Inte bara rymd-operans drottning

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av John-Henri Holmberg

Hon har kallats “space opera” drottning, men hon kan lika gärna kallas Hollywoods dialogdrottning. Leigh Brackett, författare till deckare, sf, westerns och manus till filmklassiker. John-Henri Holmberg berättar har sakkunnigt om denna märkliga författarinna. DAST:s redaktör plåtade henne.

Hon föddes Leigh Douglass Brackett i Los Angeles den 15 december 1915. Som flicka utforskade hon stränderna runt Santa Monica, hänfördes av Stilla havets majestät och mystiska, nattliga skimmer. Hennes första litterära kärlek var till Edgar Rice Burroughs, men inte till hans Tarzanberättelser utan till de romantiska fantasierna om Mars och om Pellucidar, världen inuti den ihåliga jorden: vid tolv års ålder stötte hon på The Gods of Mars och hennes öde beseglades. Hon började skriva och vid 24 års ålder började hon också försörja sig på sitt författarskap. Ända från början skrev hon inom flera olika fält, för även om hon debuterade i Burroughs anda med novellen Martian Quest i science fiction-magasinet Astoundings februarinummer trycktes snart också hennes första kriminalberättelser, och när hon bokdebuterade 1944 var det med den hårdkokta deckaren No Good from a Corpse.Vad Brackett än skrev bar det hennes tre grundläggande kännemärken: en fulländad stilkänsla som gjorde det möjligt för henne att skriva i vitt skilda stämningslägen, en romantisk, nostalgisk livsinställning och en hänförande känsla för dramatik. I fyrtiotalets science fiction blev hon snabbt känd som “Rymdoperans drottning”. Hennes noveller och romaner berättade om mörka, ödesmärkta äventyrare och deras kamp mot halvgudar och monster i nästan mytiskt klingande uråldriga städer. Redan titlarna på hennes berättelser vittnar om deras stämningar: The Last Days of Shandakor, The Road to Sinharat, The Lake of the Gone Forever. Att Brackett debuterat i Astounding, den av dåtidens sf-tidskrifter som mer än någon annan vinnlade sig om vetenskaplig och teknologisk korrekthet och om att författarnas spekulationer skulle vara rationellt grundade var närmast en bisarr slump; av de ytterligare 36 noveller och kortromaner hon publicerade i sf-tidskrifter fram till och med 1950 var det bara två som hamnade i Astounding. Däremot var Brackett bland de mest uppburna medarbetarna i Planet Stories och Thrilling Wonder Stories, den dåtida science fictonlitteraturens båda främsta källor till fantasifulla och välskrivna äventyrsberättelser.

Hade hon inte börjat skriva också deckare och via dem redan på fyrtiotalet, men framför allt från och med 1957 kommit att arbeta som filmmanusförfattare, kan man förmoda att Brackett skulle fortsatt att vara en produktiv och med tiden allt mera uppburen och hyllad science fiction-författare. Hon var en av fältets första betydande stilister, och en av hennes unga protegéer var Ray Bradbury, som vid slutet av tonåren ofta besökte henne med sina egna ännu opublicerade noveller för att få kritik och råd; en långnovell skrev de gemensamt, Lorelei of the Red Mist i Planet Stories sommarnummer 1946. Det året gifte sig också Brackett med en annan namnkunnig sf-författare, Edmond Hamilton, och under sextio- och sjuttiotalet var det snarast det äktenskapet – som bestod fram till Hamiltons död 1977 – som garanterade hennes fortsatta kontakt med sf-litteraturen.

Men Brackett började som sagt parallellt skriva deckare, liksom i sf-sammanhang under det i amerikanska populärlitterära sammanhang föga jämställda tidiga 1940-talet hjälpt av sitt icke könsbestämda förnamn. Debutromanen No Good from a Corpse hyllades av kritikerna för sin stilsäkerhet, sin lysande och övertygande dialog och sin dramatiska struktur; det gjorde att hon uppmärksammades av regissören Howard Hawks och utan att någonsin ha träffat henne eller känna till något om henne kallade han henne till Hollywood. “Jag var en slank, kortvuxen flickunge på 27”, skrev Brackett, “och när jag steg in i rummet tappade Hawks hakan fullständigt.

– Är det ni som är Leigh Brackett? sade han. Jag svarade att kvinnor också kunde heta Leigh.” Det blev början på ett fruktbärande och mångårigt samarbete. Tillsammans med William Faulkner och Jules Furthman skrev Brackett manuskriptet till Hawks The Big Sleep med Humphrey Bogart och Lauren Bacall; senare skrev hon manus också till Hawks stora västerntrilogi Rio Bravo, El Dorado och Rio Lobo, liksom till hans Hatari!, och arbetade parallellt också på filmer för andra regissörer. I Hollywood blev hon efter sin återkomst dit i slutet av 1950-talet känd för sitt osvikliga öra för dialog; i många fall kallades hon utan att få sitt namn på den färdiga filmen in för att revidera eller skriva ny dialog till andra författares filmer; kritikerna å sin sida tog lång tid på sig innan de accepterade hennes mästerskap, och den ryktbara Pauline Kael gick så långt i klentrogenhet att hon i sin recension av El Dorado förmodade att merparten av dialogen måste ha improviserats av skådespelarna, eftersom den var för realistisk för att kunna vara skriven. Parentetiskt ligger Bracketts förnamn henne fortfarande i fatet. I Sverige brukar man vart eller vartannat år, när Hawks stora västernfilmer reprisvisas i TV, kunna läsa tidningsartiklar om dem där filmkännarna gör en stor sak av att de här tre filmerna, och framför allt Rio Bravo, var de första västernfilmer där starka och självständiga kvinnliga gestalter spelar avgörande roller i handlingen.

Förtjänsten för den saken tillskrivs undantagslöst den framsynte Howard Hawks; man kan undra när någon ska komma på att faktum att de tre filmerna alla skrevs av en kvinna nog kan ha haft en del med saken att göra.

Men Bracketts Hollywoodkarriär var knappast spikrak. När hon kallades dit 1944 var det för att arbeta i första hand på The Big Sleep, och studion gav henne ett sjuårskontrakt som manusförfattare. Men det dotterbolag som juridiskt var Bracketts arbetsgivare lades ned av skatteskäl efter två och ett halvt av de sju åren, och Brackett blev i stället anställd av Columbia, där hon skrev två manus. Det ena producerades, det andra inte, och därefter erbjöds hon inga ytterligare uppdrag. Det tog tio år innan Howard Hawks hörde av sig igen, och under den tiden skrev Brackett fler sf-romaner, fler kriminalromaner och var dessutom tillsammans med Hamilton sysselsatt med att renovera den bondgård de tillsammans köpte 1950. Gården låg någon halvmil utanför byn Kinsman i Ohio, hade stått öde i många år, saknade elektricitet och fick vatten ur en brunn grävd före det amerikanska inbördeskriget.

Ändå var det tidiga femtiotalet Bracketts kanske mest produktiva period. Hon

Äkta paret Edmond Hamilton och Leigh Brackett utanför sitt Kalifornien-hem. skrev de sista av sina romantiska, bitterljuvt nostalgiska äventyrsberättelser från de sagoplaneter hon kallade Mars och Venus men som vetenskapen vid det har laget definitivt hänfört till fantasins världar. Men gradvis började hon också skriva betydligt mer seriös och jordnära science fiction. Noveller som The Tweener (1954), The Queer Ones (1957), The Woman from Altair (1951) och All the Colors of the Rainbow (1957) är inte längre bara äventyrshistorier utan berättelser som bärs av övertygelsen om allt levandes gemenskap och rätt att existera, och där författarens patos vänds mot främlingsfientlighet, rädsla och fördomar. Nu skrev Brackett under loppet av ett drygt år också den vemodiga romanen The Long Tomorrow, som utspelas i en ny kulturs gryning två generationer efter ett förödande kärnvapenkrig, och de snabbrörliga thrillerromanerna The Tiger Among Us och An Eye for an Eye. De tre romanerna hälsades med jubel av kritiker och läsare; Bracket stod på randen till ett slutgiltigt genombrott som romanförfattare. Men så ringde Howard Hawks och

Ytterligare fem romaner publicerade hon. Inom sf skrev hon den mycket långa The Book of Skaith, som originalutgavs i tre volymer. Den är ett vemodigt farväl till den mest uppburne av hennes tidiga rymdhjältar, Eric John Stark, kallad N’Chaka, den laglöse mannen från Merkurius som i Bracketts fyrtiotalsromanser upplever äventyr på Mars och Venus, men som i den nya boken måst lämna vårt solsystem bakom sig för att söka efter sin försvunne läromästare Simon Ashton på den fjärran världen Skaith under en avlägsen röd stjärna. På Skaith möter Stark tre skilda släkten med sina sinsemellan olika. dömda kul­turer; romanen blir en elegisk odyssé genom det slags drömda värld som Brackett växte upp med i sin egen och den moderna sf-litteraturens ungdom och innehåller samtidigt mycket av hennes finaste både prosa och fantasibilder.

Parallellt skrev hon sin enda originalroman från vilda västern, Follow the Free Wind, en dokumentärberättelse om James Beckwourth, som på 1820-talet blev en av den amerikanska västerns legendariska äventyrare och utforskare. Och hon skrev sin sista kriminalroman, Silent Partner. I alla de sena romanerna framträder ett tema man ända från början återfinner hos Brackett, men som hon nu uttryckte klarare och mer vemodigt än tidigare: hennes huvudpersoner söker efter något de ofta inte fullt ut ens förmår namnge, och som de i bästa fall lyckas komma mycket nära men som till sist ändå alltid undgår dem. Sin triumf lyckas de aldrig uppnå, men deras misslyckande blir samtidigt trots allt ett slags seger: det viktigaste var trots allt ansträngningen, färden, inte målet.

Inom science fiction skrev Brackett inte om någon vetenskapens och teknologins framtida värld, lika lite som hon i sina kriminalromaner skrev om några moderna poliskårers metodiska sökande efter förbrytare. Hon skrev om uråldriga, främmande och döende världar där stagnerande kulturer drömmer om ett stolt förflutet; hon skrev om ensamvargar i storstadsdjungeln och var, som kritikern Anthony Boucher konstaterade, den författare som bättre än någon annan lyckades fånga Raymond Chandlers tonläge och stämningar. Genom hennes berättelser drar ett stråk av vemod, ödesbestämning och hopplöshet. Hennes hjältar segrar mot orimliga odds – och segern vänds i bitterhet och nederlag. Hennes huvudpersoner kämpar för att uppnå lysande mål – och om de alls lyckas nå dem förbyts guldglansen i det skärande blänket av mässing.

Åren på sjuttiotalet var svåra för Leigh Brackett. Medan hon arbetade på den sista, stora Eric John Stark-romanen blev livskamraten Edmond Hamilton sjuk och i början av 1977 dog han till slut. Trots att också hon drabbats av cancer antog hon George Lucas anbud att skriva manuskriptet till den andra filmen i serien Star Wars. Hon fick aldrig se den inspelad, men hon hann avsluta det första kompletta manuskriptet innan hon själv dog den 24 mars 1978. Enligt regissören Lawrence Kasdan gjordes senare bara enstaka och obetydliga ändringar i Bracketts manuskript; The Empire Strikes Back är nästan ren Brackett, från den vise Yoda till de svävande städerna, från de stjärnstormande äventyren till den bitterljuvt romantiska nostalgin för en svunnen storhetstid.

“Att förse människor med flyktmöjligheter är en av science fictions legitima funktioner”, skrev hon. “Jag anser till och med att det är en legitim funktion för alla sorters underhållning. Vad är det för fel på att fly undan? Själv tycker jag att det är underbart. Kan man inte fly en stund ibland får man ju fnatt.”

Människor behöver fortfarande fly. Och ännu tjugofem år efter hennes död flyr många in i de världar Leigh Brackett skapade, genom hennes filmer, där många blivit klassiska, och genom hennes berättelser, som fortfarande trycks om och lever.


Bracketts science fictionromaner:

Shadow over Mars. Manchester: World 1951. (Senare under titeln The Nemesis from Terra.)

The Starmen. New York: Gnome Press 1952. (Senare förkortad under titeln The Galactic Breed; oavkortad under titeln The Starmen of Llyrdis.)

The Sword of Rhiannon. New York: Ace 1953.

The Big Jump. New York: Ace 1955.

The Long Tomorrow. New York: Doubleday 1955.

Alpha Centauri – or Die! New York: Ace 1963.

People of the Talisman. New York: Ace 1964.

The Secret of Sinharat. New York: Ace 1964.

The Ginger Star. New York: Ballantine 1974.

The Hounds ofSkaith. New York: Ballantine 1974.

The Reavers of Skaith. New York: Ballantine 1976.
Bracketts noveller
The Coming of the Terrans. New York: Ace 1967.

The Halfling and Other Stories. New York: Ace 1973.

The Best of Leigh Brackett. New York: Doubleday 1977.
Bracketts deckare (romaner)
No Good from a Corpse. New York: Coward McCann 1944.
Stranger at Home (spökskriven i namnet George Sanders). New York: Simon & Schuster 1946.

The Tiger Among Us. New York: Doubleday 1957. (Senare under titlarna Fear No Evil och 13 West Street.)

AnEye for an Eye. New York: Doubleday 1957.

Silent Partner. New York: Putnam 1969.
Samlingsvolymer
No Good from a Corpse. Tucson: Dennis McMillan 1999. (Kriminalberätelser.) The Best of Leigh Brackett. Ballantine 1977. (Red. Edmond Hamilton.)

Bracketts westernromaner
Rio Bravo (roman efter eget filmmanus). New York: Bantam 1959.

Follow the Free Wind. New York: Doubleday 1963. Ballantine 1974.
Antologier redigerade av Brackett
The Best of Planet Stories. New York: Ballantine 1975.

The Best of Edmond Hamilton. New York: Ballatine 1977
Bracketts producerade filmmanus
The Vampire’s Ghost, i regi av Lesley Selander. 1945.

The Big Sleep, i regi av Howard Hawks. 1946.

Crime Doctor’s Man Hunt, i regi av William Castle. 1946.

Rio Bravo, i regi av Howard Hawks. 1959.

Gold of the Seven Saints, i regi av Gordon Douglas. 1961.

Hatari!, i regi av Howard Hawks. 1962.

El Dorado, i regi av Howard Hawks. 1967.

Rio Lobo. i regi av Howard Hawks. 1970.

The Long Goodbye. i regi av Robert Altman. 1973.

The Empire Strikes Back (Star Wars: Episode V), i regi av Irving Kershner. 1980.

Dessutom ett antal manus för avsnitt i TV-dramaserierna Checkmate, Suspense och Alfred Hitchcock Presents.

Hennes An eye for an eye låg till grund för pilotavsnittet till TV-serien Markham och The Tiger Among Us (Fear No Evil) filmades med Alan Ladd.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22