Hon heter Vigdis… och hon är ett rökande lejon

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

På de fotografier som finns på skyddsomslagen till hennes böcker stilar Vigdis Grimsdottir stolt med ett stort och svart och helt svallande hårburr. Därför blir effekten nästan chockartad när hon dyker upp till vår avtalade intervju.

Och är dramatiskt kortklippt, ja, inte långt ifrån snaggat.

– Det bara föll av, säger hon korthugget och tänder den första av de många cigarretter hon hinner röka under vårt samtal. För mycket färgmedel. Men det kommer nog tillbaka. Var inte oroliga.

Vigdis Grimsdottir, 44 år, räknas allmänt som ett av de allra mest framtrådande namnen inom samtida isländsk diktning. Genom böcker som den oerhört intensiva och till sin dramaturgiska karaktär stundtals thrillerliknande Jag heter Isbjörg Jag är ett lejon (Anamma; som också gett ut hennes övriga böcker i svensk översättning; recenserad i DAST 4/95), som översattes till svenska 1995, har Vigdis Grimsdottir också tillvunnit sig en allt större skara svenska läsare.

Eftersom hon också personligen brukar beskrivas som mystisk och förtrollande; liksom hennes böcker, har intresset för hennes person också – oundvikligen – ökat.

– Men hemma på Island är det inte någon som tänker så där om mig, säger Vigdis Grimsdottir vänligt protesterande och blåser ut en nästan perfekt rökring. Där skriver och läser nästan alla människor så mycket, att en enskild författare knappast förmår tilldra sig något större intresse.

– Ja, faktiskt är det ju så att vi islänningar närmast äter böcker också!

Säger hon med ett stort och hjärtligt bullrande skratt. Och slänger sig bakåt i den soffa där hon har satt sig.

Vigdis Grimsdottir började skriva brev till sin mamma och poetiska meddelanden till sin pappa, redan så tidigt som i sex årsåldern.

– I åttaårsåldern övergick jag sedan till noveller, säger hon sakligt konstaterande. Men sedan släppte jag det där och tog inte upp det igen förrän jag först hamnade på universitetet i Reykjavik och därefter på lärarskolan.

I tolv år arbetade därefter Vigdis Grimsdottir som lärare i en skola i en förstad till Reykjavik. Samtidigt skrev hon litteraturkritik och knåpade ständigt med noveller, dikter och fragment till romaner. Men de senare begränsade hon starkt publiken till. Det var egentligen bara hennes son och dotter som hon tillät ta del av dem.

Första boken en novellsamling

– Men 1983 kom min första bok ut, berättar Vigdis Grimsdottir. Det var en novellsamling och det var min bror som hade skickat in manuskriptet till den till ett bokförlag. ”Nu ska du sluta upp med att vara så förtvivlat blyg”, minns jag att min bror sa till mig. Och förlaget accepterade manuset och gav omedelbart ut boken.

– Därefter befann sig snöbollen i rullning.

Hennes första roman kom 1987; den till svenska ännu inte översatta Det kalla ljuset. Men det stora genombrottet dröjde till 1989, då Jag heter Isbjörg Jag är ett lejon ursprungligen publicerades. Det är den sårigt frätande berättelsen om den 21-åriga Isbjörg, som under en natt i en poliscell berättar historien om sitt liv för sin advokat.

Grymt om död och incest

En förfärande historia, med upprörande inslag av död, incest och prostitution.

– Huvuddragen i historien hade jag hämtat från det som hade hänt en av mina före detta elever, avslöjar Vigdis Grimsdottir. Och det vet hon om. Hon sitter förresten där borta, säger hon och pekar mot en annan del av hotellfoajén.

Vigdis Grimsdottir fimpar en cigarett, tänder genast en ny och säger att det egentligen inte går att se på en roman om den är specifikt isländsk eller ej.

– Det där är bara fördomar. Så är det inte alls, värjer hon sig.

Flickan i skogen (i svensk översättning 1994) och Grandavägen 7 (försvenskad 1996) är hennes senaste romaner. De har bägge två nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, men inte lyckats erövra det.

Jag frågar hur hon går till väga när hon skriver och hämtar stoff till sina berättelser, romaner och även dikter. Och hon tittar lite lagom begrundande på mig och säger att hon spionerar på folk.

– Jo, faktiskt. Jag följer efter människor som jag tycker ser intressanta ut och hittar sedan på berättelser som jag tycker skulle passa in på dem. Problemet för mig är inte att jag saknar idéer. Snarare har jag alldeles för många sådana.

Men när det trots allt inte rinner till kreativt för henne så går hon på krogen och umgås med vänner, läser böcker, se på filmer ”och sånt”.

– Just nu läser jag Sara Lidman. ALLT av Sara Lidman. Och jag tycker väldigt mycket om det jag läser.

Vigdis Grimsdottir skriver även poesi och i höst översattes samlingen Den älskades kinder,

– Det finns så väldigt mycket bra isländsk lyrik och poesi som ni faktiskt missar här i landet, eftersom den aldrig blir översatt, säger hon lite förebrående. Det problemet har inte vi islänningar. Vi lär oss danska i skolan och sedan är det knappast några problem med att lära sig svenska eller norska heller. Det enda skandinaviska språk som vi inte automatiskt klarar är finskan. Men så pratar vi ju en sorts blandspråk också.

Nästa blir tjock

Hennes kommande roman ska handla om en läkare, som är besatt av att lokalisera kroppens allra finaste ben.

– Det känns som om den kommer att bli en riktigt tjock roman, säger Vigdis Grimsdottir belåtet. Kanske blir jag färdig med den nästa år. Kanske dröjer den ännu längre.

Men hur det än blir så lär nog hennes gradvis allt större läsekrets bara vänta ivrigt på den. För har man väl upptäckt Vigdis Grimsdottir och hennes författarskap, så förvandlas hennes böcker ytterst lätt till något som man känner ett kontinuerligt behov av. Så är det bara.

”Det här är din sista natt hos mig”, säger han när han slår sig ner på sängkanten. Han har en rutig flanellpyjamas på sig. Och sportsockor. Har alltid kalla tår. Sover därför med sockorna på sig. Han tycker att det är hemskt att vakna på natten och ha frusna tår. Och mörkret. Rädslan försvann när jag kom. Jag är en klippa. Sockorna försvinner aldrig. Ingenting kommer i stället för dem. Kanske kommer rädslan tillbaka. Och mörkret. Han är rädd för det. Törs inte tala om det”.

Ur Jag heter Isbjörg Jag är ett lejon av Vigdis Grimsdottir: översatt av Inge Knutsson, Anamma, 1995.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22