscheman på papper, andra håller en lös skiss i huvudet. Whatever makes you happy will work.

En bra intrig skall hitta den rätta balansen mellan det givna och det nya, mellan det självklara och det överraskande. Det är inget svårt att skriva en berättelse om en konflikt där allt är förutsägbart och platt. Allt blir självklart och givet och tråkigt. Man måste hitta på de nya svängarna, det som ligger latent i historien och kan ”framkallas” för att överraska läsaren. Men det måste vara lagom överraskande. Om allt blir en serie godtyckliga, otroliga händelser sträcks läsarens godvillighet att upphäva sin misstro (kallas ”suspension of disbelief”) till det yttersta och brister som en åldrad gummisnodd.

Jag har inget mekaniskt råd att ge om hur man hittar balansen mellan det givna och det överraskande. Det är en kreativ process som man måste brottas med. Mitt bästa råd är: gå ett tag och fundera på saken. Har du grundidén och några detaljer klara, kan du låta ditt undermedvetna bolla och baka ett tag. Helt plötsligt kommer det att säga ”klick” och saker faller på plats.

Min erfarenhet är att om man väl börjat hitta vägen till den kreativa intrigskaparprocessen, blir det lättare ju längre man håller på. Den första intrigen får man värka fram med blod, svett och tårar. Intrig två kanske bara kräver svett och tårar. Intrig tre bara svett. (Författande är 10 procent inspiration, och 90 procent transpiration, sade någon.) Det verkar som om hjärnan kan lära sig att tänka intrigskapande. Ju mer man pressar hjärnan, desto bättre går det. Hjärnan lär sig med tiden, och blir din bästa kompis i intrigmakeriets vindlingar.

Tänk framåt eller bakåt

Kanske bör jag säga något om hur jag tänker i intriger.

Jag brukar sammansmälta genrerna deckare och science fiction, i noveller med deckarintrig som utspelas i en framtida månkoloni (i samlingen Mord på månen). Där är tanken att deckargåtan skall hängas upp på något sf-element eller ett tekniskt/vetenskapligt fenomen. När jag väl kommit på vad fenomenet skall vara, försöker jag konstruera ett brott där detta fenomen kan lämna spår. Helst skall brottet verka oförklarligt. Hjälten kan sedan via sin utredning komma på den där detaljen som löser gåtan. Man kan säga att jag arbetar bakifrån: det ovanliga fenomenet ger spåret som ger brottet som ger resten av intrigen.

Nyligen skrev jag en novell som heter Den kommer närmare som också förenar element av sf och brott. Här hade jag en typisk science fiction-idé att starta från: tänk om en människas hjärna utsattes för någon form av chock så att den började uppfatta tiden långsammare? I detta fall började jag snarare framifrån, och resonerade mig fram till hur intrigen skulle se ut. En människa som råkade ut för sådant, skulle säkert få det svårt att passa in i samhället, detta skulle kanske leda till att han måste börja med brott, då måste han ge sig i kast med förhärdade brottslingar, det kunde försätta honom i fara, och… När jag kommit så långt var intrigen klar. Det blev en kort novell, men en av mina bästa.

Man kan resonera både bakifrån och framifrån. Man kan utgå från den bärande detaljen eller upplösningen och konstruera allt omkring den. Eller man kan utgå från en allmän grundomständighet och resonera sig logiskt fram till upplösningen.

En skrivarkurs som jag känner till drev idén om att en novell skall handla om en ”tes som novellen genom sin handling gör sannolik”. Denna ”tes” kunde vara till exempel ett ordspråk (”liten tuva stjälper…”, ”den som gapar över mycket…” osv). Andra hävdar att en intrig bör handla om hur en människa förändras och utvecklas. Det kan säkert vara värt att tänka på.

Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut hade ett bra tips: börja intrigen så sent som möjligt. Det är ingen poäng med att nosa runt som katten kring het gröt. Sätt igång handlingen vid den tidpunkt den uppstår. Han hade också ett annat finurligt tips: varje person måste vilja något, om det så bara är att få ett glas vatten. Han var klok, Kurt.

Mickey Spillane lär ha sagt att han först gjorde slutet, sedan början och så fyllde han mitten med sina vänner.

Släng in en bomb

Har man fastnat i sitt intrigbyggande kan man kanske komma vidare genom att kasta in något dramatiskt eller oväntat. Försätt hjälten i plötslig fara! Sf-författaren Gordon Dickson sade en gång att för att få igång en handling kan man slänga in en bomb, med en brinnande stubin. Eller låt hjälten bli oskyldigt anklagad för något eller förlora något viktigt eller drabbas av sjukdom. När denna omedelbara fara hanteras, kan något dyka upp i den större intrigen som ger den ny fart.

Att kontrastera något bekant med det oväntade kallas ibland också ”juxtapositionering”. Det är särskilt användbart inom science fiction. Man kör sin bil på vägen och plötsligt dyker en grön alien med antenner och glosögon upp vid vägkanten som liftare. Man hittar något som påstås vara en tidsmaskin längst bak i postorderkatalogen från Teknikbolaget, men det visar sig att maskinen finns och fungerar. Eller ens katt utvecklar plötsligt ovanligt intelligent beteende. Tag något bekant och släng in något som till att börja med inte verkar höra dit, och se vad du kan göra med det.

Både science fiction och deckare har en tradition av att vilja överraska i slutet. Det kallas ibland ”twist-ends”. För deckaren bör slutet helst vara någorlunda originellt och oväntat, även om läsaren skall få en hygglig chans att själv räkna ut det! Läsaren skall kunna dra en behagfull suck: Aha, var det så det hängde ihop…

Det är inget svårt att skapa ”överraskande” slut som är helt poänglösa eller ren stapelvara och därför utnötta (”Butlern gjorde det…”, ”När de vaknade efter atomkriget fann de att han hette Adam och hon Eva…”).

Det överraskande slutet var en genre som bland andra den amerikanske författaren O. Henry utvecklade till en skön konst. Fredric Brown hette en annan, verksam inom både sf och deckare, som skrev otaliga mininoveller med twist-ends. I Sverige har min käre kollega Börje Crona ibland hängivit sig åt sådant, ibland lyckat, ibland ändande i en dålig ordvits. Jag har själv skrivit minst en novell (Vattentäta bevis, i Per Olaisens CDM) som ändar i en ordvits, men till mitt försvar måste sägas att det fram till dess fanns en hel del handling. Kolla gärna också Damon Knights demoniska novell To Serve Man.

Överraskande slut är populära att skriva, då författaren i sådana noveller kan känna sig i överläge. Ha! Det där anade ni aldrig! Sådana noveller är också för det mesta korta, för det känns platt att sluta en lång komplicerad berättelse med ett skämt eller en gimmick. Läsaren skulle känna sig lurad på konfekten. Man väntar sig en begåvad, komplicerad upplösning, men får en klackspark.

Bland nybörjarförfattare inom sf är ”twist-ends” extremt vanliga. Jag har suttit och redigerat sf-novelltidskrifter och nära hälften av alla manus har varit av det slaget. Mitt råd är att om du har ett ”överraskande slut”, var väldigt säker på att det är bra. Det mesta har vi läst förut – jag lovar och svär. Jag skall inte helt avskräcka från ”twistends”, för det är en njutning att läsa en riktigt bra och originell sådan novell. Men för det mesta: glöm det!

Även en artikel kan ha ett överraskande slut. Den kan t ex sluta utan förvarning och helt plöts



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22