Hon gick i lära hos Gösta Unefäldt: Camilla Läckberg mördade tomtemor vid 4 års ålder

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

Med sin fjärde bok om poliserna i Tanumshede har Camilla Läckberg nått en stor läsekrets, även utanför Sverige. Redan som liten drömde hon om att bli författare, helst deckarförfattare, men ansåg att detta var en ouppnåelig position.

Ändå började hon tidigt. För en tid sedan gick hon och hennes mor igenom vad som samlats sedan barndomen. Och minsann där hittades vad nog kan kallas debutverket. Fyraåriga Camilla hade ritat och färglagt en bilderbok, fått föräldrarna att skriva bildtexter, vikt sidorna och skapat en bok som hette Tomten. Redan på sidan fyra var dock tomtemor ihjälslagen.

Något år äldre upptäckte hon serietidningar, men Bamse fick stå tillbaka för Agent X9 och Stålmannen.

När hon i skolåldern lärt sig läsa ordentligt kunde hon läsa pappas stora deckarsamling, och biblioteket tvingade henne inte att hålla sig till barnavdelningen.

– Tydligen hade jag morbida drag redan som barn, och de sitter i fortfarande, erkänner hon.

Blodiga uppsatser

Alla uppsatserna i skolan handlade om något blodigt. På gymnasiet blev hon efter en sedvanligt hemsk historia inkallad till svenskläraren som oroligt undrade hur hon hade det hemma.

Naturligtvis beundrade hon författare. Medan de jämnåriga killarna drömde om att bli rockstjärnor kände Camilla att något så stort som författare det kunde hon ju inte bli. Efter studenten fick det bli något mer matnyttigt: Handels i Göteborg.

Riktigt kul var det inte, särskilt när första statistiktentan visade 3 poäng av 24 möjliga. Men hon kunde ju engagera sig i kårarbetet i stället.

Men de tråkiga studierna tog i alla fall slut Och hon fick ett arbete. Där skulle väl livet bli roligt.

Nej.

Men det var ju en liten firma. Telia var större, så där skulle det ju bli kul.

Inte så skoj det heller. Inte it-boomen heller. Hon räknade dagarna till pensionen och hittade en räknesnurra på webben där man kunde se hur mycket man måste pensionsspara för att kunna pensionera sig tidigt.

Det var många år.

Ett tråkigt liv

Hon tjatade om hur tråkigt livet var och till sist tröttnade en kamrat och visade henne på en skrivarkurs. Det blev en julklapp från moster, mamma och storebror.

”Att skriva krim” hette kursen som startats av Ulla Trenter och Kerstin Matz. Den som passade hölls i Göteborg av Peter Gissy. Tolv damer var elever (det var lite kackligt…).

Camilla jobbade då i Stockholm och pendlade kursdagarna till Göteborg.

– Det var roligt! Där fick jag en verktygslåda som jag fortfarande har nytta av. Och det mest fantastiska var att jag för första gången verkligen kände att jag skulle kunna skriva en bok!

Skriva är ett hantverk

Det var ingenting mystiskt med att skriva, det handlade om hantverk. En lektion handlade om favoritmordmetoder. En av eleverna, en spröd liten dam, svarade: yxmord. Det tycker jag är häftigt. En annan föredrog pianotråd …

Av de tolv har ytterligare en debuterat som deckarförfattare: Ingrid Kampås (hon bakar goda bullar).

En konsekvens för Camilla var Isprinsessan. En hemuppgift var att börja skriva några sidor på en bok, och sedan ytterligare så att ett första kapitel blev färdigt.

Det blev sammanlagt 70- 80 sidor, men så hade hon en röst inne i huvudet: Inte kan väl du skriva …

I några månader låg skrivandet nere, men så kom lusten tillbaka. Samtidigt arbetade hon heltid, och väntade sitt första barn. Det tog sommaren 2002, men så blev manuset färdigt. Hon läste om, och om igen, och förlossningen närmade sig.

Det blev tre utskrifter, i tre kuvert till tre olika förlag.

Förläggare gav snabbt svar

Så stod hon en onsdag i Gamla stan vid en brevlåda och tvekade in i det sista, men så släppte hon taget och breven var på väg.

Hon hade lärt sig att det tar ett förlag ungefär tre månader att svara, så hon ställde in sig på att vänta. Redan på söndag ringde Kjell Warne från Warnes förlag och ville ge ut boken. På fredag föddes sonen. En oslagbar vecka!

Valet att välja Warnes förlag var inte en slump – Kjell Warne har sommarhus i Fjällbacka …

När hon drömt om att bli författare slutade drömmen där: boken skall ges ut. Nu fick hon lära sig att det finns korrektur, planering och marknadsföring.

Polisen – ett problem

Ett problem upptäckte hon när boken var klar och strax skulle komma ut. Polisen i Tanumshede. Hon hade valt orterna efter skrivarkursens råd om att välja platser författaren känner väl. Eftersom hon visste att Fjällbacka inte hade polisstation men behövde en grupp poliser kollade hon med mamma: Tanumshede polisstation har väl stängt? Jo, sade mamma.

Men så var det inte alls. ”Jag trodde du frågade om kvällsöppet, svarade mamma … ”

Och Camilla som gjort chefen i Tanumshede till en inte helt sympatisk person insåg att diplomati krävdes.

Utrustad med bullar fick hon träffa Tanumshedes verkliga poliser och berätta att strax kommer ni att finnas i en bok. Och hon beskrev personerna och blev allt nervösare när hon till sist berättade om chefen.

Det blev tyst.

Så kom det: – Fan, känner du Folke eller?

Det gjorde hon inte då, men nu är de så bekanta att sonen får åka polisbil.

Äntligen låg så boken i bokhandeln och hon överfölls av känslan: Nu måste jag skriva en bok till.

Lite bekymrad blev civilekonomen i henne när hon insåg att 3000 ex (inte dåligt alls) inte räckte för en försäljning bara på skrivande. Hon hade hört talas om litterära agenter, men hur hitta en sådan? Liza Marklund måste väl ha? Jovisst, Bengt Nordin, och han tog emot henne.

Flytt till större förlag

Så det blev åter lite av Handels (ordning och reda) och en flytt till ett större förlag som har marknadsföringsmuskler.

– Det är tråkigt för de små förlagen, håller hon med om.

Idéerna till böckerna kommer från olika håll. Först ett litet kom, t.ex. en liten nyhetsnotis om att mord preskriberas efter 25 år som tillsammans med idén om sommarparadiset Fjällbacka i vinterskrud blev den första boken. Den senaste, Olycksfågeln, handlar bl.a. om dokusåpor eftersom hon älskar sådana (och kunde med gott samvete titta på flera för sin research).

En annan ingång var den skakande upptäckten att hennes pappa inte varit gift två gånger utan tre – ett gammalt foto visade pappas första fru och deras son. En trafikolycka tog deras liv, och pappan talade aldrig om detta mer (och nu är han död).

– Nu, när jag har barn själv, förstår jag vidden av tragedin.

Bokslut ger nya idéer

En annan sak hon upptäckt under skrivandet är att när hon närmar sig slutet av skrivandet, och vet vad som skall hända på de sista sidorna, kommer idéer till nästa bok. Men hon kan bara skriva en bok i taget, och i sommar blir det studier inför nästa som planerar att skriva i höst. En bok om året har det blivit hittills. Och några noveller har hon försökt sig på.

Familjen deltar: När hon var höggravid använde hon magen som skrivunderlägg. ”Strindberg hade det nog inte så…”

Maken undrar ofta: – Måste du alltid ha med mina mackor i böckerna?

Jo.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22