Hur var det egentligen: Skrev Piraten deckare?

Sep 5th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Fritjof Nilsson Piraten har blivit föremål för en och annan synpunkt under årens lopp. Men denne älskade författares kriminella åthävor i litterär form har så vitt vi vet hitintills inte varit utsatt för någon skrutinisering. Men här kommer den. Olof Svedelid har nere i Nice på Rivieran fördjupat sig i detta ämne, så här kommer den …

Av Olov Svedelid

Det är ju lätt att få en klick på sig och kallar man sig Piraten som författare kan man misstänkas vilja skriva spänningsromaner. Eftersom min beundran för Fritiof är så stor – för att använda en eufemism – ville jag hoppas att han ägnat sig också åt vår ljuvliga genre och har därför med ett ständigt oblandat nöje läst igenom hans produktion i både det korta och det långa formatet. När jag med en saknadens suck lagt igen sista sidan i sista boken kvarstod frågan: skrev Piraten några eller i alla fall någon kriminalroman? Eller deckarnovell?

För att börja med novellerna är det svårt att finna någon som kan kallas kriminalberättelse. En sådan skall ju handla om ett brott och hur det löses enligt konventionell uppfattning men numera kan ju deckaren i likhet med bofinken se ut hur som helst. En berättelse kan sluta med ett frågetecken. Var det verkligen han eller hon som begick mordet? Det behöver inte ens vara ett fullbordat brott. Schakalen mördade ju aldrig de Gaulle.

Ändå, när man läser en text känner man om det handlar om en kriminalare. Piraten skrev ett antal humoresker i Året Runt på 1940-talet som handlar om juridik och återgavs i samlingen Medaljerna men de är tunna historier utan nerv eller poäng, en lätt roande läsning för stunden och för all del vackert så.

Däremot skrev han en novell som han kallade Deckardrama i tidningsform men som fick heta Fallet med de svarta fötterna i samlingen Flickan med bibelspråken. Den innehåller i alla fall en gåta och en slutlig lösning. En sommar tar Piraten emot sin gamla vän överliggaren F och en annan vän Ivan i sitt hem i Kivik. Hustrun Tora skall resa bort en vecka och vet hur det blir men bekymrar sig inte. De tre åldriga gentlemännen pratar sig igenom veckan, en kokerska lagar överdådig mat varje dag, de badar i havet, och framför allt dricker de tappert.

F lägger sig ren och fin en kväll, eller blir lagd av de omtänksamma vänner, stoppas om och somnar medan de andra två fortsätter att pokulera. Följande morgon vaknar F och då är hans fotsulor svarta av sot. Men inget sot finns i huset, det är helt elektrifierat. Det är gåtan. Hur har han under en natt blivit sotig när inget sot finns? För att markera att här är en riktig deckare anmäler Piraten händelsen för den lokala polisen och kräver utredning som dock inte beviljas. Man kan inte påstå att spänningen stiger i novellen men de tre börjar tro på spökerier och brännvinet rinner inte lika lätt ner i halsen. En framförd teori är att det kan handla om en sexualdåre som smyger omkring och sotar fotsulor för att därigenom få utlopp för sina perversa passioner.

Till slut får vi veta hur F fått sotade fötter. På natten har F vaknat för att naturen kallar. I sitt omtöcknade tillstånd hittar han inte till avträdet utan hamnar i köket. Nu börjar det pocka på och han ser vasken som kan duga som tillfällig toalett men han är för kort. I grytskåpet hittar han en stor syltgryta av koppar som inte använts på många år och som samlat på sig sot. Den ställer han sig på och återvänder sedan lättad till sängen och minns givetvis ingenting av detta följande morgon. Grytan har hans fotavtryck och hustrun Tora är tacksam när hon kommer hem senare på upptäcktsdagen, att inte F begagnat sig av grytan istället för vasken. En deckarnovell? Om anspråken är små, möjligen. Extremt små.

Dunderdebut 1934

Låt oss istället kasta oss över böckerna. I dunderdebuten Bombi Bitt från 1932, detta ännu inte av någon överträffade mästerverk, finns en hel del matnyttigt för deckarkonsumenten. Här finns intressanta brott även om de inte är gåtor och man vet vem som är förövaren. I hela det svindlande frodigt berättade skildringen om Kiviks marknad förekommer massor av lagbrott. Nils Gallilé lurar tillsammans med Bombi Bitt en bonde att sälja hästar mot revers som är falskare än vatten, säljer dem till en dansk hästskojare och tjänar netto fyrahundra kronor, och tänker man på att detta bör ha utspelats omkring år 1905 och översätter pengarnas värde till dagens blir beloppet avsevärt.

Ändå blir man som läsare inte upprörd utan håller med Bombi Bitt när Eli mumlar om ifall detta kan vara rätt: ”Va e du för en? Har du aldrig vatt me i de riktiga affärslivet förr?” Nils har charm och bonden är en dumskalle – och den charmige tar alltid vårt hjärta.

Värre kan det vara med kortspelet. Nils sitter och spelar högsta stick med ett antal personer som decimeras efter hand som de förlorar. Kvar är en slaktare som gjort av med det mesta inför morgondagens handel och är gråtfärdig. Nils slänger fem hundralappar på bordet och erbjuder en sista revansch, bara de två skall spela. Slaktaren tömmer sin förr digra plånbok och lägger emot.

En oskriven regel är att den som tar sista sticket inte behöver visa kortet; man förutsätter att man spelar med hederligt folk. Nils slänger ner två kort ovanpå varandra, det översta är ett klöveress och säger att det understa är ett spaderess och således oslagbart. Han börjar håva in sedlarna. Den förtvivlade slaktaren sträcker fram fingrarna för att kontrollera sanningshalten. Då drar Nils kniv och säger att visst får slaktaren titta men om det ligger ett spaderess där kör han kniven genom hans hand. Slaktaren spaknar genast och menar att han inte alls misstror vinnaren och den står för leken samlar ihop korten.

Frågan är då: satt han med spaderesset eller inte? Piraten avslöjar ingenting. Nils kan mycket väl ha varit en ärlig och djärv hasardör. Men i televiseringen, där för övrigt Stellan Skarsgård debuterade som Bombi Bitt, får vi se hur någon särar korten. Under klöveressen ligger bara en lanka. Den sjufalt förbannade regissören har utan tillstånd av Piraten förvandlat den charmfulle skojaren till en simpel bedragare, en fuskare, en falskspelare, ett brott som få kan förlåta för att det är så lågt; vi har tyckt om hans fräcka tilltagsenhet men vi föraktar en person som lurar en yrkesman på hans pengar genom att fiffla med kort.

I övrigt vimlar av brott på Kiviks marknad från enkla bedrägerier till dråp- och mordförsök. Eli vandrar omkring på den sämre hästmarknaden dit ingen hederlig handlare söker sig, där måste man hålla i det man äger för det som visas öppet ses om allmän egendom. Han snavar över en knivskuren tattare – eller resande som de ville kalla sig själva – och som badar i sitt blod och andas på sista versen. Å andra sidan känner jag en advokat som för en klients räkning besökte en folkets park i Norrland för några år sedan och han berättade senare att bara vad han kunde se inträffade trettiotre lagbrott som kunde leda till fängelse. Och Kivik var ju Kivik.

Silverstöld i Tosterup

Men tidigare i romanen skildrar Piraten stölden av silvret i Tosterups kyrka och där kan vi stanna en stund. Om någon enda varelse i detta land inte läst boken handlar det om två avsigkomna artister och grova brottslingar, Wolff och Riomio. Bombi Bitts mor kallas Franskan och lever i samhällets utkant och hos henne samlas det lösa folket. Bombi Bitt och Eli tjuvlyssnar till deras planer på att bryta sig in i kyrkan och stjäla silvret.

På denna tid hade kyrkan fortfarande stor makt över människors sinne och vardag, den som förnekade Gud uteslöts ur gemenskapen; minns fritänkaren Vantecks öde i Historier från Färs. Brottet är således oförlåtligt och kan beläggas med dödsstraff. Pojkarna lurar till sig nycklarna till kyrka och silverkista av klockaren, tar sig in en sen natt och gömmer silvret från kistan under altarduken och lägger lite fläsk i skrinet stället.

Brottslingarna tar med sig kistan till Franskan för att försöka dyrka upp den där men det går inte. Istället reser de utomlands med kistan i en jättekoffert. Men kvar är silvret under antependiet, den tunga altarduken av brokad, och trots detektiva ansträngningar förblir det fördolt.

Dagar går, veckor passerar, och den annars amoraliske Bombi Bitt lider svårt av sitt sjuka samvete. Det är ju han och Eli som faktiskt tagit silvret. Elis invändningar om att annars hade Wolff och Riomio stulit det viftar han bort. Silvret är borta och han är en kyrktjuv. Som han säger: ”Men ja får ingen frid förrän de förbannade silvret e framme igen. Men hur?”

Ett plågat samvete

Lägg märke till de viktiga orden ”får ingen frid”. Han kan till och med vara beredd att erkänna gärningen för att lätta sitt plågade samvete, få frid. Nu kommer han visserligen på en annan lösning genom att låtsas att ha sett silvrets gömställe i en dröm, men fram till det ögonblicket har hans inre kamp stora likheter med en annan tragör i världshitorien: Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och och straff, den ultimata psykologiska kriminalromanen.

Var det Piratens avsikt att ge en parallell till Raskolnikovs livssituation? Veterligen har han aldrig nämnt det, men Piraten sa ofta så lite om den sanna bakgrunden till sina skildringar och sa lika ofta så mycket som inte hade relevans. Han visste alltid vad han gjorde även när han inte gjorde det. Men vi har gärningen som i den unge ryssens fall handlar om ett dubbelmord och i Bombi Bitts som är kyrkstöldens. Båda kan rendera repet på galgbacken. Raskolnikov anser att morden var berättigade men han kan inte muta sitt samvete. Bombi Bitt vet att han utförde stölden för att hindra brottslingar för att komma över rovet, men inser också att han inte gjort det för kyrkans skull utan för att reta bovarna, och hans samvete låter inte tala med sig. De drevs mot erkännande ”för att få frid”.

Bocken är ingen kriminalare, inte Bokhandlaren heller. Färshistorierna lika lite. Tre terminer är en helt annan sorts bok men har inget med deckare att göra. Men Bombi Bitt och Nick Carter är en ren kriminalroman med de ingredienser som bör ingå enligt kända recept och kryddad med de retande örter som hör till genren.

Besviken på recensioner

Varför skrev Piraten den boken? Piratenforskare har pekat på att han blev djupt besviken på mottagandet av Tre terminer och bestämde sig för att inte skriva den planerade och till och med aviserade fortsättningen. Många har ju långt efteråt äreräddat boken och pekat på dess många kvaliteter, men dessvärre måste jag personligen erkänna att jag tillhörde dem som blev besvikna på de tre terminerna och omläsning har inte fått mig att ändra ståndpunkt.

Som jag ser det var inte Piraten nöjd med att vara och kallas en av Sveriges bästa författare någonsin oavsett kategori. Han kan ha tyckt att så många ”bara” tog honom som underhållningsförfattare och med den planerade serien som inleddes av Tre terminer ville han skriva Den Stora Romanserien om människor vid och omkring ett universitet. Hans stil blev en annan, tydligt mera ”seriös” och ”litterär”. Visst blev boken läsvärd men blev aldrig en riktig Piraten med alla de kvaliteter som gav honom hans särställning. Likaså trivdes jag och många med mig aldrig i lärdomsanstaltens inkrökta värld där människornas problem var så små men gjordes så stora. Där fanns ingen person man kunde fästa sig vid och vars öden angick en och det är viktigt för att bok skall kännas tillgiven.

När han nu fick denna ljumma kritik för ett verk som han slitit för att den skulle ses som banbrytande i hans författargärning inbillar jag mig att han satt i sin skrivarkammare i Kivik och sa – bittert – till sig själv: ”OK, era jäklar! Ni tjatar och tjatar och jämför och jämför med Bombi Bitt. För er tycks bara Bombi Bitt duga. Nå, då ska ni få Bombi Bitt så att ni storknar!” Alltså, inbillar jag mig. Ändå tror jag uppriktigt att något korn kan ligga i den inbillningen.

Den enda regelrätta kriminalromanen som Piraten skrev är således denna om och med Nick Carter. På skilda vis är det en säregen bok och författaren har gjort ett märkligt upplägg av historien. Nick Carter? Boken kom ut -46 och då var den häftesserien totalt stendöd. Första häftet kom ut i Sverige 1899 och 1910 protesterade socialdemokratiska ungdomsförbundet mot den förråande tonen. Sådant brukar ju hjälpa försäljningen men det verkar som om svenskarna aldrig gillade herr detektiven Carter. Rafflet var för enkelt och hade ingen förankring i den vardag vi kände till. Jag som var diad och nappad med Detektivmagasinet, Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Jules Vernemagasinet hade aldrig hört talas om mr Carter. Historier från Färs i min pappas bokhylla öppnade tidigt mina ögon för Piraten och honom har jag blivit trogen. Men Nick Carter?

Säkert hade Piraten läst några häften i sin barndom och bevarat minnet av det om inte i sitt hjärta så i sin hjärna. När han så fortsatte sin barndomsskildring av Elis äventyr med Bombi Bitt valde han att göra en pastisch på Nick Carter och bokens långa inledning är en text rakt av från ett av de urgamla häftena, men en pastisch kräver att läsaren är väl förtrogen med originalet för att fullt ut uppskatta stilvalet och få av hans många läsare torde ha kunskaper om det konstlösa rafflet i de uselt översatta texterna. Piraten blev ju tidigt en språkets mästare. Den som läst Carter och fastnat för den sorten kom aldrig att gilla Piraten. Den som möjligen tagit del av en början på en Carterhistoria men tröttnat efter några sidor blev kanske älskare av den Piratenska virtuositeten och hade glömt eller förträngt den ytliga kontakten med privatdetektiven. De som aldrig känt till Carter men uppskattade Piraten satt antagligen som fågelholkar inför detta nya verk.

Skrev i bitterhet

Varför tror jag att han skrev i bitterhet? Främst därför att jag saknar värmen och medkänslan i den här boken. Bombi Bitt har rollen som Nick Carter och Eli blir hans ständige medhjälpare och bollplank Check. Men nu är författaren fjorton år äldre än med debutboken och skall åter dyka ner i sin skånska barndomsvärld som han alldeles säkert trott att han lämnat för gott. Han har ju utvecklats genom åren och måste nu skriva som om han var outvecklad, ta vid där den förra slutade. Piraten lyckas inte med konststycket och skildringen av Bombi Bitts person är oinspirerad och känns doftlös. Han som var så ytterligt full av liv i första boken lever inte i denna nya. Bombi Bitts upplevs som en konstruktion för att kriminalkonstruktionen skall fungera.

Vidare – mitt i boken byter författaren berättargrepp. Då släpper han huvudhistorien och skildrar bakgrunden till de personer som den lite snåriga intrigen handlar om, och då är det den äldre mannen som för ordet; jag minns … och som jag kommer ihåg … och han förstärker med fotnoter för att ge autenticitet åt det skrivna.

Därefter återgår han till Elis ungefär tioårings perspektiv. Intrigen? En mystisk Svenskamerikan tar in på Tosterups hotell och håller sig för sig själv. Ordknapp och evigt cigarrökande. Nick Bitt är bergsäker på att gästen är en storförbrytare och vill med Chicks hjälp avslöja honom. Besvikelsen blir stor när det avslöjas att gästen är barnafödd på trakten och är hemma i legala ärenden.

Men är de så legala? Ett träben från en avliden knekt och som innehåller en lapp med kryptisk text får Nick att fortsätta spaningarna och mystiken tätnar. Det kan handla om en stor förmögenhet i ett tillslutet skrin som enbart kan öppnas med en särskild nyckel. Lappens text kan avslöja var nyckeln finns. I luskandet finner de trådarna till ett arv och kanske mord på en liten pojke som annars skulle vara den rätte arvtagaren till Lunnarps gods och säteri.

I slutet av boken får författaren bråttom för att kunna runda av berättelsen. Bombi Carter frågar gamla vittnen och de talar om saker nu som de bort tala om långt tidigare och den unge privatdetektiven håller en show down som avslöjar gåtans lösning och vem som egentligen är vem i leken med identiteter. Det känns inte troligt att Bombi Bitt nu visar ett skarpsinne och en slutledningsförmåga långt över hans tidigare kända kapacitet. Som sagt en konstruktion.

En enda – och inte bra

Man lägger ifrån sig boken med en stark känsla av otillfredsställelse. Denna Piratens enda detektivroman är ingen bra kriminalare. Mitt intryck är att den här boken ville han inte skriva, men nu gjorde han det och var så god! Att skriva en kriminalare är svårt, betydligt svårare än skölitterära författare i andra genrer kan förstå. Det handlar om ekonomi, förmågan att kunna skapa spänning, förvirra och förleda, strukturera på ett särskilt sätt. Piraten förstod på en del men inte tillräckligt för ett gott resultat.

Men när detta är sagt – Piraten kunde ju inte skriva dåligt även om han skulle försöka. Hans språk har väl aldrig varit mer smidigt än i denna bok, hans porträtt äger metaforer som man skulle ge sin högra arm – nåja, den metaforen duger inte, armen skänker man inte bort! – för att komma på. Ibland kan språket till och med kännas en smula, men bara en smula, överlastat, som om han i sin iver att övertyga ville visa vad han verkligen kunde.

Natur … och på skånska

Och hans naturskildringar … Vanligen gäspar en asfaltsyngling sig igenom andra författares beskrivningar av sol och skog och sjö och strand. Men Piraten skriver så att man lever med och ser naturen framför sig. Han använder sig av skånska dialektord som jag inte begriper och jag har ingen aning om hur buskar och blommar ter sig i verkligheten, men det är så överdådigt skildrat att jag ger mig på nåd och onåd. Bara ett kort exempel av hundratalet likvärdiga:

”Augusti var inne. Rågen var i hes eller hus, gässen gick i stubbarna och ungänderna var flygga. Hyllet stod i flor, ljungen surrade av bin, åkannan blommade ut och i vassarna svartnade kaveldunet. Den solstinna dagern fick en blåvarm lyster och kvällarna mörknade, mjuknade, djupnade”.

Det var det här han ville skriva och skrev i sin enda kriminalroman. När det gällde det rent deckarmässiga ägnade han detta ett förstrött intresse. Det kan man bara konstatera och inte anklaga honom för. Bara smulgråtar och pekpinnefolk sätter gränser och kräver ordning i led, reda i fack, var sak på sin plats, pedanteri.

Men på vår älskade Piraten kan inga etiketter sättas. En man som skrivit den första Bombi Bitten, Örtagårdsbocken, den slutbadade bokhandlaren, novellerna, bland mycket annat är bara värd heder och ovansklig ära.

Man sätter inga gränser för en gränslös.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22