Inspektören får upp ett spår

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

1862 publicerades The Notting Hill Mystery, som påstås vara författad av en Charles Felix, som förmodligen är en pseudonym. Romanen gick som följetong i “Once in a Week” och första avsnittet publicerades i november 1862. Charles Felix var samtida med Wilkie Collins, han med Månstenen, som Nobelpristagaren T. S. Eliot (han med Det öde landet) ansåg vara världens första deckarroman på engelska. Julian Symons menar emellertid att The Notting Hill Mystery var först och det finns starka skäl att hålla med om det. Deckarnoveller hade som bekant skrivits tidigare med Edgar Allan Poe som spjutspets. I det avsnitt som vi har återger får vi följa inspektör Readings resonemang kring ett av tre stycken mordfall som boken handlar om. Felix var således, liksom Collins, föregångare till Sir Arthur Conan Doyle, som var tre år gammal när The Notting Hill Mystery kom ut. Alltså: Charles Felix låter polisinspektör Reading i Londons Notting Hill detektera långt innan Sherlock Holmes gick i samma fotspår.

AV CHARLES FELIX

Jag är polisinspektor vid Metropolitan Police, I oktober 1856 tjänstgjorde jag i Notting Hill. Jag hade i uppdrag att hålla ögonen på en gentleman vid namn Anderson. Han var häktad av order av undersökningsdomaren för mord på sin kvinna, men kunde inte förflyttas för att han var sjuk Jag befann mig hans i hus för att hindra honom från att fly.
Jag var inte i hans rum. Till att börja med befann jag mig där, men det föreföll mig meningslöst, så jag talade med var överintendent och fick tillåtelse av honom att uppehålla mig i del yttre rummet. Jag gjorde det för att det skulle bli mer behagligt för fången. Så länge som det är förenligt med mitt uppdrag, försöker jag alltid att göra saker och ting så behagliga som möjligt, särskilt när det gäller en gentleman. Det är svårare när det handlar om stamkunder, för de är inte så vana vid sådan behandling.
I det här fallet verkade det som om fången artade sig förfärligt. Han var mycket svag och sjuk – alltför svag för att, som det verkade, stiga ur sängen. Han brukade ligga med ögonen riktade mot ett hörn i rummet. Ibland muttrade han för sig själv, men jag kunde inte urskilja vad han sa. Han talade inte till någon. Det enda tillfälle då han talade, var då han bad mig att få se kroppen. Jag hade inte hjärta att säga nej, men jag följde med honom och vaktade dörren. Han kunde knappt vackla dit, så svag var han.
Efter ungefär en halvtimme tyckte jag att det var mycket tyst i rummet, så jag tittade in. Han låg avsvimmad på golvet och jag bar tillbaka honom. Han talade aldrig mer, utan låg precis som jag har berättat. Jag iakttog naturligtvis all försiktighet. Fångens rum hade två dörrar, en som vätte mot trappavsatsen och den andra som gick till rummet där jag befann mig.
Jag låste upp ytterdörren och skruvade fast den med tre-fyra skruvar från utsidan. Fönstret låg för högt för att fungera som flyktväg, men våra man höll det ändå under uppsikt från gatan. Nattetid brukade jag låsa dörren till mitt rum och hålla dörren mellan de båda rummen öppen med en pinne. Ibland blev jag avlöst av inspektor Walsh, men för det mesta föredrog jag att sköta bevakningen själv. Jag tycker om att själv sköta mitt arbete och det här var ett mycket intressant fall.
När jag först fick hand om ansvaret undersökte jag mycket noga förutsättningarna och alla handlingar och liknande. Jag fann ingenting som hand fången vid brottet. Jag hittade en dagbok som förts av den mördade kvinnan. Men av den att döma tycktes de ha stått på god fot med varandra.
Jag hittade också flera recept och anteckningar som hänförde sig till hennes sjukdom, men inget papper som liknade det som sjuksköterskan hittat (med påskriften “Tartar Kräkmedel” och med ordet “Gin” skrivet undertill. Kräkmedlet var det gift som man misstänkte hade bragt Andersons hustru om livet). Inte heller fann jag spår av pulver eller läkemedel av något slag. Jag följde med sköterskan till den mördades sovrum och hon pekade ut för mig exakt var hon hittat papperet.
Enligt vad hon sa hade det legat alldeles under sängen på höger sida. Handsken låg alldeles intill, men inte under sängen.
På något sätt kände jag att allt inte var som det skulle. Jag tyckte att hela affären med papperet var ganska så konstig. Det verkade inte stämma. Jag har tidigare stött på liknande fall då saker planterats ut, så jag bestämde mig för att fortsätta min utfrågning och känna mig fram. Vanligtvis brukade något dyka upp innan jag frågat klart.
Den här gången dök någonting upp. Jag visste inte om det var viktigt – kanske inte. Jag har min egen uppfattning om det. Så här låg det till. Efter flera frågor av det ena eller det andra slaget, var det något som fick mig att fråga sköterskan till vilken sida av sängen Mr. Anderson vanligtvis gick för att ge sin hustru mat och medicin. Hon liksom de andra tjänarna framhöll alla att eftersom han var vänsterhänt av naturen, så satt han alltid på vänstra sidan av sängen, så att han kunde mata henne med en sked. Hans högra hand fungerade inte bra. Han kunde inte hantera skeden med den lika lite som en del av oss inte kan använda den vänstra handen. Sköterskan sa att hon sett honom försöka vid ett á två tillfällen men att han spillt ut allting. Jag menar självfallet med sin högra hand. Han var tillräckligt flink med den vänstra.
När jag hörde detta började jag att misstänka att vi kanske var på villospår. Så här uppfattade jag situationen. Handsken låg som jag berättat på golvet på den högra sidan av sängen, så den måste ha tappats av någon som stod på den sidan som är det är naturligast gå till eftersom den ligger närmast dörren. Papperet låg på den sidan, alldeles under sängen.
Det stod klart för mig att fången inte kunde ha placerat papperet där med avsikt, utan om det nu var han, så hade han tappat det av misstag när han matade hustrun. Jag föreställde mig också att han naturligtvis skulle vara särskilt försiktig om han gav henne gift och inte spilla det, så han borde helt säkert ha använt sin bästa hand. I så fall hade han tappat papperet på vänstra sidan av sängen – inte på den högra.
Papperet kunde naturligtvis ha blåst under sängen eller rent av sparkats. Men det var knappast troligt, eftersom sängen var mycket bred och placerad i en alkov, där det inte fanns något golvdrag.
Så jag tyckte att jag skulle ta mig en ny titt på stället. Jag snokade under sängen och fann en lång och smal och låda. Tjänarna talade om att den var full med pilbågar och pilar och inte flyttats från sin plats sedan den dag då den först kom in i huset. Den var lika lång som sängen på några centimeter när och låg raklång mitt på golvet. Det fanns märken på golvet som visade hur länge den legat där.
En pappersbit kunde aldrig ha blåst över den utan att snudda vid den även om det funnits golvdrag. När jag kommit så långt, tyckte jag att saker och ting började att te sig mycket märkliga, så jag såg till att sängen flyttades bort. Likkistan stod i vägen och jag fick
den flyttad från ena sidan av rummet, så att bädden stod helt fri.
När vi flyttade kistan tyckte jag mig se ett stycke papper under flanellsvepningen. Jag sade ingenting då utan väntade tills begravningsentreprenörens män lämnat rummet och jag var ensam. Jag öppnade då svepningen och fann ett litet hopvikt papper. Det var instucket alldeles under händerna, som låg korslagda över kroppens barm. Jag öppnade det och fann en hårlock, som jag omedelbart igenkände som Mr. Andersons hår, och där stod nedskrivna några få ord som jag skrev av i min anteckningsbok, varpå jag lade tillbaka hårlocken och papperet där jag funnit dem. Texten hade följande lydelse: “Bed för mig, älskling, bed för mig.” Jag förstod genast att Mr. Andersons skrivit det. Hans handstil är anmärkningsvärd på grund av, skulle jag gissa, att han är vänsterhänt.
Det var naturligtvis inget bevis, men på något sätt fick det mig att göra antagandet, att en man inte skulle göra på det sättet med sin fru efter det att han mördat henne. Det slog mig att det vore onaturligt, åtminstone om han var vid sina sinnens fulla bruk.
Efter att ha avslutat undersökningen vid likkistan tog jag mig en titt på lådan. Som jag misstänkte var den täckt med väldigt mycket damm och det stod i alla händelser helt klart att pappersbiten aldrig legat ovanpå den. Jag lade en bit papper på lådan bara för att prova och blåste därefter bort det och det blev ett ganska stort märke och papperet blev smutsigt. Det papper som sköterskan plockat upp var i stort sett rent.
När jag lade ihop allt detta kom jag mycket nära slutsatsen, att det i varje fall inte var Mr. Anderson som tappat papperet där. Lådans sidor var också smutsiga, men det fanns märken på dem, som om någon sopat med en kvast mot dem.
Jag flyttade tillbaka lådan och sängen på deras platser och gick ned för att utfråga husjungfrun. Jag fick veta att hon städat rummet den dag då Mrs. Anderson avled och hade stuckit in en kort sopborste under sängen för att det fanns en massa saker som låg och skräpade. Hon sa att hon var helt säker på att det inte legat något papper där, eftersom hon böjt sig ned och tittat under sängen. Jag provade sopborsten och det gick inte att komma åt lådan utan att böja sig ned, precis som hon sa.
Jag frågade sedan vem som hade varit inne i rummet mellan tiden för döden och fyndet av papperet. Ingen hade varit där utom sköterskan, doktorn, jungfrun och baron R**. Jag var beredd att om möjligt gå till botten av fallet.
Jag utfrågade sköterskan och jungfrun – i all hemlighet för att inte väcka misstankar – men blev ganska övertygad om att de inte visste något mer, och när baron R** kom nästa gång frågade jag ut honom på en del punkter. Han tycktes inte veta om att Mr. Anderson var vänsterhänt och inte heller lyckades jag få ur honom någon information om fallet av honom. Han verkade till att börja med inte förstå vart jag ville komma och det var naturligtvis inte heller min avsikt, att han skulle fatta det, men efter ett tag såg jag, att han kom fram till samma slutsats som jag kommit till om platsen där papperet hittats, fast jag inte hade tänkt avslöja det för honom.
Han tycktes stå som fallen från skyarna. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle blekna helt, men han bara snöt sig i en gul silkesnäsduk, och jag var inte helt säker. Han sa ingenting till mig om vad han gissat och jag sa inte heller någonting. Jag vill helst vara så tyst jag kan om sådana ting, särskilt för kontrahenternas vänner. Det har inte varit möjligt för mig att finna någon annan ledtråd, men jag är övertygad om att man kan få fram mer om den här pappershistorien. Jag känner mestadels igen ett spår när jag stöter på det, och min uppfattning är att jag nu fått upp ett spår.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22