Ingenjör Janssons fyra deckare

Feb 1st, 2019 | By | Category: 2019-02 feb, Artikel
Jansson med fru

Ingenjör Jansson med fru. Bild från Vecko-Journalen 1932, nr 48

Att bläddra sig igenom gamla veckotidningar har sin egen charm. Jag behövde denna höst ta mig igenom årgångar av Vecko-Journalen i jakten på artiklar av en skribent och råkade då fastna med ögonen i ett hemmahosreportage om en man med 6.000 deckare i sina bokhyllor i bostaden på Högbergsgatan, Stockholm. Han var medlem i brittiska föreningen Crime Club och hade dessutom börjat skriva egna detektivromaner. Så deckarläsare jag är hade jag inte hört talas om mannen – och enklare sökningar på nätet gav inte mycket kunskap om honom heller.

Omslag till VändjärnsmordetPå Kungl. Biblioteket finns hans fyra detektivromaner förstås att läsa: Vändjärnsmordet (Bonniers 1930), Den nattliga gästen (W&W 1933), Inbrottsspecialisten (Bibliotekshandeln 1934), Mysteriet på Åbäcken (Bibliotekshandeln 1936).

Några uppgifter om denne ingenjör August Jansson (18651942) fick jag via Sällskapet Deckarvännerna i en notis som berättar att han var son i en fabrikörsfamilj i Stockholm, gift med Nanna Stein sedan år 1890. De fick två barn och sonen Sven Jansson (som är det barn som nämns vid namn) blev DN-medarbetare och kulturredaktör. De uppgifterna bekräftas i PK:s porträttmatrikel 1955.

Notisen från medlemmen i sällskapet nämner också att inget är känt om August Janssons tidiga år. Tack vare reportaget i Vecko-Journalen från 1932 (bilderna från tidningen, 1932 nr 48) kan jag bidra med några ytterligare uppgifter: han växte upp som en av flera bröder, alla lika begivna på böcker. Jansson tycks ha utvecklat ett samlarintresse redan i unga år vilket resulterade i den omfattande boksamling som ofta kommenteras i anslutning till hans egna detektivromaner. I samma artikel visar Jansson också ett (förhands?)exemplar av romanen Kamrathustru av Dagmar Edqvist som skulle komma ut efter årsskiftet och berättar att författaren är hans brorsdotter. I PK:s porträttartikel från 1955 anges också att hennes far var lektorn Hjalmar Jansson född 1863, d.v.s. August Janssons storebror och kallad historiker i artikeln i VJ.

Omslag till Den nattliga gästenSödra latin
August Jansson var student på Södra Latin, det framgår av en artikel i SvD 17 nov 1934 med rubrikerna ”Dr Billström var elak gosse Ruda” och ”Kyrkoherde sprack på påvelängderna”. Jansson tillhörde föreningen ”Södra Latinare” som roade sig med att låta tio som det heter i texten ”fullvuxna män” prövas i en sen mogenhetsexamen. Han presenteras som ingenjör och detektivromanförfattare vid det tillfället. På fotografiet i artikeln om männen under prövningen syns att August Jansson sitter på sin plats och ”betänksamt river sitt skägg”.

Av de fyra detektivromanerna recenserades de tre första i Aftonbladet, Dagens Nyheter och SvD – medan den fjärde romanen inte recenserades lika flitigt, att döma av den digitala basen på KB. Böckerna hade på omslagets baksida en presentation av författaren och från och med den andra romanen tämligen sparsamma citat ur recensioner av tidigare verk.

Omslag till InbrottsspecialistenDen geniale detektiven
Efter att ha läst romanerna tvingas jag instämma i delar av kritiken mot böckerna. August Jansson låter sin hjälte, privatdetektiven och ingenjören Tore Waller, göra långa och detaljerade förklaringar av vad som utspelat sig vid de olika morden och händelserna i samband med dem. På sitt sätt skulle jag säga att Waller påminner om många tidigare (och senare) hjältar i genren, den geniale detektiven som klarar allt och dessutom äter gott, röker cigarr och lever i en tämligen manlig värld  här bara skymtar fruar och familjer och tjänstekvinnor och unga blivande fästmör till lämpliga unga män. Den fiktive detektiven har skaffat sig meriter som ”kriminalist” men är etablerad i ett annat yrke – i detta fall konstruktion av räknemaskiner och är kunnig om diverse andra mekaniska apparater. Waller har ålder och yrkeserfarenheter som August Jansson, men veterligen har Jansson aldrig varit inblandad i någon kriminalsak som privatdetektiv.

Janssons romaner har alla en snarlik komposition som avslutas med att Waller förklarar för alla inblandade vad som sig tilldragit haver och lite farbroderligt kan han ibland önska ett ungt par lycka och framgång i livet. Miljöerna presenterar områden som han är expert på: repslageri (vändjärnet används i den verksamheten) och enligt uppgift hjälpte Jansson Nordiska museet med sina kunskaper om repslagerihantverket. Hans kunskaper om räknemaskinens historia märks i nordisk Familjebok. August Janssons mångkunnighet beskrivs ganska utförligt i runan i SvD 25 juni 1942, som dock inte alls nämner hans detektivromaner.

Omslag till Mysteriet pa ÅkärretOm Jansson inte är kriminalist själv så har han i stället sin beläsenhet att inspireras av så en studie av de fyra romanerna skulle säkert kunna visa på den engelska detektivromanens inverkan på hans författarskap. Det var ju den stora privata boksamlingen hos den nyblivna författaren som lockade Vecko-Journalen till ett hemmahosreportage 1932 och de 6.000 detektivromanerna anges redan i rubriken den gången.

Största specialsamlingen
I en artikel om boksamlingen efter Janssons död tio år senare, Aftonbladet 19 september 1942, har samlingen förvandlats till 3.000 deckare som nu ska säljas på auktion. Skribenten till den osignerade texten kallar detta för den säkerligen största specialsamlingen i sitt slag i landet. Här kallas Jansson den originelle samlaren. Han inte bara läste mängder av kriminallitteratur, han betygsatte böckerna, skriver den anonyme journalisten, som beskriver Jansson som en kunnig och närmast pedantisk bibliofil. Av den texten att döma är det ändå synd att samlingen måste skingras ”då såväl samlingen som det mycket omfattande registret till densamma säkerligen utgör ett kultur- och tidshistoriskt dokument av stort värde”.

Jansson i biblioteketEfter de fyra romanerna om Tore Waller hade August Jansson kanske skrivit färdigt det han ville säga ifråga om ingenjörens kamp som privatdetektiv. Det kan nog också ha varit svårt att smälta en och annan kommentar i recensionerna för Jansson. Om debuten: “Förstlingsarbetet är ingen märklig sak… kan naturligtvis läsas med visst intresse”, skriver SvD 12 nov 1930, eller om hans ålder i DN 13 nov 1930: “Att debutera … vid 65-åren, en tidpunkt när den pensionerade mannen går in i den visa, men tysta meditationen…” Eller om den sista romanen, att kallas ”den outtröttlige detektivförfattaren” och att ”Det är bara tråkigt att stilen är så tung och ovig” i Aftonbladet 14 dec 1936. Succé gjorde han uppenbarligen inte bland recensenterna. Det kom heller inte fler deckare om Tore Waller.

I nästa decennium debuterade dessutom Stieg Trenter med en Harry Friberg som detektiv och även skicklig i sitt egentliga yrke som fotograf. De två herrarna Waller och Friberg skiljer sig åt på flera punkter inte bara när det gäller antal och kvalitet på romanerna. Waller är i 60-årsåldern och tycks inte dåras av de kvinnor som trots allt förekommer i romanerna – han koncentrerar sig på att lösa mordgåtorna genom att använda sin skarpa logik. Romanernas Waller och Friberg skulle nästan, men bara nästan, kunna vara släkt. De är åtminstone tidiga representanter för en typ av man som blivit allt vanligare i detektivromaner: han som förklarar allt.

BIRGITTA NEY

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22