Inte bara hjälpa andra – så Varg började skriva själv

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2010-1, Artikel

Varg GyllanderAv LEIF-RUNE STRANDELL

I norska deckarlitteratur finns en huvudperson som heter Varg, Varg Veum. I svenska deckarsammanhang finns också en varg, Varg Gyllander. Denne Varg heter förresten också Ulf.

Nå, vår svenske Varg var inte helt främmande för det polisiära och litterära för han arbetar som pressekreterare på rikskriminalpolisen. I den egenskapen fick han allt som oftast hjälpa till att få fram sakkunniga som deckarförfattare behövde konsultera.

Han insåg att han ju hade ännu närmare till dessa källor, så varför inte skriva en deckare själv. Det område som var dåligt täckt i svensk kriminallitteratur var kriminalteknikerna, numera flitigt förekommande i tv. Men det skulle inte vara någon anknytning till rikskriminalpolisen där han själv arbetade.

Så det blev ett par tekniker från en storstad, inte helt olik Stockholm, en äldre man och en yngre kvinna. Och han frossade i tekniska beskrivningar, här skulle visas att grunderna var fasta och det han skrev om var korrekt.

Två sorters författare

Han har upptäckt att det finns två sorters författare, i alla fall av spänningslitteratur. Det finns de som ska ha allt korrekt, så står det att tåget avgick 15.38 så kan man som läsare vara säker på att det verkligen gick då. Och så de andra som hittar på det mesta bara det verkar troligt och läsaren tror på det, i alla fall under läsningens gång.

Han skulle vara korrekt, för han kunde inse att en hel del av arbetskamraterna skulle läsa. Och nu blev det problem. Det blev ointressant att läsa om det som är så häftigt på tv.

Det första utkastet visade sig alltför teknikinriktat. Han fick rådet att stryka det mesta. Till sist försvann först 70 procent och sedan lite till. Bland recensionerna hittade han synpunkten att det var alltför mycket detaljer.

Det var personerna han fick koncentrera sig på, och det har han fortsatt med. I dagarna kommer bok nummer två, och den tredje som är på gång är det tekniska reducerat till ett minimum.

– En större utmaning!

Det handlar om vanliga människor i en hemsk verklighet.

Skrivit professionellt om brott har han gjort länge, som journalist i 15 år ägnade han sig nästan bara åt brott och kriminalvård och kriminalpolitik, länge på Tidningarnas Telegrambyrå, TT.

Byta sida

Att han hamnade på Rikskriminalen berodde på att han blev tillfrågad: ville han byta sida?

Det ville han, och är nu en av 500 på myndigheten. Han brukar börja på morgonen med en rundvandring på de fyra våningarna där det sitter experter på gärningsmannaprofiler, barnsex, it-brott, människosmuggling…

– Det är konstigt, så mycket kompetens på så otrevliga områden och alla är så trevliga personer.

Den dagliga miljön ställer till en del vardagsproblem, inte minst i hemmet. Han fann att det gick bra att självklart diskutera svåra problem kring till exempel pedofilringar, men hemma blev det annorlunda. Fast naturligtvis: hans eget intresse för hustruns arbete med implementering av nya it-system på företaget var också svalt.

Men arbetsmiljön medför risk för avtrubbning, något man kunde se på en del chefer som varit med länge. Man måste fundera på värdegrunden i arbetet, och numera är det rätt, och viktigt, att kunna ta en ”värdegrunds-timeout” för att få tid att komma ihåg att de ”fall” man arbetar med handlar om riktiga människor”.

Fascinerande teknik

Även om det nu inte blev så mycket teknikdetaljer i böckerna tycker han att kriminaltekniken är fascinerande. Det tyckte han redan under tiden i Norrköping när han jobbade på tidningen där. SKL, Statens kriminaltekniska Laboratorium fanns i Linköping och nya tekniker hade forskats fram. De senaste 20 åren har oerhört mycket hänt inom området.

Förr var det en omöjlighet att få fram fingeravtryck från en avfyrad patronhylsa, numera är det möjligt att köra 2000 volt igenom den så framträder avtrycket.

Men boken? Han hade alltså sakkunskapen nära. När han var pappaledig hemma (han har två små söner) kände han att det blev tråkigt efter ett tag (kanske får man inte säga så?). Fem år tidigare gick han en skrivarkurs för blivande deckarförfattare. Efter den hade han tio skrivövningar i datorn och fann att de hängde ihop på något sätt. Så kanske kunde det bli en bok? Han räknade på antal sidor som behövdes, hur många scener, hur många sidor per dag…

Det visade sig inte vara en alldeles bra idé. 100 separata texter skulle sys ihop. Det tog tre månader att skriva dem men ett halvår att få ihop dem till en helhet.

VargDet blev alltså en bok.

”Att skriva deckare, det är ganska modigt” skrev en recensent.

– Det förstod jag inte. Bara man är förlagd är det grönt, tänkte jag.

Mördande konkurrens

Men förra året kom det 40 deckardebutanter, en mördande konkurrens. Hade han vetat det i förväg hade han kanske inte försökt.

Det dagliga arbetet handlar inte om att uttala sig för pressen. Det gör poliser som är experter på sina områden. Men för pressekreterare gäller det att hjälpa journalister att få tag på rätt uppgifter och rätt personer att tala med.

Ibland blir det mycket jobb. Förra året tog det stora helikopterånet mycket tid. Varg väcktes 05.15 av AP, nyhetsbyrån, som frågade om det stämde att det var en helikopter över en värdedepå?

Så det blev en jobbig månad, i stället för den vanliga arbetsamma veckan som andra stora brott genererar.

Bland det jobbigaste var förstås att rikskriminalen hade tips i förväg, men beredskapen var som störst en vecka innan.

Förslagen på hur man borde gjort var många, från politiker som ville byta ut rikskriminalchefen till allmänheten som tyckte att helikoptern skulle ha skjutits ner.

Över tättbebyggt område?

Men Vargs fortsatta skrivande handlar alltså mer om människor än om actionfilmsliknande helikopterrån.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22