I den småländska skogen bor mannen som vet vad han vill

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

HELENA SIGANDER STÄLLER 17 FRÅGOR TILL HENRIK TANDEFELT

Jag blir inbjuden till det röda huset av en sympatisk Älva. Hon för mig till ett vackert dukat bord, där jag röjer lite och placerar min bandspelare. Jag sätter igång med intervjun direkt mellan tuggorna för att inte maten ska kallna.

Henrik kom som vi alla i författarbranschen till en punkt då han började skriva krim i romanform.

(1) Var det nödvändigt?

”Jo, bevisligen. Hittills har det blivit två romaner. Som journalist har jag bl.a. skrivit om det intressanta att somliga är skyldiga och somliga oskyldiga. Under en rättegång är det intressant att se hur folk ställer till det för sig. I Svenska Föreningen skildrar jag mycket från den verkliga verkligheten, nästan förvridet till oigenkännlighet förstås. Jag vill inte peka ut något samhälle.”

”Så”, säger jag knipslugt och försöker tränga under ytan på Henrik. (2a) ”Händelserna i Svenska Föreningen utspelades alltså i din absoluta närhet, Henrik?”

(2b +c) “Du har skrivit av dig?”

”Delvis. Jag har förbättrat och låtit det löpa på. Som om… däremot är en egen uppfinning.”

(3) ”Vad betyder det skrivna ordet i din konstnärliga gärning?” säger jag och tänker på det mästerliga i författandet.

”Att läsa det skrivna ordet betyder mycket”, säger Henrik. ”Att skriva det betyder mindre. Dricker du rött? Vatten kanske?”

”Rött”, säger jag medan känslan för det mästerliga liksom förbrödrar och -systrar oss. Genom fönstret ser vi den vidsträckta trädgården. Sedan vägen. Därbortanför rynkar skogen till horisonten. På nära håll skuttar några ystra hundar förbi.

(4a) ”Handen på hjärtat Henrik, har du läst någon bra bok?”

”Njo det har jag nog gjort. En bok kan vara bra på olika sätt. Den eminenta boken om Kung Markatta, en gammal kinesisk saga, är ett exempel.” (Jag bläddrar energiskt i Pocket Shops hitlista som jag haft som tåglektyr.) Henrik tipsar att Markattan finns att hitta i antikvariat.

(4b) ”Jaså, finns den där! Är det något grovt brott i skildringen som du fastnat för?” säger jag nonchalant som om Markattan även var min sänglektyr.

Henrik säger att det är en rolig bok. För en nutida läsare handlar det om en moralisk förskjutning. Boken visar en meny över de flesta bra-dålig-föreställningarna som var aktuella på 11-1200-talen. En del av det som ansågs bra är kriminellt i dag.

(4c) ”Rolig?” ropar jag och återknyter listigt Henrik till den breda vägen genom att mumla om deckarläsningen.

Deckare sällan otroligt bra

”Inte någon fantastisk”, erkänner Henrik en aning stelt. ”En deckare kan vara bra, tillräckligt bra men sällan otroligt bra.”

Från det ena till det andra undrar (5) jag om nya bekantskaper med andra krimförfattare har berikat hans liv på något sätt.

Henrik ser förvånad ut som om han till exempel aldrig har sett mig förr.

”Nä. Bekantskaperna är så diffusa, förbiglidande att intrycket är … ”

(5, skjutjärnsfråga) ”Är VAD, Henrik?”

” … mer trevliga än djupa.”

”Din senaste kriminalroman heter Som om … (6) Vad betyder punkterna?”

”Det är en förkortad titel. Den ursprungliga liksom vissnade bort på omslaget.”

”Men Henrik”, säger jag inkännande (=jag blundar). ”Är (6b) det inte som jag, din läsare, har uppfattat det att punkterna står för att personerna i din bok ofta inte har upplevt det man tror utan pysslar med annat, föreställer någon annan, ja – är varken här eller ibland bara där. Henrik! (6c) Är det inte så? Ja, men svara då! Säg något!”

Henrik andas djupt och avslöjar:

”Punkterna kan antas stå för ett blindgångarspel. Om man så vill …”

(Så rätt jag tänkt!) Äntligen kan vi gå vidare i den här intervjun, jo tack älvan, gärna bakad potatis.

Jag tar en sipp ur vinglaset och säger:

”Människorna i Som om … verkar ha fel moraliska värderingar lite till mans. (7a) Är det så djävligt i Småland som du berättar?”

Ilska bland gran och tall

”Nä. Jag har tagit intryck från Stockholm, faktiskt. Egentligen inte det heller. De finns överallt. Man kan tycka fel. Ha fel. Man kan ha rätt fast man inte tror det. I det verkliga livet är de människor som är de mest pålitliga hundar. Dessutom är långt ifrån alla karaktärer i boken från Småland”

(7b) ”Är det inget i luften här i Småland som får folk att ilskna till och …?”

”Nej”, hejdar mig Henrik änglalikt. ”Här doftar bara gran och tall.”

(Jag protesterar. Det kommer förföriska dofter ur ugnen också)

”Den rasism, girighet, barnprostitution, kvinnoförakt, bögförakt som Som om … behandlar – (8) har du någon teori om varför människor i början på 2000-talet inte verkar kunna höja sig till en annan medvetandenivå? (8 forts) Lever vi inte i den bästa av världar?

”Nä. Det gör vi inte. Naturligtvis inte.”

(8 forts) ”Men folk går i skola, ser på teve – ska inte nivån höjas någon gång?”

Henrik serverar den bakade potatisen, stora fyllda paprikor med smält ost överst och tomatsallad bredvid.

”Man kan fråga sig”, säger han: ”Vilken skola har de gått i? Vilket program tittar de på? Vilka föräldrar har de? Vad tycker folk där man bor? Inte alla analyserar sin situation. Man påverkas av sin omgivning. De som tror att de är självständiga är inte det”, säger Henrik och menar att detta behöver inte vara något negativt.

Jag torkar munnen med servetten och vill prata om Henriks huvudperson.

(9) ”Har Josef Friedmann utvecklats från Svenska Föreningen till Som om …?”

”Det är nog samma kille”, svarar Henrik. ”Fast Josef har en ny kompis som lockar fram en hel del hos honom och man märker att det finns en del att hämta. Josef blir engagerad i nya typer av frågor fast han egentligen inte vill. Josef är intresserad av samhället. Jag känner honom bättre nu”, påpekar Henrik. ”I Som om … är han inte personligen drabbad och blir följaktligen inte skadad. I Som om … är det intresset och kompisen som försätter honom i olika situationer.

Det ena ger det andra ganska så naturligt.”

Jag finns nog i alla personer

(10a) “Hur känner man igen dig Henrik i Josef?”

”Det gör man inte. Jag finns möjligen lite här och var hos alla personer. Kanske i Ingbritt, kanske i någon som cyklar förbi.”

(10b) ”Hur känner man igen Kintu (Henriks hund) i Muffins (Josefs hund)?”

”Det gör man inte. Varje hund har en egen personlighet. Kintu är inte en förebild, bara en bild på bokfliken. Dessutom lever inte Kintu längre.”

Vi häller upp mer vin och efter en tyst minut säger Henrik att en fiktiv litterär hund gör som man vill medan de egna hundarna inte tycker att det är roligt.

(Jag tror att han egentligen talar om katter men hinner inte fördjupa mig i det för solen håller på att gå ned och är man kvar på landet får man hugga i med ved och vatten och potatisland vad än de har svurit på från början.)

(11a,b,c). ”Vem är Bella? Är det en manlig kvinnodröm eller din dröm eller är Bella någon du känner (din syster?)”

”Bella är inte någon jag känner. Inte ens någons syster och absolut inte min. Jag har knappt beskrivit henne. Hon är en ganska vanlig människa, ej tjock, ganska lång. Vanlig, liksom herr och fru Lindström.”

(11d) ”Menar du att du ger läsaren hopp om att få träffa en Bella?”

”Ja, kanske om man inbillar sig det, går det bra. Ett vanligt rejält fruntimmer.”

(Kanske att Henrik tänkte på mig när han skapade Bella, slår det mig, men hotet om vedhuggningen håller sin yxa över mig och jag fortsätter utfrågningen men avbryts av en henriksk fundering:) ”Fast jag vet inte hur Bella blir som gift eller sambo med Josef.”

Vet inte om det blir fler

(12) ”Är det en ny kriminalroman på gång?”

”Det kan hända.”

Fast Henrik vet inte ännu. Riktigt.

(Om ja på 12) ”I Som om … hamnar Josef/läsaren på internationell mark (Italien). Kommer Josef att flytta utomlands? Vilken problematik kommer att diskuteras?”

”Nej. Josef kommer att göra som många människor med kulturella arbeten gör. Man bor ett tag i ett land och arbetar på en teater, sedan i ett annat land på en annan teater. Lite lös i kanten.” Han funderar i några sekunder. ”Med lite tur blir man etablerad någonstans. Så ser jag Josefs framtid.

I första hand följer Josef sin Bella. Hon är operasångerska.”

(13) ”Flytta till det ena landet efter det andra. Betyder detta att du vill lämna Småland!”

”Nej’”, skålar Henrik.

Jag trivs alltid där jag bor

Henrik säger belåtet att han alltid trivs där han bor; Småland, Hälsingland, Stockholm, Finland, Holland. Det spelar ingen stor roll.

(14) ”Vad är dina närmaste planer?”

”Jag ska till Finland och titta på konst. Bildkonst. Där finns så mycket som inte finns här.”

”När man skriver en bok har man en eller flera idéer i huvudet som utvecklas via ett synopsis under skrivandets gång. (15) Vad händer med den bild du har i huvudet Henrik? När du målar kommer bilden ut i exakt kopierad form?”

”En idé förändras. Det är ett likartat skapande som författandet. Det tar möjligen längre tid att skriva.”

(16 a+b) “Kommer det att finnas en tid då du sätter punkt för skrivandet av kriminalromaner? Och skriver den stora romanen i stället?”

”Det har jag inte tänkt på. Det bryr jag mig inte om. Stora romanen … nä. Har knappast tid.”

Han skrattar i mjugg.

”Fast”, säger han, ”det kan ju hända att kriminalromanerna helt mjukt övergår i något annat.”

Jag är lagom lycklig

(16 c) ”Till sist, Henrik”, säger jag och lägger ifrån mig besticken. ”Är du en lycklig människa?”

”Jag är lagom lycklig.”

”Det låter väldigt svenskt”, förvånas jag.

(17) Är du svensk?”

”Nej.”

Mer information:

Henrik Tandefelt bor i en röd stuga någonstans inne i de Småländska skogarna!

Henrik är allkonstnär. Han jobbar med text och bild i olika variationer; teater, foto, målning.

Henrik bor sedan 1993 eller om det är 1992 i sitt röda hus på landet där tid inte räknas på det vanliga viset. Hämta vatten behövs inte, ej heller behövs veden huggas i särskilt små bitar för att passa i ugnen. Elda däremot behövs. Henrik är gift med en älva från Stockholm.

Älvbarnen är utflugna till nya trollskogar i andra länder. Kvar är tre hundar, Moppan, Rosa och Pella, och två katter.

Fast katten låg och sov i ett annat rum under intervjun medan en mus dansade polska under golvtiljorna! Henrik gillar inte möss inomhus.

I Svenska Föreningen (2001) och Som om … (2002) introducerar Henrik Josef Friedmann fotograf och problemlösare. Förlaget är Tre Böcker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22