Inte bara Radio Nord, det fanns Radio Syd också – två böcker för piratroade

Nov 2nd, 2016 | By | Category: 2016-10 okt, Artikel

AHRVID ENGHOLM hittade två böcker, en äldre och en nyare, som båda handlade om piratdrottningen Britt Wadner. Här sammanfattar han vad han lärt.

Omslag till PiratdrottningenPIRATDROTTNINGEN Boken om Britt Wadner och Radio Syd
Omslag till PiratdrottningenAv Fredric Karén (förord av Staffan Heimersson)
Boströms, 1999
ISBN 91-7231-037-5, inbunden, 384 sid + CD

Historien om Radio Syd är en spännande drapa om en viljestark och orädd kvinnas kamp mot staten. Författaren Fredric Karén är barnbarn till henne, vars namn på 1960-talet låg på alla skåningars läppar: Britt Wadner (1915–1988).

Det skrevs hyllningssånger om henne, “Viva Britt Wadner!”, det gjordes demonstrationståg med 10 000 deltagare för att stötta henne, politiker och åklagare jagade henne och hon fick sitta i finkan för sin tro på yttrandefrihet och oberoende radio.

BW föddes i Stockholm i en officersfamilj. Fadern Martin var i början ganska sträng men verkar ha veknat så småningom och accepterade den unga Britts olika upptåg och strävanden. Modern Tyra skall ha varit medgrundare av den s k Lotta-rörelsen. Britt ville gärna bli skådespelerska, något fadern så småningom motvilligt gick med på (bara hon spelade anständiga roller). Som 17-åring vann BW första pris i en tävling om Sveriges Idealflicka – med ingen mindre än Louis Armstrong som prisutdelare! Hon umgicks i Stockholms skådiskretsar och gjorde turnéer med mindre teatersällskap. Hon var gift tre gånger och fick tre barn varav både sonen Karl-Gustav (Kalle) och dottern Constance (Connie – tredje barnet, Marie, blev hårfrisörska) kom att bli viktiga kuggar i den senare radiostationen. Hennes fjärde man, Ingvar, var hon bara sambo med – och han blev också engagerad i radiostationen.
Men det var inte BW som startade Radio Syd.

1958 drog några danska affärsmän igång vad de kallade Radio Mercur, riktad till Köpenhamn och Själland. En ung man vid namn Nils-Eric Svensson (NES) hyrde in sig på deras sändarbåt, Cheeta (en 107 ton tung gammal fraktskuta), på internationellt vatten söder om Ven i Öresund, och fick sända på svenska till skånsk publik under de timmar Radio Mercur inte sände. Man inrättade studio och kontor i Landskrona och kallade sig Skånes Radio Mercur. Det var två bandspelare, mikrofoner, mixerbord, ett litet annonssäljarkontor, allt på 70 kvm. Bland de första anställda fanns bl a Ivo Grenz och Lennart Atterling (som senare skulle jobba för Radio Nord) och man hade en dansk tekniker vid namn Jerry Katz. Den välkända radioprofilen

Pekka Langer jobbade också en tid för stationen, och blev populär genom att utropa Republiken Skåne och utfärda skånskamedborgskapsbevis…
 Danskarna sände kl 18–24 varje kväll, svenskarna kl 11–14 vardagar och helger kl 12–16.30.

Sändaren var i början på blygsamma 1,5 KW – matad med el från dieseldrivna generatorer – och i början räknade man med att kunna nå ca 80 000 lyssnare. (FM-tekniken var ny och alla radiomottagare kunde inte ta in frekvensmodulering.) Fartyget var registrerat i Panama som inte var med i internationella radiounionen, och deras regler gällde sålunda stationen.

Skånes Radio Mercur började sända 1959 och blev snabbt populär. Redan i början kunde ett enda program få 1500 brev. Stationen bar sig.  30 sekunders reklam kostade 2–300 kronor (i köpkraft motsvarande kanske det tiofaldiga nu). Bland annat gjorde man reklam för Coca-Cola och radiotillverkaren Luxor (senare även för statliga SJ!).

Vi får komma ihåg att statliga Sveriges Radio var ganska trist. Populärmusik fick bara vara med ibland, på nåder, och det var enformiga föredrag, gudstjänster, klassiska konserter, osv. Lennart Hyland hade i och för sig sin Karusell och senare sin Hörna, men på det stora hela var SR ett sömnpiller. Inte undra på att lyssnarna tog till sig den nya stationen!

Man startade bl a Skånes Topp 20, baserat på vilka skivor som såldes bäst i ett antal grammofonbutiker. Man körde tävlingar och skivönskningsprogram, man hade programmet Husmodern för dåtidens hemmafruar, och senare startades t ex Veckans Rysare, där en skräcknovell lästes till avancerade ljudeffekter, producerat av en viss Ragnar Landerholm, och en ung Bengt Fahlströms hade sitt program “Midnattsgästen”.
Som återkommande signaturmedodi hade man passande nog Evert Taubes “Så länge skutan kan gå”. Taube måtte ha gillat fri eter. Senare kom han att specialskriva “Radio Nord-valsen” (även känd som “Kärleken i rymden”). Andra Radio Syd-fans var t ex Vilhelm Moberg och Fritjof Nilsson Piraten.

Efter att ha drivit ett hotell med tillhörande krog i trakterna av Båstad, som såldes i samband med en skilsmässa, var Britt kringresande försäljare av möbeltassar. Men hon behövde bättre inkomster så hon besökte Skånes Radio Mercur och bad att få bli annonsförsäljare där.
 Efter, troligen, en del interna intriger kom hon att bli stationens huvudägare och motor i början av 1960, varvid grundaren NES flyttade till USA för att uppta studier i radiomakeri. Stationen flyttade kontoret till Malmö, där man hade tre studios och 250 kvm på Kalendergatan 18. Programmen som spelades in i studion kördes ut till sändarfartyget med en snabbgående motorbåt. Många program sändes också direkt från båten. (Det blev nödvändigt en vinter när issituationen var så svår att motorbåten inte kunde gå ut till Cheeta. Sonen Kalle fick köra program i två veckor och sägs ha blivit helt utmattad.)

Danskarna köpte ett nytt, större sändarfartyg och ombildade sig till Danmarks Comercielle Radio och BW fick då möjlighet att köpa loss Cheeta. Nu kunde man utöka sändningarna, först till 12 tim/dag 1961 och senare sände man dygnet runt. I mars 1962 döpte man om stationen till Radio Syd.
Massor med aktiviteter tilltog. Man intervjuade Lill-Babs i ett skyltfönster. Det ordnades en Club Radio Syd, som snabbt fick över 4000 medlemmar och ordnade konserter. En gång hyrde man hela Malmö Folkets Park och fick 12 000 besökare till de popband och andra artister man drog ihop – det lär vara parkens tredje största event genom tiderna.

Kalle åkte över till Köpenhamn och intervjuade medlemmarna av The Beatles efter en konsert, då bandet fortfarande var relativt okänd. Senare ordnade Radio Syd konsert med The Rolling Stones, Stenarna bodde och festade hemma hos Britt i Lund och gjorde även besök på sändarfartyget där de intervjuades och fiskade från relingen. Någon av Stenarna fick tydligen rent av en fisk!

Och apropå det var stationen ofta på skämthumör. Med en gliring mot SR som körde “veckans pausfågel” introducerade Radio Syd en gång “veckans pausfisk”, varpå följde 15 sekunders tystnad…

Det politiska etablissemanget (läs: sossarna) var inte amuserade… Radio Nord fick slåss mot kommunikationsministern Gösta Skoglund. När riksdagen antog en ny antipiratlag 1962 lade Radio Nord ned sig – men Radio Syd fortsatte! Den nya lagen kunde tolkas som att sändningarna inte kunde förbjudas såvida de inte störde andra sändare, och det menade Britt att de inte gjorde.

Fula trick vidtog. Televerket förbjöd Radio Syd att använda privatradiobandet för administrativ kommunikation. Sveriges Radio bytte frekvens på en P1-sändare så att den låg nära radio Syd, för att åstadkomma att stationen blev störd. Radio Syd fick dock tips om detta och bytte samma natt själva frekvens, så den gubben gick inte. Det sägs att varken polis eller åklagare var särskilt ivriga med att jaga Radio Syd. Stationen var mycket populär och hade några år in på 60-talet enligt en Sifo-undersökning fler lyssnare än SR:s då tre radiokanaler tillsammans.

1964 trummades en betydligt skärpt antipiratlag igenom (under ganska kuppartade former) i riksdagen varvid radioutrustning och fartyg kunde tas i beslag om de kom inom Svea rikes gränser och annonsörer skulle straffas. (Enda undantaget var vid sjönöd, då internationella sjöfartsregler tillät även “piratradio”-skepp att söka nödhamn. Vid ett sådant tillfälle då man inte kunde sända startade Radio Syd en gratistidning med litet radionyheter, tävlingar, pyssel och annonser, som delades ut till alla hushåll i Malmö.)

Britt Wadner åtalades totalt fem gånger. I början fick hon böter med fjärde gången dömdes hon till 3 månaders fängelse (senare mildrat till 1 månad av hovrätten; femte domen kom efter att Radio Syd slutat och då fick hon 1 månads fängelse villkorligt).

Boken Piratdrottningen berättar om hur dåvarande statsminister Tage Erlander efter fängelsedomen möttes av 10 000 Radio Syd-demonstranter när han kom till ett valmöte i Malmö 1964. Britt överlämnade ett brev till statsministern som tog emot det surt muttrande. Rubriken i Kvällsposten blev:
Tage snäste Britt

Hon var Britt med läsarna. Ingen vidare förklaring behövdes. Kvällsposten, liksom alla skånetidningar, var stora supporters av radio Syd. KvP försåg t ex stationen med nyhetstelegram.

Inför det årets val bildade missnöjda och Radio Syd-sympatiserande borgerliga politiker en spränglista, kallad Medborgerlig Samling, som faktiskt lyckades få in tre representanter i riksdagens dåvarande andra kammare med 28 procent av rösterna i den skånska s k Fyrstadskretsen (men det var inte tillräckligt för att ändra sossarnas monopolitiska radiopolitik).

Lennart “Chrichan” Christiansson, radiopratare hos radio Syd och lokal popmusiker, skrev denna hyllningslåt till bossen, “Viva Britt Wadner”, för säkerhets skull dödskallemärkt redan i tryckeriet, så att radiomonopolet inte skulle spela den av misstag… 
Skivans baksida hade låten “Moss lilla Olle”, syftande på kommunikationsministern.

Det var den nytillträdde kommunikationsministern Olof Palme som drev igenom den hårdare antipiratlagen. Den rusades genom riksdagen utan att gå på remiss under bara några veckor, och genom att i sista ögonblicket frångå riksdagens arbetsordning och göra en extra omröstning precis innan ledamöterna skulle på påskledighet. Den dåvarande talmannen klagade på att han aldrig varit med om sådana fasoner.

Det var tydligen oerhört viktigt att få stopp på den populära Radio Syd, som gav lyssnarna vad de ville ha… Palme uttalade senare att en av hans viktigaste politiska bedrifter var att få stopp på “radiopiraterna”.

BW åkte till Stockholm och gjorde en särskild uppvaktning hos Palme om att få dispens för Radio Syd. Men Palme var benhårt avvisande. Hon uppvaktade även Sveriges Radio och föreslog att Radio Syd mot betalning men utan reklam kunde få producera SR:s nattsändningar – vilket skulle bli mycket billigare än om SR gjorde det själva. Det blev nej på det också.

Tage Erlander var kanske mjukare. Sedan han avgått råkade dottern Connie stöta på den förre statsministern som sade: “Både jag och Aina har tänkt på din mamma många gånger under åren som gått. Visserligen är jag emot reklamradio, men jag hyste en stor beundran för hennes kamp då på 60-talet. Som statsminister var det här självklart inget som jag kunde säga offentligt, men jag hoppas att du kan framföra det till henne nu, att jag beundrar henne mycket.”

1964 hade danskarna lagt ned sina radiosändningar och genom lån – bl a från gamla lundaspexare och lundaakademiker – och ekonomiska trollerier lyckades BW skrapa ihop pengar för att köpa deras betydligt större sändarfartyg, som döptes till Cheeta II (den gamla Cheeta I gick på grund under en storm och besättningen fick rädda sig under dramatiska former).

Det var tillräckligt stort för att hysa en TV-studio! Britt tänkte börja sända “pirat”-TV. Under hösten det året jobbade man med att bygga TV-studion i ett tidigare lastrum. Den 19 december 1964 körde Radio Syd TV igång. Sändningarna nådde inte lika långt som radion, men kunde ses i Malmö och Lund (litet beroende på antennmaterialet hos mottagaren). Man sände tre timmar om dagen. Det var gamla svenska långfilmer, debatter, korta nyheter, musikprogram inspelade direkt i den lilla studion. Henning Sjöström, som var Britts advokat i kampen mot politrukerna, läste ur sin nya roman Vägen från byn som följetong.

Tyvärr var TV-sändningarna bara igång en knapp månad. Vintern var extra svår i Öresund det året. För att Cheeta II inte skulle fastna i och skruvas sönder av isen blev man tvungna att avbryta alla sändningar och ta sig till isfritt vatten. Man hoppades komma igång till våren igen, men innan dess pushade Palme igenom sin nya antipiratlag. Det skulle bli omöjligt att fortsätta.

I korthet hände sedan följande: Cheeta II hyrdes en tid ut till engelska “radiopirater” sedan deras gamla fartyg gått på grund (det var för övrigt Radio Nords gamla Bon Jour, det!). Skumma engelska advokater försökte sedan ta över Cheeta II, men Britt fick loss det och styrde mot Kanarieöarna. Hon tänkte starta en skeppskrog ombord och sända radio för svenska turister.

Då hon trots löften inte fick sändningstillstånd styrde hon vidare mot Gambia i Västafrika.
 Där fick hon sändningstillstånd. Sändaren togs i land och anslöts till en 80 meter hög mast och lokala radiomedarbetare rekryterades och utbildades. 1970 drog Radio Syd (stationen fick heta så!) igång i Gambia och sände på fyra språk, inkl engelska (officiellt språk i Gambia) och franska (dito i grannländerna). Jag tror man även hade program på svenska, ty Gambia började dra till sig en del skandinaviska turister.

Och för att ta hand om de turisterna byggde Britt ett stort Wadner Beach Hotel vid en lång, fin sandstrand, ett hotell som blev mycket välbelagt, uppskattat och en bra affär. De inkomsterna behövde Britt för att betala av alla skulder hon dragit på sig mot slutet av Radio Syds svenska karriär, då man tvingades fightas med väder, politiker, advokater m m. Det kostar att hyra advokater, att tvingas ställa in sändningar under lång tid vid dåligt vinterväder, och det hade förmodligen kostat skjortan att utrusta TV-studion och köpa TV-sändare.

Tack vare det lyckade hotellet (som också byggdes till i flera omgångar) kunde fru Wadner betala av skulderna i början av 70-talet. Barnen Kalle och Connie tog över radiostationen1973.

Cheeta II såldes och skulle bli krogbåt, men sjönk utanför Gambia 1972 under en hård storm. Efter hot, korruption, utpressningsförsök tröttnade Britt och sambon Ingvar på Gambia och flyttade hem till Sverige 1981. Samma år fick hon också sommarprata hos gamle konkurrenten Sveriges Radio. 1987 avled Britt i cancer, ungefär samtidigt som en viss Jan Stenbeck började utmana SR-koncernen med sitt TV3. 2002 rasade Radio Syds mast i Gambia och sändningarna upphörde.

Stranden i Gambia där Britt byggde sitt hotell heter fortfarande officiellt Wadner Beach.

Omslag till PiraternaPIRATERNA PÅ ÖRESUND – vi minns Radio Syd, Skånes egen radio
Av Ulf Clarén och Staffan Olander
Kira förlag, 2015
ISBN 9789187875137, 150 sidor

Det finns ytterligare en bok om Radio Syd, som utmärkt kompletterar ovannämnda. Piratdrottningen är en noggrann skildring i text, bl a baserad på en mängd av Britt Wadner intalade kassettband där hon berättar om sitt liv och sina bedrifter. Hon tänkte skriva sina memoarer, men hann inte.
Piraterna på Öresund har dock en mer lättöverskådlig kronologi och framför allt ett överdådigt bildmaterial, och den ger ibland nya vinklar på episoder från Piratdrottningen. Författarna är en gammal malmöjournalist och en popmusikexpert (som bl a deltagit i 10 000 kr-frågan på TV). Jag gör några nedslag i innehållet…

Vi får t ex en fullödig presentation av Nils-Eric Svensson som startade Skånes Radio Mercur.
Vi får veta mer om den populäre Pekka Langers insatser för stationen, inkl en faksimil av Republiken Skånes medborgarbevis. Han var bara där en kort tid, men mycket omtyckt av lyssnarna.

Vi får en faksimil av ett brev där ett stort skivbolag ger stationen rätt att sända deras musik gratis. (Senare hade man avtal med STIM och betalade för musiken. De var INTE pirater, utan allt drevs ju lagligt.)

Massor av tidningsklipp från Radio Syds verksamhet återges.

En annonsprislista från 1959 kan vi notera.

Vi kan se tävlingskuponger från stationens många tävlingar och programblad från olika jippon man anordnade.

Det finns förstås massor med foton, med interiörer från studios/kontoren i både Landskrona och Malmö, och naturligtvis från Cheeta I och II. Särskilt intressanta är bilderna från de tyvärr ack så kortvariga TV-sändningarna.

Tror ni inte att det var 10 000 (eller kanske fler!) som demonstrerade för Radio Syd har boken bildbevis på de stora folkmassorna, och klipp med tidningarnas rapporter. Bland banderollerna: Vi vill ha vår radio kvar! Radio Syd gör och ger gott! Provinsradio = framåtseende.

Vi kan läsa om det (falska) ryktet att Elvis Presley ville köpa Radio Syd.

Det är dramatiska bilder på när Cheeta I förliser.

Mick Jagger och andra Rullande Stenar finns på en hel bildserie från när de var på besök på sändarbåten. Och ja, vi får även se dem med fiskespö i labbarna. Läs om hur Britt när politikerna jagade henne försökte sälja Radio Syd till en rik minister i Kuwait.

Det finns ett klipp om hur Skånes Radio Mercur i augusti 1959 ansökte om konkurs (misstänker att det var en manöver i maktkampen om stationen mellan Britt och NES).
 Johannes Brost, vars mor Gudrun var vän till Britt, berättar minnen. Brost fick ju en hel del erfarenhet senare då han mönstrade på “Rederiet”… Siw Malmkvist berättar också om sina mellanhavanden med stationen.

En del programtablåer visas, medlemskort i stödklubben, Club Radio Syds stadgar, registreringsbevis för bolag som hörde till verksamheten, faksimil av antipiratlagar (undertecknade av kung Gustaf VI Adolf – kungens namn tillfördes alltid alla lagar på den tiden), uppslag ur Radio Syds reklamtidning som kom 1963, testbilden för Radio Syd TV osv.
Det är bilder av hur saker transporterades till sändarfartyget, bilder från köket och mässen, av de olika radiopratarna när de sitter vid mikrofonen, av hur tekniker klättrar i  sändarmaster, osv.
Vi får bilder och klipp från de olika rättegångarna, hur Britt möter politiker och hur hon sitter på riksdagens åhörarläktare.

Det danska pojkbandet Lollipops berättar hur Radio Syd gjorde dem populära.
Följ med till Malmö Central när hundratals supporter tar avsked av Britt när hon skall åka till Hinsebergfängelset pga att hon haft fräckheten att sända radio som inte detljstyrs och -stryps av politiker.

Vi får veta att Radio Syd TV hade utrustning för att producera färg-TV, flera år före SR! Man kunde ha sänt i färg – problemet var bara att det inte fanns färg-TV-mottagare att köpa för tittarna.
Vi får en lista på alla som varit medarbetare på Radio Syd, inklusive beskrivningar av deras funktioner. Det var totalt omkring 50 personer.

Piratdrottningen är en jättebra bok, för den som hyser det minsta intresse för svensk mediahistoria. Den är välskriven spännande och mycket gedigen. Men Piraterna på Öresund är precis lika bra och – inte minst genom bildmaterialet – omistlig för Radio Syd-fans.

Det hävdas ibland att det var Radio Nord som förstörde för Radio Syd. Med sin mellanvågssändare nådde man många miljoner fler och det i huvudstadens trakter där alla beslutsfattare satt. Radio Nord var dessutom ganska oblyg och offensiv. Hade vi bara haft den “lilla” (nå, inte så liten) Radio Syd där i ett hörn av landet, är det möjligt att man där fått fortsätta. 
Nu tog det istället tre decennier innan det kvävande radiomonopolet bröts.

 Det här om att staten skall ha etermonopol har alltid varit en korkad idé.
 Genom hela 20-, 30-, 40- och 50-talen fick svenska folket genomlida enkelspårig, enfaldig, enkanalig radio som till uttryckssätt och kvalitet låg långt, långt under den dynamiskt vibrerande radiovärlden i t ex USA. (Googla fram s k OTR-MP3:or och kolla vilka fantastiska program kommersiell, amerikansk radio hade.)

Man motarbetade aktivt populärmusik och körde oändliga föredrag om grisuppfödning eller Sofokles ställning under antiken. En del mer underhållande program fanns, men det var inte direkt i översvallande mängd.

Det är inget fel med att låta folk välja själva vad de skall ta del av för kultur. Däremot är det fel att köra ned en viss smak i halsen på lyssnare och uppifrån tala om vad de skall tycka. Den skräniga popmusiken från långhåriga beatlar och stonesar m fl anses numera vara riktig finkultur.

Kulturpolitiker skryter över det “svenska popundret”. Dylan får till och med Nobelpris. Om det är så fint nu – varför var det så uselt förr?
Och vad är det för fel på reklam? Mycket reklam är faktiskt underhållande och en del är väldigt informativ. Är det något fel på ICA-Stig? Och om man vill skaffa en ny produkt är reklam vanligen sättet att få veta att den ö h t existerar. Och gillar man inte reklam kan man bara stänga öronen, filtera bort det, ignorera det – det är faktiskt lätt. “Faran” med reklam framställs ofta överdrivet.

Svensk kultur- och samhällsutveckling har hämmats av etermonopolet. Utveckling av kulturella uttrycksformer har gått långsammare. Debatten har strypts och rent av ibland styrts. Etermonopolet har haft en hel del att göra med att (enligt undersökning av Göteborgs universitet) 82 procent av SR/SVT-medarbetarna sympatiserar rödgrönt – de flesta av dessa medarbetare har rekryterats under sådan politisk regim. Antagligen har också svensk ekonomi skadats av att ha färre marknadsföringsfönster.

Tag ett exempel i mängden på vad som händer under ett monopol: TV-serien “Star Trek” blev en succé över hela världen. Redan under 70-talet gjorde den oavbrutna rundor via s k syndikalisering. På SR/SVT satt “en enda person” och ogillade “Star Trek”, så allt vi fick se var nio avsnitt. Sedan var det morsning och goodbye. Sådan är monopolismen.
Det är bara under monopol vi kan få så enfaldiga program som “Anslagstavlan”. Det är blott under monopol som det gamla programmet “Fönster mot TV-världen” kan framstå som fräscht, bara för att det visar glimtar av det vi inte fick se.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22