Ian Rankin svarar på läsarnas frågor

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Ian Rankin svarar på läsarfrågor om kommissarie Rebus och avslöjar vad som inspirerar honom att skriva.

Ian Rankin är en av Storbritanniens främsta deckarförfattare och hans skapelse, Edinburghpolisen John Rebus, spelad av John Hannah, är på god väg att ersätta kommissarie Morse som favoritdeckare i engelsk TV.

I dussinet hårdkokta romaner, med Rebus som huvudperson, har Ian Rankin knackat bort den skotska huvudstadens ståndsmässiga fasad och blottat svek, falskhet och elände.

Rebus är ett ovanligt namn. Var kommer det ifrån?

Ordet rebus betyder bildgåta, bilder som berättar en historia. Kriminalaren i den första romanen, Knots and Crosses (ej översatt till svenska), fick rebusar skickade till sig och därför kändes Rebus som ett passande namn.

Finns det likheter mellan dig och Rebus?

Jag blir mer och mer lik honom ju äldre jag blir. I början delade han bara min kärlek till öl och whisky.

Nu har vi samma musiksmak och tycker båda om mörker. I grunden är vi dessutom voyeurer som kikar in i andra människors liv.

Vad inspirerar dig att skriva?

Jag hade gärna svarat avbetalningarna, men jag har alltid skrivit. Jag var ett tvångsmässigt barn som skrev och ritade serier i stället för att läsa dem och skrev texter åt påhittade popgrupper. I skönlitteraturen får man leka Gud – allting blir som man själv vill. Det är därför jag gillar det. Det är oerhört terapeutiskt.

Har berömmelsen gjort dig så känd att du inte kan gå ut i Edinburgh längre?

Nej, jag går ut och handlar, går till puben och till videobutiken. Men jag har aldrig gått med på någon Rebusrundvandring.

Vad är det som gör Edinburgh till en så bra miljö?

Det är en fantastisk plats att skriva om eftersom det är en liten men komplex stad. Edinburgh är en riktig dr Jekyll och mr Hyde med fattiga och rika, katoliker och protestanter, New Town mot Old Town. När jag kom som student från Cardenden, en gruvstad, knappt fem mil norrut, tyckte jag att just det var väldigt förvirrande. Jag tänkte att jag kanske kunde få grepp om staden genom att skriva om den.

Vad är du rädd för?

Våld, särskilt meningslöst våld. Jag är rädd för det okända och för konstiga anonyma e-postmeddelanden eller brev. Men de fascinerar mig också. De kan alltid komma till användning i nästa roman.

Kan dina berättelser uppmuntra till våld?

Jag tror inte att det finns många människor som tagit till våld för att de har läst litteratur. Jag uppfattar inte mina böcker som omotiverat våldsamma.

Det händer tillräckligt mycket hemskt i verkliga livet. Men jag tycker mig se en trend i moderna kriminalromaner mot allt mer hårresande våldsskildringar. Det får vi kanske skylla på Hannibal Lecter.

Har ett barn med handikapp gjort dig mer tolerant?

Vår yngste son Kit har sömnstörningar som orsakas av en ovanlig genetisk sjukdom som kallas Angelmans syndrom, något som sannerligen kan ha en nedbrytande effekt på familjelivet.

Men det har också visat mig en värld som inte många känner till, en värld befolkad av fantastisk vårdpersonal, underbara föräldrar och underbara människor med alla möjliga handikapp.

Jag vet inte om det har gjort mig mer tolerant. Jag är mycket mindre tolerant mot styrande politiker, mot okunnigheten i samhället och mot nonchalansen och övergreppen som en del handikappade utsätts för.

Var John Hannah för ung för att spela Rebus i TV-serien?

John är ungefär lika gammal som Rebus var i första boken. I dag tänker sig många läsare, och jag själv, att han är i 50-årsåldern, men han har varit i John Hannahs ålder. I den andra TV-filmen, efter Den hängande trädgården, är John ännu bättre.

Skulle du själv ha velat vara kriminalpolis?

Jag tror inte att jag skulle ha varit någon vidare kriminalare eftersom jag ogillar stelbent byråkrati och inte tycker om att följa regler. Det gör inte Rebus heller, men i verkligheten måste en kriminalpolis följa alla de där reglerna, som en liten kugge i ett jättelikt utredningsmaskineri.

Tror du på ondskan?

Det skulle behövas en längre diskussion för att besvara den frågan. Tror jag på djävulen? Nej. Men när man beskriver de grymheter som begås i krig ligger ordet ”ondska” nära till hands. Jag tror att vissa människor är godartade och andra elakartade och när man placerar elakartade människor i maktställning i en värld där ordningen och samhället håller på att falla samman, då manifesterar ondskan sig.

Forskar du fortfarande på Oxford Bar (där Rebus ofta tar sig ett glas?)

Ja. Folk där berättar saker för mig. Ibland ger de mig brev eller visitkort. Advokater, poliser, privatdetektiver – alla förser mig med detaljer.

Jag tar kontakt med dem och ibland får jag hjälp med böckerna.

Vem har påverkat dig mest i livet?

Antagligen min hustru Miranda, som gav mig råd och konstruktiv kritik i början och som började arbeta så att jag kunde stanna hemma och skriva. När jag träffade henne var jag en naiv småstadsgrabb. Nu är jag förändrad!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22