Hur många har du mördat?

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Det finns en fråga jag ofta för när folk hör att jag sysslar med science fiction:

– Har du sett några?

– Vad, svarar jag. Sett vad då?

– Ja, flygande tefat. Du gillar ju sådan där säjinnsfickschon, så då har du väl sett några!

Jag suckar och ber hövligt personen ifråga att dra … något gammalt över sig.

Science fiction ar i grunden en skönlitterär genre, men alla tror att det handlar om Arkiv X eller Star Trek, om utomjordingar och tefatsrymdskepp. Men de som frågar har enbart sett science fiction på film. (Kallas ofta “scifi”; vi skiljer det skönlitteraturen, som förkortas “sf”.) Sf startade i böcker och tidskrifter, och utges fortfarande i den formen.

Litteraturgenren science fiction består av fiktiva skildringar om sådant som inte är sant nu, men som skulle kunna bli sant om minst en grundläggande faktor i tillvaron ändrades. Ofta placeras sf-skildringar i framtiden, men det är inte alls nödvändigt. Science fiction är inte livsåskådning, någon knäppislära om tefatsmarsianer och pyramidkristaller. (I själva verket finns många av de häftigaste kritikerna mot pseudovetenskap och New Age-trams just bland sf-folk, till exempel Isaac Asimov och Arthur C Clarke.) Sf är tankeväckande litterär underhållning. Man “tror” inte på det, utan man uppskattar genren för att den är underhållande och intellektuellt stimulerande.

Tänk om alla som gillar deckare ständigt fick frågan:- Och hur många har du själv mördat?

Sf-genren vilar på den rationalistiska världsåskådning som grundades med naturvetenskapens inträngande i den framför allt västerländska civilisationen. Från Platon och framåt (Platon skrev en del som bör betecknas som sf). Vissa sf-författare (en minoritet) menar till och med att sf-berättelser måste vara strikt vetenskapligt trovärdiga. Sf-författarna kan skriva om sådant som beprövad erfarenhet och vetenskap anser omöjligt – som resor snabbare än ljuset – men en rationell förklaring förutsätts alltid inom berättelsens ramar. Science fiction är rationellt syftande tankeexperiment och spekulationer i skönlitterär form.

Sf är obundet av de flesta litterära restriktioner. Sf avgränsas inte av krav på tid, plats, ämnesområden, berättarteknik eller liknande. En sf-berättelse kan utspelas var som helst, när som helst, hur som helst, med den enda inskränkningen att den upphör att vara science fiction när det inte finns åtminstone ett “fantastiskt element” i berättelsen. Sf kan vara humoristisk, socialrealistisk, varnande, underhållande, spännande, litterärt experimenterande, tråkig – allt. Sf är inte, som en del tror, fria fantasier som fladdrar omkring ute i rymden. Genren speglar vår värld och vår tillvaron just nu: den speglar nutiden i framtiden eller en tänkt miljö. En av de effektivaste kommentarerna om dagens reklammakares hysteriska värld är exempelvis Pohl/Kornbluths Venus är vår. När Heinlein skriver om krig på någon främmande planet finns där något som kan appliceras på exempelvis etnisk rensning i ex-Jugoslavien. När Asimov skriver om robotar lär vi oss vad det egentligen är att vara människa, genom att det mänskliga kontrasteras mot maskinen.

Science fiction är en berättarmässig experimentlåda för idéer.

Du kan ta vilken idé du vill, oavsett hur tokig den låter, och skriva en science fiction-berättelse kring den. Genren är ett tankelaboratorium.

Det finns dock gott om dålig sf, eller i varje fall sf som inte har märkbart höga krav på tankedjup. Vi kallar det “space opera”. Jag syftar inte på operan baserad på Harry Martinsons sf-diktcykel Aniara. Space opera är lasersvärd och äventyr och kilometerstora rymdskepp och hjältar – vilda västern i rymden, helt enkelt. Välgjord space opera kan ge en stunds förströelse och är i stort sett harmlös. Den är säkert inte farligare än allt annat skräp som öses över oss i dagens mediamiljö. Men det vore orättvist att döma hela genren efter dess mest lättviktiga exponenter! Det bör vissa tidningsrecensenter tänka på innan de får för sig att sf är blott förvuxna barnsagor.

Just nu tycker jag det verkar som om intresset för sf-litteratur är i stigande. Det har varit ett par magra decennier innan dess. Sf-genrens syskon fantasyn har sedan några år nått stora framgångar. Men mycket av det som är puräkta sf har börjat väcka aningen mer intresse, exempelvis genom IT-explosionen. Mycket av det inom datorvärlden som tidningsartiklar pladdrar om avhandlades redan för 20 år sedan av cyberpunk-författarna (William Gibson med flera). Vi kan hitta uppskattande helsidor om exempelvis Philip K Dick i de stora dagstidningarna. Litteraturen om framtiden blir mer relevant när vi nu, så att säga, gått in i framtiden bortom år 2000.

Men det saknas ändå en del för att sf-genren skall nå ett bredare genombrott. Det finns ingen sf-bokserie från något större förlag. Författare, förlag och tidskriftsutgivare som sysslar med sf hamnar lätt utan för det bidrags- och ryggdunkarmaskineri som styr vårt kulturliv. Vi har färre sf-författare än våra mycket mindre grannländer. Vi behöver mer science fiction på svenska!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22