Howard Fast är död

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av JOHN-HENRI HOLMBERG

Frågan är väl om det i dag betyder särskilt mycket för svenska läsare. Det är åtskilliga år sedan han översattes och bara relativt få av hans romaner har över huvud taget utgivits i Sverige. Men han var en av nittonhundratalets stora berättare och hans livsöde var i många stycken både tidstypiskt och fascinerande.

Howard Melvin Fast föddes den 11 november 1914 i Bronx. Hans far Barney hade som nioåring invandrat från Ukraina 1878; han blev metallarbetare och senare tygskärare. Howard Fasts mor, Ida, kom från en litauisk familj. Hon dog 1923, när Howard Fast var åtta och ett halvt. Syskonen placerades hos släktingar och bara Howard och hans äldre bror Jerry växte upp hos fadern. Vid tio började Howard arbeta som tidningspojke, senare hos en cigarrmakare, därefter hos en hattmakare, sedan som städare i en slakteributik, som biblioteksbiträde och som pressare på ett skrädderi. Samtidigt som han stod för sin försörjning försökte han följa med i skolan och på den fritid som återstod skrev han.

Vid sjutton års ålder sålde han en första novell, faktiskt science fiction – livet igenom fortsatte han att läsa sf, som var ett av hans första stora intressen, men han skrev bara en handfull noveller i formen. Vid nitton publicerade han sin första roman, Two Valleys, med motiv från frihetskriget mot England. Den var lovande; 1937 följde ett första moget verk, den korta The Children, hans starkast självbiografiskt influerade roman och en insiktsfull, fullödigt berättad skildring av en rasmotiverad lynchning bland gatbarnen i Bronx fattigkvarter.

Kortromanen gjorde Fast känd och välkommen både i tidskrifter och hos förlag. Äntligen kunde han börja försörja sig på sitt författarskap, och nu kom 1939 Conceived in Liberty, där han ur de meniga soldaternas synvinkel berättar historien om slaget vid Valley Forge, en av de avgörande episoderna i det amerikanska frihetskriget. Det är en lågmäld, bedrägligt ordknappt och enkelt berättad historia med en lidelse och inlevelse som griper och lever kvar i minnet. 1941 utgav han The Last Frontier, om tre hundra cheyenneindianers sista, dömda marsch tillbaka till sitt forna land från det febersmittade reservat dit de förvisats av den amerikanska staten. Romanen var en av de dittills starkaste och mest uppmärksammade appellerna för rättvisa åt de nordamerikanska indianerna; den filmades 1964 av John Ford som Cheyenne Autumn, (Indianerna).

Vid det här laget hade det som livet igenom blev Howard Fasts centrala litterära tema börjat bli uppenbart i hans verk. Den unge, skymfade judiske invandraren från Bronx fattiga arbetarkvarter skrev om förtryck, om människors kamp för ett värdigt liv och om frihetslidelse; det grundtemat återkom i The Unvanquished, 1942, ännu en stor roman om Washingtons frivilligarmé under självständighetskriget mot engelsmännen.

Vid det här laget betraktades Howard Fast som en av Förenta staternas mest betydande unga författare, och hans intresse för nationens tidiga historia och frihetskamp gjorde att han av försvarsdepartementet gavs ansvaret för de radiosändningar till det nazistockuperade Europa som inleddes under namnet Voice of America. Från sändningarnas början 1942 ansvarade Fast i ett drygt år för programinnehållet. Parallellt skrev han ytterligare två av sina mest hyllade romaner, Citizen Tom Paine, 1943, och året därpå Freedom Road.

Romanen om Paine är ett av Fasts starkaste psykologiska dramer; han skildrar revolutionären Paine som en kortsynt, svag och naiv människa, som trots sina brister bärs av en förtärande vision och blir en av frihetsdrömmens stora idealister. Freedom Road är förlagd till sydstaterna omedelbart efter det amerikanska inbördeskriget och tar fasta på en kortvarig, glömd fas i den amerikanska historien: den tid när fattiga vita och frigivna slavar tillsammans försökte skapa samhällen utan ras- eller klassgränser. Också med den boken föregrep Fast med ett decennium den medborgarrättskamp som från femtiotalets början i decennier skulle prägla det amerikanska samhället; boken blev hans förmodligen största publikframgång och översattes till mer än femtio språk.

Redan under 1930-talet hade Fast börjat engagera sig politiskt, ursprungligen till stöd för republikanerna i det spanska inbördeskriget. Hans avsky för fascismen underblåstes av nazismens judeförföljelser och han blev aktiv i flera antifascistiska organisationer. 1943 blev han också medlem i det amerikanska kommunistpartiet, medan hans romaner blev mer uttalat politiska. Utvecklingen är märkbar redan i Freedom Road; The American, 1946, handlar om den politiker som benådade de tre anarkister som dömts för bombattentatet i Haymarket 1886; Clarkton, 1947, är en uttalat socialistisk roman om en strejk i titelns stålstad i Massachusetts. 1946 ”avslöjades” också Fast som kommunist av den amerikanska kongressens utskott för oamerikansk verksamhet. Han kallades som vittne och tillfrågades om namnen på dem som bidragit till de stödorganisationer för de spanska lojalisterna där han varit verksam. Fast vägrade att uppge några namn och blev till slut en av dem som avtjänade ett fängelsestraff för sin vägran.

Parallellt med rättsprocesserna skrev han de första av sina antikhistoriska romaner: My Glorious Brothers, om Judas Mackabeus och hans uppror mot den grekisk-syriska ockupationen av Palestina; Spartacus, 1951, om de romerska gladiatorslavarnas revolt. Dubbelheten hos McCarthyerans amerikanska intelligentsia blir uppenbar av det faktum att Spartacus blev den första roman Howard Fast till följd av sin kommunism inte kunde få kommersiellt utgiven i USA; samtidigt erbjöd honom en av hans vänner och tidigare förläggare vid Doubleday att om Fast på eget förlag utgav romanen skulle den saluföras genom Doubledays bokhandelskedja. Fast publicerade romanen, sålde de första fem-tio tusen exemplaren på mindre än en månad och startade därefter förlaget Blue Heron Press för att utge sina egna böcker. Här publicerade han bland annat två av sina starkaste romaner: Silas Timberman, 1954, och The Story of Lola Gregg, 1956. Båda skildrar hur en frampiskad moralpanik drabbar människor som i konflikt med majoriteten följer sin egen övertygelse; böckerna är odiskutabelt inspirerade av Fasts egna upplevelser, men samtidigt kraftfulla pläderingar för den frihetslidelse, tolerans och respekt för andras okränkbarhet som Fast såg som kärnan i den amerikanska nationen.

När den sovjetiska armén 1956 slog ner den ungerska revolten mot kommunismen fick Howard Fast nog både av det amerikanska kommunistpartiets blinda lydnad inför Moskva och av kommunismen som lära. Han lämnade partiet och publicerade The Naked God, en uppgörelse med den sovjetiska totalitarismen och den sovjetstyrda kommunistinternationalen. Fast hade varit en av de mest kända amerikanska kommunisterna; hans avhopp fick stor publicitet men ledde knappast till att hans popularitet ökade. Tidigare hade han betraktats med misstänksamhet eller avsky av den amerikanska högern; nu betraktades han som förrädare också av stora delar av den amerikanska vänstern. För att kunna försörja sig började han dels skriva för film och TV, dels utge romaner under pseudonymen E. V. Cunningham. Som Cunningham publicerade han inalles tjugo kriminalromaner, de flesta i två serier, båda djupt originella. Den första serien saknar inte bara återkommande huvudperson utan till och med genomgående tema, tonläge och dramaturgi; det som förenar böckerna i serien är att de har sin i samtliga fall kvinnliga centralgestalts namn som titel, men sinsemellan skiftar de från pusseldeckare till psykologiska thrillers, från förtätad dramatik till uppsluppen komik. Den andra, senare romanserien är mer traditionell och enhetlig till formen, men introducerar i gengäld en japansk zenmästare som detektiv.

Tack vare skådespelaren Kirk Douglas hade Spartacus inte bara blivit film i regi av Stanley Kubrick, utan dessutom med manus av den liksom Fast svartlistade Dalton Trumbo. Filmens succé gjorde Fast tolererad i Hollywood, och en rad filmatiseringar av hans verk följde: John Fords nämnda Cheyenne Autumn, 1964, Guy Hamiltons Man in the Middle, 1964, Edward Dmytryks Mirage, 1965. Flera av kriminalromanerna filmades också. Själv skrev Fast en rad TV-manus, och 1974 belönades hans The Ambassador: Benjamin Franklin med Emmypriset till årets bästa originalmanus.

Då hade han just utgivit en av sina bästa romaner, The Hessian, 1972, men utan gensvar hos kritiken; romanen är förlagd till det amerikanska frihetskriget men handlar om en ensam, vilsen ung hessare – en av en grupp legosodater i engelsk sold som överlever ett bakhåll och tas till fånga av en grupp amerikaner. Parallellerna till Vietnamkriget är slående, liksom Fasts insiktsfulla humanism i skildringen av konfliktens båda sidor. Men att den boken – som han inte utan fog betraktade som sin kanske bästa – vann varken kritisk erkänsla eller någon större publik bekräftade Fasts alla farhågor om att hans förflutna fortfarande låg honom till last. Kanske i uppgivenhet vände sig Howard Fast nu mot en helt ny typ av författarskap: han började skriva bestsellers.

1977 kom den första romanen i serien Immigranterna, som skildrar fyra invandrarfamiljers sammanflätade liv under hundrafemtio år i San Francisco. Immigranterna följdes snabbt av Arvtagarna, De framgångsrika, Arvet och Immigrantens dotter; ett dussin år senare kom 1997 en sista roman i serien, An Independent Woman.

Böckerna är breda och lättlästa, utan den stilistiska koncentration och den subtilitet som präglade hans tidigare verk, men också här återfinner man Fasts grundteman: liksom alltid bärs berättelserna av hans förakt för rasism, intolerans, förtryck och maktmissbruk. Med romanserien återvann Fast en internationell mångmiljonpublik, och sent i livet utnyttjade han den också för att skriva nya, mer allvarligt syftande romaner konstruerade kring politiska och moraliska konflikter – böcker som The Pledge, 1988, om krigsförbrytelser, och The Trial of Abigail Goodman, 1993, om försöken att inskränka kvinnors rätt att självständigt besluta om abort. 1990 publicerade Fast memoarboken Being Red, som reflekterande, ibland humoristiskt, helt och hållet partiskt och lysande underhållande skildrar framför allt hans politiska erfarenheter fram till slutet av 1950-talet.

Hans skildring av hur han långt senare, när han fått tillgång till sin personakt från FBI, läser om när FBI och CIA med gemensamma ansträngningar under ett par år i början av femtiotalet försökte få tag i hans drama Thirty Pieces of Silver, som de hört lär uttrycka radikala åsikter, men misslyckas trots att pjäsen spelas i Melbourne, finns utgiven i bokform i England och av copyrightskäl är insänd i manusform till kongressbiblioteket i Washington, är obetalbar.

Howard Fast var en produktiv författare. Vid sidan av sjuttio romaner och novellsamlingar utgav han historiska verk och skrev dramatik och manuskript för film och TV; han var tidningskolumnist, krigskorrespondent, journalist, debattör och kåsör. Han publicerade till och med lyrik. Visst är hans produktion ojämn, och visst uppvisar romanerna från de senaste decennierna en minskad skärpa både i språkbehandling och koncentration.

Men det hindrar inte att Howard Fast är en orättvist glömd författare. Bland hans böcker finns många som inte bara förtjänar att leva, utan som borde göra det. Få har som Fast förmått skildra alldagliga människors värdighet och betydelse; få har som han förmått levandegöra den passionerade längtan efter frihet undan förtryck och tyranni.

Att han för det livsverket både svartlistades i sitt hemland, det första av världens länder med en grundlag som garanterar individens frihet, och tilldelades Stalins fredspris, döpt efter en nittonhundratalets blodigaste diktatorer, är en av det förra århundradets stora litterära ironier.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22