Hur SF började

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av Bo Stenfors

För många science fiction-anhängare är sf ingenting annat än en litterär genre. Att den är betydligt mer än så för många andra sf-läsare framgår med all önskvärd tydlighet av denna essä av Bo Stenfors, där han skissar förutsättningar och berättar om Hugo Gernsbacks betydelse för en utveckling som tog sig uttryck i vad som kan betecknas som något av en subkulturell företeelse under 1900-talet. Fiawol, fandom is a way of living.

Ja, det är väl bara att konstatera: den rymd vi alla lever i är ganska otäck, Antingen är den oändlig – vilket är en kuslig tanke! eller också är den ändlig, vilket genast leder till frågan: Vad finns då utanför dess gränser? vilket nästan är en lika kuslig tanke.

Solen kring vilka planeterna roterar däribland vår jord – far som en jojo runt omkring Vintergatans – vår galax – centrum, och vart 30:e miljonte år far den genom den del av Vintergatan där stjärnor och rymdskräp ligger särskilt tätt och där alltså både sol och jord mycket väl kan förolyckas i en förfärlig katastrof. Just nu är vi förstås på väg ut ur den delen av Vintergatan, men, nej, vi är inte riktigt ute ur den ännu och inne i de mer trygga områdena.

Omkring vart 30:e miljonte år har Jorden faktiskt drabbats av någon enorm katastrof, som på ett förödande sätt drabbat dess liv. Sålunda utplånades dinosaurierna för två sådana perioder sedan, eller för cirka 65 miljoner år sedan, sannolikt av en otäckt massiv projektil från rymden. Och vår sol har vi inte för alltid – den kommer att utvidgas och smälta ner vår jord för att därefter krympa ihop till aska.

Mot den bakgrunden är det ganska naturligt att människor inte tycker om att läsa en litteratur som handlar om den kusliga rymd, som omger oss alla. Men litteraturformen ”science-fiction” (SF) bygger just på upplevelser i rymden med all den osäkerhet, detta kan medföra. Eller också djupdykningar i människans inre farhågor och skräck, där termen för denna underavdelning av SF är ”weird tales”. Då kan det vara mer lugnande att läsa om förvecklingar mellan människor – gärna kärleksdito – eller varför inte ibland litet våldsammare: t.ex. om mord där spänningen – ofta psykologisk – ligger i att finna ut vem som mördade vem?

Andra dras mot litteraturformen SF som malen mot ljuslågan och anser ibland att SF är den enda litteratur som det är värdigt en människa att läsa. Här anser man sig kunna läsa om verkligheten: den riktiga sanningen om vårt liv här på Jorden nu och i framtiden. Vivien Leigh har i filmen The Roman Spring of Mrs Stone repliken: ”Alla är vi fångna i en skapelse, som förgör oss alla.” Kanske den som vill läsa SF har en klarare bild av det förhållandet och upplever det som väsentligt.

Den SF-rörelse, som samlades kring SF-litteraturen en gång i början av 1900-talet kände sig nog litet grann som utvalda att överbringa ett särskilt budskap till mänskligheten såsom ett slags ”ljusbärare”.

Vad är science fiction?

Hur bör man då beskriva vad SF är? Ett av många försök är detta: ”Science fiction ”vetenskaplig skönlitteratur” – utgörs av underhållande och stundom varnande berättelser, som grundar sig på den vetenskapliga forskningen eller föregiven vetenskaplig forskning, antingen den rör teknik, medicin, psykologi eller historia.”

Mer upplysande blev kanske presentationen av en ny SF-förening – skandinavisk Förening för Science Fiction (SFSF) – som började sin verksamhet vid ingången av år 1960 och fortfarande existerar. SFSF:s främste tillskyndare var George Sjöberg, en inbiten SF-entusiast i Stockholm med ett enormt bibliotek av SF-böcker på mestadels engelska språket. I ledaren i det första numret (januari 1960) av den stencilerade tidskriften SF FORUM, som skulle bli SFSF:s språkrör, framhölls bl.a. följande:

”En SF-entusiast behöver inga definitioner, han känner igen sin SF-litteratur på de djärva perspektiven, de förut otänkta tankarna, de nya belysningarna av människans – och andra levande varelsers – situation i en oändlig stjärnströdd tomhet. SF är nämligen släkt med filosofien och ställer på sitt sätt de eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad ligger bortom oändligheten? Hur ser den verkligt verkliga verkligheten ut, bakom den skenvärld, vi har alldeles för lätt att anse naturlig och självfallen? Tro emellertid inte att SF är något av en fanatisk religion. Ånej, SF-entusiasten är till sin natur den friaste bland fritänkare, ingenting är heligt för honom – politiska trossatser, religiösa dogmer, allt som söker snöra in människans tankeliv i vissa utstakade banor är han fiende till … tankefrihet intill vansinnets rand är hans motto. Jo, SF-entusiasten tror på en sak: människan. Människan som individ – människan som kan lära sig en dag att leva i fred med varandra, med varelser på andra planeter, med universum. Människan som från den lilla moderplaneten Jorden i en ständig inre och yttre utveckling sprider sig ut i världsrymden från stjärna till stjärna – från galax till galax genom det universum, som är hennes rättmätiga arvedel.”

SF-magasinens fader

I spetsen för denna speciella litteratur gick i början av 1900-talet en man i U.S.A., som till sist skulle komma att betraktas nästan med vördnad av SF-entusiasterna, nämligen Hugo Gernsback. Han har kallats science fictions-magasinens fader, och ännu i dag delas priset ”Hugo” – döpt efter hans förnamn – ut vid världskongresser för SF till bästa SF-roman, bästa SF-magasin och bästa SF-illustratör till åminnelse av denne man. Första gången priset delades ut var vid den elfte världskongressen i Philadelphia år 1953.

Hugo Gemsback grundade nämligen det allra första SF-magasinet – dvs. ett magasin helt ägnat åt SF – år 1926. Det var ”Amazing Stories”.

Böcker med vetenskapliga äventyr hade naturligtvis publicerats tidigare – vi behöver bara nämna Tidmaskinen av H.G. Wells och Resan till Månen av Jules Verne som exempel. Dessa och liknande romaner hade av bokförlagen buntats ihop under en speciell titel: ”Scientific Romances”.

Ralph 124C41+

Långt innan han startade”Amazing Stories” hade Gemsback givit ut tidskriften ”Modern Electrics”. I den publicerade han år 1911 sin egenhändigt skrivna roman om Ralph 124C41+. Ralph beskrevs som en av världens mest betydande vetenskapsmän och han använde sig av en rad tekniska innovationer – bl.a. en televisionstelefon, som gjorde det möjligt för de samtalande att se varandra.

Gernsback var mycket angelägen om att sprida kunskap om teknikens landvinningar på detta litterära sätt. Fram till 1926 hade han hunnit ge ut en rad olika tidskrifter, i vilka han förutsåg kommande vetenskapligutveckling när det gällde t.ex. jukeboxar, bandspelare, högtalare, rostfritt stål, plast, mikrofilm, television och utnyttjandet av solenergin. Han innehade faktiskt 80 stycken patent på olika uppfinningar vid sin död, men det som framför allt fascinerade honom var utvecklingen av radion och han medverkade också vid de allra första TV-utsändningarna.

Anlitade experter

I april 1926 tog han då som sagt steget fullt ut genom att starta SF-magasinet ”Amazing Stories”, som hade tonvikten lagd på det vetenskapliga bakom äventyren. Gernsback anlitade en rad experter, som granskade den vetenskapliga korrektheten i novellerna, vilka t.ex. handlade om månlandningar, atombomber och satelliter. Härigenom kunde upplysning blandas med underhållning. Inledningsvis nypublicerade Gernsback verk av Verne och Wells m.fl., men snart lyckades han uppamma en rad nya författare, som kunde uppfylla hans speciella önskemål: spännande äventyr men ingenting som stred mot dagens vetenskapliga kunnande. I hans magasin tilläts minsann inga månresenärer att öppna fönstren under resan till Månen för att få litet frisk luft. Rymden är ju som bekant luftlös.

I John-Henri Holmberg och Per Insulanders bok Kvinnor i Science Fiction (Optima 1982) berättas närmare om 55 kvinnliga SF-författare, av vilka Mary Wollstonecraft Shelley (1797-1851) debuterade år 1818 med science fiction-romanen om Frankenstein och C. L. (Catherine Lucille) Moore (1911-1987) debuterade år 1933 med Shambleau. Ingen av de övriga sammanhanget nämnda hade emellertid debuterat före 1940. I företalet framhålls dock särskilt att i princip inga kvinnor medtagits, som inte blivit utgivna i bokform.

Man skulle kunna tro att detta, att inte fler kvinnliga SF-författare kunnat nämnas med debut före 1940, skulle kunna bero på – som ofta hävdats av vissa manliga SF-författare m.fl. – att kvinnor, som skrev science fiction-berättelser före år 1940, måste gömma sig bakom manliga signaturer och även strikt följa traditionen, som föreskrev stridbara män i huvudrollen, för att bli publicerade. Det har också ansetts att det var C.L. Moore bröt den trenden.

Eric Leif Davin och Norman Metcalf har emellertid i artikeln Presumption of Prejudice i ”Fantasy Commentator” (Vol. X, Numbers 1 & 2 Winter 2001-2002) övertygande visat att detta helt enkelt inte är sant, det är en myt. Fakta visar klart att SF, skriven av kvinnor, mottogs med glädje av redaktörerna för SF-magasinen, att de kvinnliga författarna inte behövde gömma sig bakom manliga pseudonymer utan kunde uppträda öppet, och att deras SF-berättelser ofta var nyskapande inom genren. Jag tänker här speciellt på fem kvinnor som regelbundet skrev SF och debuterade i här nämnd ordning, nämligen Francis Stevens (pseudonym för Gertrude Barrows Bennett, debut 1918), Clare Winger Harris (debut 1927) samt Louise Taylor Hansen, Lilith Lorraine och Leslie F. Stone, vilka alla tre debuterade 1929.

Av dessa fem nämns emellertid Francis Stevens och Leslie F. Stone i ett index, som fogats till John-Henri Holmbergs och Per Insulanders bok.

Det magiska namnet ”Lilith Lorraine” var författarinnans SF-fan-personlighets namn – hon hette Mary Maud Dunn, gift Wright och skrev helst poesi under denna pseudonym. På ett möte med ESFA (Eastern SF Association) den 6 april 1952 berättade hon emellertid såsom hedersgäst om sina pseudonymer som SF-författare, om hur hon började skriva SF och hur svårt det var att få Hugo Gernsback att acceptera hennes manus.

Det har sagts att Gernsback ansåg att kvinnor som regel inte kunde bli några goda författare av science-fiction, eftersom deras uppfostran och allmänna inställning till vetenskapliga ting vanligtvis var begränsande.

I själva verket publicerade han emellertid med glädje många noveller av kvinnliga författare. I handling visade han att han inte menade så mycket med nämnda uttalande.

Leslie F. Stone (1905-1987) hade det teoretiskt sett, om myten varit sann, underlättat av att hennes förnamn lika väl kunde vara ett mansnamn när hon uppgav sin adress – hon hette egentligen Leslie Frances Silberberg, född Rubenstein. I praktiken gjorde emellertid SF-magasinen, som accepterade hennes bidrag, ingen som helst hemlighet av att hon var en kvinnlig författare.

Hon debuterade i juli 1929 i Hugo Gernsbacks ”Air Wonder Stories” med Men with Wings. Samma år publicerades Out of the void (35 000 ord) och kortnovellen A Letter of the 24th Century i ”Amazing Stories”. Women with wings – en fortsättning – kom i ”Air Wonder Stories” 1930. Hennes noveller har blivit återpublicerade i antologier av Groff Conklin (Conquest of Gola), Donald A. Wollheim (The rape of the Solar System) och Isaac Asimov (The human pets of Mars) och även i The Avon Science Fiction Reader (1953 och 1968). Out of the void har också publicerats i bokform av Avalon (Los Angeles, 1967) och Robert Hale (London, 1972).

”Jag tror inte kvinnor kan”

Leslie F. Stone har emellertid berättat hur den nye redaktören för ”Astounding Stories” – John W. Campbell, Jr. – gav henne tillbaka manuskriptet till en SF-novell i handen med de frostiga orden: ”Jag tror inte kvinnor kan skriva SF – och jag gillar det inte heller!” Novellen – Death dallies awhile, publicerades i stället i ”Weird Tales” i juni 1938.

Men inte heller John W. Campbell har kunnat beslås med att ha refuserat bra bidrag av kvinnliga författare, och ingen annan författarinna har kunnat berätta om en liknande episod. Groff Conklin hoppade för all del högt när han efteråt fick veta att Leslie F. Stone var en kvinna. ”Vad? Menar du att jag har använt en historia, skriven av en kvinna, i min antologi The Best of Scence Fiction (1946)! Jag trodde verkligen inte att kvinnor kunde skriva SF!” utbrast han irriterat till hennes timide man Bill, som avslöjat att hon var författarinnan. Men han tycks inte ha varit speciellt representativ för utgivarna av SF-antologier, han var nog snarast ett offer för de myter, som spreds om kvinnliga SF-författare.

I och med publiceringen av SF-magasinet ”Amazing Stories” hade Gernsback emellertid skilt ut en tekniskt inriktad genre genom beteckningen ”Scientifiction”, även om han i och för sig redan hade använt termen ”science fiction” på omslaget till sitt magasin ”Science and Invention” i augusti 1923 och därmed blivit den förste som lanserade denna titel på genren.

Under 1930-talet blev litteraturgenren alltmer populär i USA. På flera håll startades snart magasin för den nya berättelseformen, som allt oftare kallades science fiction och som blev allt populärare. År 1938 fanns det 5 SF-magasin i USA, år 1941 fanns det 22. Det som framför allt gav en start åt SF-fandom i USA. var emellertid att Gernsback lät SF-intresserade diskutera vetenskapliga problem i en brevspalt – ”Discussions” – i ”Amazing Stories”, där också skribenternas namn och adress angavs. De kunde alltså kontakta varandra. Även kvinnor deltog.

Två ”SF-fans” – nämligen Jerome Siegel och Joe Shuster som senare skulle skapa den tecknade seriehjälten Superman (”Stålmannen”) – utgav år 1928 de allra första SF-fanzinen ”Cosmic Stories” och ”Cosmic Stories Quarterly”, tryckta med karbongenomslag, vilka alltså skickades till likasinnade.

Äran av att ha kommit först med en SF-klubb med ett fullmatat SF-fanzine tillkom emellertid SF-klubben The Scienceers i New York, som utgav fanzinet ”The Planet”. Detta kom ut med första numret i juli 1930 och innehöll recensioner av magasin, böcker och filmer av SF-intresse förutom fan-nyheter och brev.

Den första SF-kongressen ägde rum 22 oktober 1936 i Philadelphia och den första världskongressen för SF hölls i New York den 2 juli 1939.

Såsom Sam J. Lundwall framhåller i sin bok Science Fiction från begynnelsen till våra dagar (Sveriges Radios Förlag 1969), gick Hugo Gernsback emellertid i konkurs i slutet av 1928 av än i dag oförklarliga orsaker och miste alla sina mycket inkomstbringande magasin – bland dem ”Amazing Stories” – jämte en radiostation – WRNY, som han startat – och sitt hem.

Gernsback utnyttjade dock senare listorna på prenumeranter till hans tidigare tidningar till att tigga förhandsprenumerationer till nya SF-magasin, nämligen ”Science Wonder Stories” och ”Air Wonder Stories”. Han fick därvid tillräcklig uppbackning och tillräckliga medel för att nämnda SF-magasin skulle kunna utkomma år 1929. De ersattes i viss mån av ”Wonder Stories Quarterly” och senare av ”Wonder Stories”, som dock kom ut med sista numret 1936 och därvid markerade slutet på raden av Gernsbacks nya magasin – de blev till sist utkonkurrerade, framför allt av SF-magasinet ”Astounding Science Fiction”.

Hemlig dröm

Gernsback närde emellertid en hemlig dröm att återigen få utge ett SF-magasin. Sedan han uppträtt till allas överraskning söndagen den 5 mars 1950 på Eastern Science Fiction Associations (ESFAs) möte i Newark i närheten av New York City och hyllats med stor uppmärksamhet och senare deltagit som ”Guest of Honour” i den 13nde World Science-Fiction Convention månadsskiftet augusti-september 1952, var han stärkt i sin övertygelse att SF-fansen skulle backa upp honom om han kom med ett nytt SF-magasin.

I mars 1953 blev det då möjligt för honom att utge detta nya magasin, som fick heta ”Science Fiction +” (= SF plus). Tyvärr upplevde det bara sju nummer, trots att han hade anlitat den nämnde namnkunnige SF-fanen Sam Moskowitz som medredaktör och vidare den enastående SF-konstnären Frank R. Paul. Konkurrensen från andra SF-magasin i USA – just det året fanns det 38 olika titlar med en utgivning av 183 magasinsnummer – visade sig vara alltför omöjlig.

Bilden av Hugo Gernsback vore emellertid inte komplett om man inte också berättade något om hans speciella och drastiska galghumor, som tog sig många uttryck.

Så till exempel skickade han en julgåva till vännerna i form av ett professionellt tryckt litet magasin med artiklar och SF-berättelser och en skämtsamt travesterad rubrik – till exempel ”Torne” (1945) i stället för ”Time” och ”Digest of Digests” (1946) i stället för ”Reader’s Digest” – allt material framlagt med obetalbar humor.

Om Hugo Gernsback kan för övrigt berättas att han föddes den 16 augusti 1884 i Luxemburg och immigrerade till USA 1905.

Han gifte sig tre gånger: med Rose Harvey 1906, med Dorothy Kantrowitz 1921 och med Mary Haneher 1951. Han avled i New York City 19 augusti 1967.

Fotnot: Som Sam Moskowitz berättar i artikeln The Ultimate Hugo Gernsback, som finns att läsa på Internet (http://www.twd.net/ird/forecast/1997auultimate.html), skrev och publicerade Gernsback på olika ställen i sina magasin en mängd oerhört dråpliga historier om människor, som på ett mycket tokroligt sätt kom till korta i livets vimmel.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22