Hon upptäckte deckaren när hon ammade sonen

Jan 15th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Marianne Berglund bor i korsvirkeshusens egen stad, bara ett stenkast från Sherlock Holmes-entusiasten Lars Jannedals antikvariat. Och det var när hon ammade den nu fyraårige sonen Joar som Marianne Berglund upptäckte deckaren och skrev Den Förlista (W&W). Polonipriset hade hon ingen tanke på. Hon visste inte ens vad det var. DAST har hälsat på hos denna deckardebutant.Text & bild: Bertil Falk

YSTAD (DAST) Marianne Berglund började att läsa Kitty-böcker när hon var 8-9 år och hon tror att Kitty-böckerna är roliga än i dag. När hon var 10 började hon att skriva hästböcker.

Men det var inte författare hon siktade in sig på senare i livet. Hon ville bli matematiker, fysiker, men det visade sig svårt att komma in på utbildningen för teoretisk fysik. Visst tyckte hon att det var roligt att skriva, men hon blev ovän med sin svensklärarinna.

“Man skulle läsa poesi med rim och det tyckte jag inte var roligt”, berättar hon. “Jag tyckte visserligen om att skriva – men då som jag själv ville skriva. Jag passade helt enkelt inte in i svenskundervisningens mönster.”

I stället kom Marianne Berglund att prova på en rad olika yrken. Hon arbetade på sjukhus, var labbiträde, läkarvikarie, elevassistent, vikarierade på förskola och inte minst: hon var kontorist på biblioteket i Varberg.

Skönlitteratur

Så skrev hon sin debutroman Grusvägsmilen (Bonniers 1989), som handlade om två personer som växte upp. Hon lät utbilda sig till bibliotekarie och recenserade skönlitteratur åt Bibliotekstjänst, Östgöta Correspondenten, Hallandsposten, Norra Skåne, Vår Lösen och andra tidningar. Men då sedan sonen Joar föddes var det inte längre möjligt för henne att läsa tjocka böcker och recensera. När hon ammade Joar kom hon i stället att läsa deckare.

“Visst hade jag läst Agatha Christie någon gång, men jag blev lätt chockad när jag arbetade på bibliotek och fann att de flesta låntagare lånade deckare, främst var det Sjöwall-Wahlöö på den tiden.

Jag hade för min del tyckt om att läsa ‘konstiga böcker’, prosalyrik, poetiska romaner, texter med inskjutna bisatser. James Joyce, Virginia Wolfe eller Claude Simon som skriver utan punkter. Deckare var sånt som finns i Pressbyrån.”

Jättemysig Trenter

“Nu hade min man en del Stieg Trenter i sin bokhylla. Jag började med Eld i håg och sen blev det I dag röd, Roparen och Narr på nocken.

Det var ju jättemysigt!

Jag fortsatte med att läsa Karin Fossum, Elisabeth George och Henning Mankell. De båda sista författarna tröttnade jag på, men Fossum håller fortfarande. Och Ulf Durling är ju en jätterolig deckarförfattare. Jag skrattade högt när jag läste honom.”

Så började Joar på dagis och Marianne Berglund satte sig då vid datorn och började skriva.

Det blidde en deckare

“Jag visste inte att det skulle bli en deckare. När jag blir trött vill jag själv ha något att greppa och jag ville skriva något som andra människor kunde greppa när de blev trötta. Men de texter jag hade skrivit tyckte jag blev tråkiga. Vad skulle jag göra?

Varför inte en polis som reder upp att problem i mina texter, tänkte jag. I stället för 55-åriga män eller vältränade 30-åriga kvinnor som poliser ville jag ha en kvinna i 50-årsaldern, som inte var jättevacker, men som stod på egna ben och inte var fjollig. Då föddes kommissarie Eva-Britt Bixe och skrivandet blev nu det roligaste jag gjort.

Det var en ren aha-upplevelse!

Och varje morgon när Joar avlämnats på dagis, så längtade jag efter att få slå mig ned vid datorn och fortsatta att skriva på romanen.”

I Den förlista råder emellertid en dyster stämning i det samhälle där ett mord inträffar. Människorna mår inte bra. Är det så illa ställt i Ystad?

Men det visar sig att romanen inte utspelar sig där. Som modell för samhället i Den förlista har Marianne Berglund haft Halmstad.

“Vi bodde i Halmstad och jag ville inte bo i Halmstad. Bokens stämningar speglar nog min negativa attityd till Halmstad. Och så präglas romanen av mina rädslor. Jag är rädd för att gå på breda gator med trafikljus. Jag har mycket lättare att gå i mörka gränder.”

Vad händer i fortsättningen? Blir det någon ny bok? Blir det i så fall en deckare?

Återkommer poliskommissarie Eva-Britt Bixe?

Jovisst blir det en ny roman. Marianne Berglund har redan börjat skriva den. Hon tror att det blir en deckare. Det mesta lutar åt det hållet.

“Men jag vet inte ännu om det blir samma personer som i Den förlista”, säger hon.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22