I trots av bister kritik

Sep 5th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel, Övrigt

Översättning: Bertil Falk.

Förord till 2:a upplagan av The Tenant of Windfell Hall

Av Anne Brontë

Författare sitter inte i skyddade verkstäder på samma sätt som deras kritiker gör. Ändå har många författare alltsedan Menandrosoch fram till våra dagar slagit tillbaka mot kritik som uppfattats som slarvig, orättvis och okunnig. Ständige tvåan Menandros frågade sarkastiskt kollegan/konkurrenten Philemon om denne inte skämdes över att alltid komma först fast Menandros komedier var bättre. Menandros, som levde för 2300 år sedan, överlevde sina kritiker, hans medtävlare är tämligen bortglömda. Går vi lite längre fram i tiden hamnar vi i året 1848, då Anne Brontë (1819-1849) i andra upplagan till The Tenant of Windfell Hall tog itu med sina kritiker. Hon skrev under pseudonymen Acton Bell liksom hennes systrar Charlotte Brontë och Emily Brontë skrev under pseudonymerna Currer Bell och Ellis Bell. Hennes kritiker är döda och glömda och The Tenant of Windfell Hall, som de bråkade om för 150 år sedan, är nu en klassiker som BBC gjorde en TV-serie på som gått i svensk TV. Visst präglas Anne Brontës debattinlägg av sin tids Zeitgeist, men problematiken känns ändå tidlös. Här har vi aktstycket.

Medan jag vill uttrycka min erkänsla för att föreliggande verk mötts av en framgång, som varit långt större än jag väntat mig och för att de lovord det lockat fram hos några få kritiker varit större än det förtjänar, så måste jag också medge att det från en del håll har klandrats med en skärpa som jag var lika illa rustad att förvänta mig, och som mitt omdöme, liksom också mina känslor, säger mig är mer bittra än de är rättvisa. Det är knappast en författares uppgift att vederlägga sina kritikers argument och försvara sina egna alster, men det må tillåtas mig att här göra några få observationer med vilka jag skulle ha kunnat inleda den första upplagan om jag hade förutsett att det var nödvändigt att vidtaga sådana försiktighetsmått mot missuppfattningarna hos de som skulle läsa min text med en fördomsfull inställning eller nöja sig med att döma den efter en hastig blick.

Min avsikt med att skriva de sidor som följer var inte enbart att roa läsaren. Inte heller var det för att till fredsställa min egen smak eller ens för att ställa in mig hos Pressen och Allmänheten. Jag ville berätta sanningen, för sanningen vidare befordrar alltid sin egen moral till de som har förmåga att ta den till sig. Men då en ovärderlig skatt alltför ofta döljer sig på bottnen av en brunn, krävs det en smula mod för att dyka efter den, särskilt som han som gör det med stor sannolikhet utsätter sig för mera hån och smädelser för den gyttja och det vatten som han vågat att kasta sig i och mindre får tack för den juvel han skaffar fram. Precis som hon, som på liknande sätt åtar sig att städa en slarvig ungkarlslägenhet utsätts för mer ovett för det damm hon rör upp än för den sanering hon åstadkommer. Tro nu emellertid inte att jag anser mig själv kompetent att reformera samhällets fel och missförhållanden, utan bara att jag skulle vilja bidraga med min blygsamma andel i riktning mot ett så pass nyttigt mål, och om jag alls kan påkalla allmänhetens öra, så vill jag snarare viska några få nyttiga sanningar däri än en massa fånigt nonsens.

Då berättelsen Agnes Grey beskylldes för att vara överdrivet färgad i just de avsnitt som var omsorgsfullt hämtade från livet, varvid jag samvetsgrant undvek alla överdrifter, så finner jag i det föreliggande verket mig kritiserad för att jag beskrivit CON AMORE med ”en morbid förkärlek för det grova, för att inte säga det brutala” i de scener som, dristar jag mig att påstå, inte har varit mer smärtsamma för de petigaste av mina kritiker att läsa än de har varit för mig att skriva. Jag kan ha gått för långt och i så fall ska jag vara försiktig och inte besvära mig själv eller mina läsare på samma sätt igen, men när vi har att göra med lastbara och illvilliga gestalter, så står jag fast vid att det är bättre att beskriva dem som de verkligen är än som man skulle vilja att de var. Att framställa något uselt i dess minst anstötliga ljus är otvivelaktigt det mest insmickrande tillvägagångssätt en författare kan tillämpa, men är det också det hederligaste eller det säkraste sättet? Vilket är bäst, att avslöja livets försåt och fallgropar för ungdomen och den tanklöse resenären eller att täcka över dem med kvistar och blommor? O, läsare! Om man fanns mindre av detta kinkiga förtigande av fakta – detta viskningarnas ”Lugn, lugn”, där det inte finns något lugn, så skulle det finnas mindre av synd och elände bland de unga av båda könen som lämnas att vrida sin bistra kunskap ur egna erfarenheter.

Det bör inte förstås som en antydan om, att den olycklige vildhjärnans förehavanden tillsammans med sina få utsvävande kamrater, som jag har introducerat här skulle vara ett exempel på vanligt beteende i samhället – det handlar om ett extremt fall, som jag litade på att ingen skulle undgå att märka. Jag vet att sådana gestalter existerar och om jag har varnat någon dumdristig ung människa från att gå i deras fotspår eller hindrat någon tanklös flicka från att begå min hjältinnas fullt naturliga misstag, så har boken inte skrivits förgäves. Men om samtidigt någon hederlig läsare har fått ut mer smärta än nöje av sin läsning och lagt ifrån sig den sista delen med en känsla av obehag, ber jag honom ödmjukt om ursäkt, för det var långt ifrån min avsikt och jag ska bemöda mig om att göra bättre ifrån mig en annan gång, för jag älskar att tillhandahålla oskyldigt nöje. Men låt mig göra klart att jag inte tänker begränsa min ambition där – eller ens till att producera ”ett perfekt konstverk”. Att förbruka tid och talang på det viset, skulle jag uppfatta som bortkastat och malplacerat. De blygsamma talanger som Gud gett mig tänkte jag bemöda mig om att använda på bästa sätt. Om jag också kan underhålla ska jag försöka göra det. Och när jag känner att det är min plikt att säga den obehagliga sanningen, så tänker jag, med guds hjälp, säga den, även om det blir till förfång för mitt namn och till nackdel för mina läsare och mitt omedelbara nöje.

Ännu ett ord och jag är färdig. Med avseende på författarens identitet, vill jag göra det helt klart att Acton Bell varken är Currer eller Ellis Bell och att därför ingen skugga må falla på dem. Vad beträffar om namnet är verkligt eller fiktivt, så kan det inte spela någon roll för de som bara känner honom via hans verk. Lika lite tror jag att det spelar någon roll huruvida författaren med detta namn är en man eller en kvinna, som en eller två av mina kritiker säger sig ha upptäckt. Jag tar inte illa upp av förebråelsen utan tar det som en komplimang för den välgrundade karakteriseringen av mina kvinnliga gestalter. Och fast jag måste tillskriva mycket av mina kritikers stränghet till denna misstanke, bemödar jag mig inte om att gendriva den, för själv anser jag, att om en bok är bra, så är den bra oavsett vilket kön författaren har. Alla romaner är eller bör vara skrivna för både män och kvinnor att läsa och jag kan inte förstå hur en man skulle kunna tillåta sig att skriva något som verkligen var skamligt för en kvinna att läsa eller varför en kvinna skulle kritiseras för att skriva något som skulle vara lämpligt och passande för en man.

Den 22 juli 1848



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22