Hitchcocks filmer och författare

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

1921: Appeorances – textskyltförfattare

1921: The Honnie Brier Bush – textskyltförfattare

1921: The Coli of Youth – textskyltförfattare

1921:Dangerous Lies – textskyltförfattare

1921:The Great Day – textskyltförfattare

1921: The Mystery Road – textskyltförfattare

1921: The Princess of New York – textskyltförfattare

1922: The Man From Home – textskyltförfattare

1922: The Spanish Jade – textskyltförfattare

1922:Tell Your Children – textskyltförfattare

1922: Three Live Ghosts – textskyltförfattare

1923: The White Shadow – klippare, dekoratör

1923: Woman to Woman – manusförfattare, dekoratör, regiassistent.

1924: The Passtonate Adventure – manusförfattare, dekoratör, regiassistent.

1924: The Prude’s Fall – manusförfattare, dekoratör, regiassistent.

1925: The Blackguard – manusförfattare, dekoratör, regiassistent.

1925: The Pleasure Garden/Lustgården – regissör. Den bygger på en roman av Oliver Sandys och filmmanuset skrevs av husförfattaren Eliot Stannard. Detta var Hitchcocks första egentliga långfilm, inspelad i München. Lätt glömd stumfilmsmelodram som mest fungerade som ”skola” för regissören. Filmen var i det närmaste dödsdömd från början. Österrikiska tullen konfiskerade all inspelad film när filmteamet var på väg att göra inspelning ute på landet.

1926: The Mountain Eagle – regissör

1927: The Lodger/The Case of Jonathan Drew – regissör, manusförfattare. Filmen bygger på Marie Belloc-Lowndnes roman och Hitchcock skrev manus tillsammans med Eliot Stannard. Detta var regissörens första thriller med stark spänning. Men den har redan ett klassiskt Hitchcockst tema: den inneboende (spelad av Ivor Novello) anklagas av den svartsjuke detektiven Keen (Joe Betts) för att vara mördare. Minnesvärd final där Novello jagas av en blodtörstig mobb. Historien spelades in på nytt 1932 (åter med Novello), 1944 och 1954 som Man in the Attic. Hitchcock ville ha ett tvetydigt slut, men studion tillät inte att han antydde att Novello faktiskt kunde vara mördaren.

1927: Downhill – regissör. Filmen bygger på en pjäs av Constance Collier och Ivor Novello. Eliot Stannard och Novello skrev filmmanuskriptet. Detta är en schematiskt upplagd stumfilm om en mans väg mot undergången. Redan som skolpojke kastas han ut av sin familj efter en ”indiskretion” med en flicka och som vuxen slösar hustrun bort hans arv. Men filmen har ett lyckligt slut.

1927: Easy Virtue/Olovlig kärlek – regissör.

1927: The Ring – regissör, manusförfattare, hittat på historien. Manuset skrevs sedan tillsammans med Alma Reville. Filmen handlar om boxarna Brisson och Hunter som kämpar om samma kvinnas kärlek. Detta standardscenario lyfts genom Hitchcocks känsliga sinne för detaljer. Inte särskilt känd Hitchcock-film, men väl värd att se.

1928: Champagne – regissör, manusförfattare, adaptering. Stumfilmskomedi skriven tillsammans med Eliot Stannard. En romantisk historia om en oförståndig flicka vars far låtsas bli bankrutt för att lära henne en läxa.

1928: The Farmers Wife – regissör, manusförfattare. Denna stumfilmskomedi bygger på en pjäs av Eden Philpotts och Hitchcock skrev manus tillsammans med Leslie Arliss. J.E. Hunter och Norman Lee. Bonden Thomas har ingen framgång med att hitta en hustru, men hans trogna hushållerska (spelad av Lillian Hall-Davies) är hemligt kär i honom.

1929: Blackmail/Utpressning – regissör, manusförfattare, adaptering. Denna thriller och Englands första talfilmbygger på en pjäs av Charles Bennett och Hitchcock skrev manus tillsammans med Benn. W. Levy. Den handlar om en ung kvinna (Anny Ondra) som mördar mannen som försöker våldta henne. Hon känner sig fångad mellan den utredande detektiven (som råkar vara hennes fästman) och en utpressare. Det är en spännande historia, inte minst för dem som är regissörens beundrare och studerar hans verk. Ursprungligen gjordes den som stumfilm. Denna 75-minuters version finns också kvar och anses av många vara betydligt bättre. Ondras röst dubbades i ljudversionen av Joan Barry eftersom Ondra bröt svårt på tyska. Barry stod intill och läste Ondras repliker i en mikrofon vid varje scen som filmades.

1929: The Manxman/Manxmannen – regissör. Filmen bygger på en roman av Hull Caine och manuset skrevs av Eliot Stannard. Den handlar om fiskaren och advokaten – bästa vänner sedan skolåren – som älskar samma flicka. En hyfsad melodram som blev Hitchcocks sista stumfilm.

1930: Elstree Calling – regissör.

1930: Juno and the Paycock – regissör, manusförfattare tillsammans med Alma Reville. Originalet är en pjäs av Sean O’Casey. Resultatet har blivit en trogen men tråkig adaption av teaterpjäsen. Det handlar om en fattig familjs bekymmer i inbördeskrigets Dublin.

1930: Murder!/Mord – regissör, adaption. Denna thriller bygger på en roman av Clemens Dane och Helen Simpson. Manus skrevs av Alma Reville. Den handlar om jurymannen vid en mordrättegång som tror att den anklagade kvinnan är oskyldig. En tysk version, kallad ”Mary”, gjordes samtidigt med tyska skådespelare med samma scenerier. Den scen där skådespelaren Herbert Marshall tänker högt framför en spegel måste filmas med en inspelning av hans repliker och en orkester gömd i kulissen, eftersom det var omöjligt att dubba in musiken efteråt.

1931: The Skin Game – regissör, manusförfattare, adaption. Bygger på en pjäs av John Galsworthy och den andra manusförfattaren var Alma Reville. Den handlar om rivalitet mellan landägare som bor grannar. Hitchcock påstod att han aldrig ville göra filmen, och det går att tro honom, för de långa, statiska dialogscenerna är inte det minsta typiska för honom.

1932: Number Seventeen – regissör, manusförfattare. Denna thriller bygger på en roman av Jefferson Farjeon och är en underhållande historia om luffaren som ramlar på några juveltjuvars gömställe. Ett par spännandejakter utspelar sig på buss och tåg (fast ”specialeffekterna”’ är inte mycket att hurra för).

1932: Rich and Strange – regissör, adaption. Hitchcock skrev manus tillsammans med Alma Reville och Val Valentine. Filmen handlar om det gifta, uttråkade paret som får pengar och reser världen runt. Han har en affär med en ”prinsessa” och hon blir romantiskt intresserad av en upptäcktsresande. Fragmentariskt, kolugnt drama – ända fram till finalen.

1934: The Man Who Knew Too Much/Mannen som visste för mycket – regissör. Manus skrevs av Charles Bennett, Edwin Greeenwood A.R. Rawlinson och D.B. Wyndham-Lewis. Detta är första versionen av historien och filmkännare bråkar om vilken version som är den bästa, denna eller den från 1956. Somliga håller på denna eftersom Hitchcock är i fin form och väver in torr brittisk humor i en story med stark spänning. Den handlar om en ung dam som kidnappas för att hindra att hennes föräldrar berättar vad de fått veta om en mordkomplott.

1934: Waltzes From Vienna – regissör.

1935: The 39 Steps/De 39 stegen – regissör. Den bygger på John Buchans roman och manusförfattare är Charles Bennett och Alma Reville. Det är en deckare med komiska och romantiska övertoner, t.ex. när den oskyldige huvudpersonen (Robert Donat) dras in i en spionligas aktiviteter. Ett gräl mellan Donat och hans motspelerska Madeleine Carroll (som tror att han är en bov) kom att bli stilbildande för sofistikerade dialoger under år framåt. Den första scenen som filmades var flykten, där Carroll och Donat springer iväg, fängslade vid varandra med handbojor. De hade aldrig träffats förr och Hitchcock fängslade dem flera timmar innan scenen togs. Han påstod att han förlagt nycklarna när han i själva verket gett dem till studions säkerhetschef.

1936: Sabotage/Woman Alone – regissör. Filmen bygger på Joseph Conrads roman Secret Agent (som i USA fått namnet A Woman Alone) och manuset skrevs av Charles Bennett, E.V.H. Emmett, Ian Hay och Helen Simpson. Det är en thriller om kvinnan som tror att hennes milde man, teaterdirektören, undanhåller saker för henne.

1937: Young and Innocent – regissör.

1938: The Lady Vanishes/En dam försvinner – regissör. Den bygger på Ethel Lina Whites roman The Wheel Spins och manuset skrevs av Sidney Gilliat och Frank Launder. En gammal dams försvinnande under en tågresa gör att en förundrad ung kvinna hamnar i en för henne svårfattad intrig. En ny version av filmen gjordes 1979.

1939: Jamaica Inn– regissör. Baserad på romanen av Daphne Du Maurier och manuskriptet skrivet av Gidney Gillist. Joan Harrison och J.B. Priestley. Det är en bastant viktoriansk historia om ett gäng blodiga bovar, lett av adelsmannen Charles Laughton. Maureen O’Hara är mycket bra i filmen, men som helhet är den en besvikelse. Hitchcock var förtjust i Du Maurier och använde sig sedermera av hennes Rebecca (som blev en större succé) och av den novell som kom att bli hans Fåglarna. Jamaica Inn nyinspelades som TV-film 1985.

1940: Foreign Correspondent/Utrikeskorrespondenten – regissör. Manuskriptet skrevs av Charles Bennett och Joan Harrisen, medan James Hilton och Robert Benchley stod för dialogen. Joel McCrea i titelrollen hamnar mitt i ett spiondrama och råkar ideligen illa ut. Mycket underhållande film. Albert Basserman, som spelade den holländske diplomaten Van Meer, kunde inte en ord engelska och lärde sig alla repliker fonetiskt.

1940: The House Across the Bay – biträdande regissör.

1940: Rebecca – regissör. Denna romantiska thriller bygger på Daphne Du Mauriers roman om flickan som gifter sig med en brittisk adelsman, men hamnar i skuggan av hans förra fru. Manuskript av Joan Harrison och Robert E. Sherwood. Detta var Hitchcocks första amerikanska film. David O. Selznick producerade. Fotografen George Barnes fick en Oscar för sin insats och filmen som sådan blev Oscarsbelönad som bästa film. Selznick behöll statyetten. Med än 20 skådespelerskor testades för rollen som Rebecca innan Joan Fontaine fick den. Och precis som i boken saknar huvudpersonen förnamn.

1941: Mr and Mrs Smith – regissör. Knasig komedi om hur Carole Lombard och Robert Montgomery upptäcker att deras giftermål inte är lagligt. Norman Krasna skrev manuset till denna Hitchcocks minst typiska film. Det lär vara Carol Lombard som övertalade honom att göra den.

1941: Suspicion/Illdåd planeras – regissör. Filmen bygger på Francis Iles roman och manusförfattare var Joan Harrison, Samson Raphaelson samt Alma Reville. Joan Fontaine fick en Oscar för sitt porträtt av kvinnan som tror att hennes man Cary Grant försöker mörda henne. Finalen – som påverkades av den amerikanska frivilliga censuren – är ganska platt. 1987 gjordes en TV-film på samma manus och originalet har också visats i en version som färglagts med datateknik. Ursprungligen ville Hitchcock att Grant skulle vara skyldig, men studion vägrade med motiveringen att publiken aldrig skulle acceptera stjärnan som mördare. I scenen där Cary Grant bär ett glas mjölk till Joan Fontaine stoppade Hitchcock ner en lampa i glaset för att drycken skulle verka verkligt farlig.

1942: Saboteur/Sabotör – regissör. Hitchcock hittade själv på denna historia och manuset skrevs av honom tillsammans med Joan Harrisen, Dorothy Parker och Peter Viertel. Den handlar om en anställd på en ammunitionsfabrik som falskt anklagas för sabotage och tvingas göra allt för att bevisa sin oskuld. Finalen i och på Frihetsgudinnan är berömd.

1943: Shadow of a Doubt/Skuggan av ett tvivel – regissör. Underlaget är en berättelse av Gordon McDonell och manuset skrev av Sally Benson, Alma Reville samt Thornton Wilder. En ung flicka kommer sakta men säkert underfund om att hennes käre Onkel Charlie i själva verket är den fruktade Glada Änkan-mördaren. Hume Cronyn stjäl de scener där han är med som nyfiken kioskdeckarlärare. Samma manus blev filmen Step Down to Terror 1958 och TV-film 1991.

1944: Lifeboat/Livbåt – regissör. John Steinbeck hittade på historien och Jo Swerling skrev manus om skeppsbrutna i en liten båt underandra världskriget. Det blir spännande med Tallullah Bankhead som bortskämd rik flicka och Walter Slezak som nazisten som tagits ombord. Många har sagt att det krävdes en Hitchcock för att ge sig på en sådan film – och lyckas. Hitchcocks eget framträdande i filmen är lite lustigt. Han förekommer på bilder, före och efter intagandet av ett bantningsmedel. Fotona var äkta eftersom han just genomgått en hård dietkur, dock inte med det påhittade medel som annonsen gör reklam för.

1945: Spellbound/Trollbunden – regissör. Filmen bygger på en roman av Francis Beedings och manuset skrevs av Ben Hecht. Ingrid Bergman är psykiatern som lägger Gregory Peck på soffan för att hjälpa honom hitta en pusselbit som fattas i hans minne. Drömsekvenser av Salvador Dalí och Miklos Roszas musik(som fick en Oscar) åstadkommer en stämning som gör denna thriller till en av Hitchcocks originellaste.

1946: Notorious – regissör. Författare: Ben Hecht, vars historia The Song of the Dragon första gången publicerades i Saturday Evening Post i november 1921. Svenska Ingrid Bergman i efterkrigstidens Sydamerika gifter sig med spionen Claude Reims för att hjälpa den amerikanske agenten Cary Grant. Frispråkig, spännande och välspelad med synnerligen spännande klimax (och en minnesvärd, passionerad kärleksscen). Hitchcock påstod att FBI bevakade honom i tre månader eftersom filmen handlade om uran för atombomber. Producenten David O. Selznick ville egentligen ha Vivien Leigh i den roll Ingrid Bergman gjorde. 1992 gjordes samma historia som TV-film.

1947: The Paradine Case/En kvinnas hemlighet – regissör. Filmen bygger på en roman av Robert Hichens och det var stormogulen själv, producenten David O. Selznick som skrev manus. Så blev det också prat, prat, prat i ett komplicerat, teatraliskt domstolsdrama som utspelas i England. Första versionen var 132 minuter, sedan klipptes den till 125 och slutversionen blev 116 minuter. För domstolsscenerna byggdes en exakt kopia av Old Bailey

1948; Rope/Repet – regissör. Efter en pjäs av Patrick Hamilton som adapterades av Hume Croolyn och skrevs till manus av Arthur Laurents. Historien är i hög grad inspirerad av det på sin tid mycket kända mordfall där mördarna hette Leopold och Loeb. Två unga män mördar en skolkamrat och utmanar sig själva med att bjuda in vänner och släktingar till lägenheten där liket är gömt. Detta var Hitchcocks första färgfilm och inspelad i 5-minuterssekvenser (kameran tog inte mer film) som alla började och slutade mot ett mörkt föremål, för att det skulle se ut som om hela filmen var gjord i en enda tagning. All rekvisita var försedd med hjul för att kunna flyttas undan kamerans rörelser. Det blev en filmhistoriskt sett intressant film, men ett mycket teatraliskt experiment. Man klarade att spela in ungefär ett segment per dag, men de sista 4 eller 5 måste göra om eftersom regissören var missnöjd med solnedgångens färgskiftningar.

1949: Under Capricorn –  regissör, producent. Bygger på en roman av Helen Simpson och manuset skrevs av James Bridie. Ett kostymdrama i 1800-talets Australien där Ingrid Bergman är skör hustru till hårde Joseph Cotten. Sedan kommer Michael Wilding på besök och vänder upp och ner på allting.

1950; Stage Fright/Rampfeber – regissör, producent. Selwyn Jepson skrev romanen som Whitfield Cook förvandlade till filmmanus. Om dramastudenten som misstänks när skådespelerskans man mördas. En del spännande ögonblick, men i stort sett en flopp. Filmad i London med brittiska skådespelare och Marlene Dietrich sjunger ”The Laziest Gal In Town”.

1951: Strsngers on a Train/Främlingar på tåg – regissör, producent. Patricia Highsmith skrev romanen och Raymond Chandler manuskriptet tillsammans med Czenzi Ormonde. Chandler fick på celluloiden äran för att ha skrivit manus, men i stort sett allt skrevs av Ormande. Än en gång hade Hitchcock köpt filmrätten till boken anonymt för att hålla priset nere. Han lär ha fått rätten för endast 7500 dollar. Filmen handlar om psykopaten som träffar tennisstjärnan på tåget och bestämmer att de skall byta mord med varandra för att inte bli misstänkta. Inspelad på nytt som Once You Kiss a Stranger och blev inspirationskälla till filmen Throw Momma From The Train.

1953: I Confess/Jag bekänner – regissör, producent. Bygger på pjäs av Paul Anthelme, manus av William Archibald och George Tabori. Prästen Montgomery Cliff får i bikten en mördarens bekännelse och blir själv anklagad för brottet. En av de sämre Hitchcockfilmerna, men bilderna från kanadensiska Quebec är väl fotograferade och innehåller mycken symbolik. Kvinnliga huvudrollens Anne Baxter var en av dem som testades för rollen som Rebecca av Hitchcock, men det blev inget för hon var bara 16 år.

1954: Dial M For Murder/Slå nollan till polisen – regissör, producent. Byggd på pjäs av Frederick Knott som också skrev manuskriptet. Knotts skådespel om mannen som konspirerar för att få sin hustru mördad är både snyggt påhittad och mycket underhållande, trots att det hänger teaterdamm här och var. Filmen gjordes för 3-D, men visades aldrig i det formatet förrän efter Hitchcocks död. Regissören såg till att Grace Kelly var färgglatt klädd i början av filmen får att låta henne klä sig allt mörkare efter hand. Samma manus användes sedermera i en version för TV.

1954: Rear Window/Fönstret mot gården – regissör, producent. Cornell Woolrich skrev boken som John Michael Hayes gjorde manus efter. Under många år kunde inte filmen visas på grund av en rättighetstvist med Woolrichs dödsbo. Den är en av Hitchcocks mest stilrena thrillers och handlar om fotografen James Stewart som sitter i rullstol i sin lägenhet och spionerar på grannarna med kikare för att ha något att göra. Då upptäckter han hur Raymond Burr (som i rollen har det svenskklingande namnet Lars Thorwald) troligen mördat sin fru. Det påstås att Burr fick bovrollen eftersom han var lik Hitchcocks gamle producent David O. Selznick. Vid tiden för inspelningen var spelplatsen den största inomhusstudio som byggts hos Paramount. Alla scener utom de mot slutet och den där man hittar en död hund är tagna i ”Stewarts lägenhet”.

1955: To Catch a Thief/Ta fast tjuven – regissör, producent. Den bygger på en roman av David Dodge, som bearbetades till manus av John Michael Hayes. Franska Rivieran är pittoresk bakgrund i denna underhållande historia om hur den f.d. fasadklättrande mästertjuven Cary Grant blir misstänkt för en ny våg juvelstölder. Det är en elegant film, inte minst tack vare Grace Kelly. Robert Burks fick en Oscar för fotot. Värt att notera: Vägen där Cary Grant och Grace Kelly jagas av polisen är samma sträcka där Kelly dog i en bilolycka 27 år senare.

1955: The Trouble With Harry/Ugglor i mossen – regissör, producent. Manuskript av John Michael Hayes efter en roman av Jack Trevor Story. Även denna gång köpte Hitchcock filmrollen anonymt och billigt – blott 11000 dollar. Detta är en i alla avseenden vansinnig historia om ett lik som ställer till bekymmer för fridsamma människor i New England. Bernard Herrmann skrev musiken och det blev början till en nioårigt samarbeta mellan honom och regissören.

1956: The Wrong Man/Fel man – regissör, producent och skådespelare. Manuset, som bygger på en verklig händelse, skrevs av Maxwell Anderson och Angus MacPhail. En musiker i New York blir felaktigt anklagad för rån. Trots att den byggde på en riklig historia tog Hitchcock bort viss information som pekade på huvudpersonens oskuld, enbart för att höja spänningen. Rätt man – alltså den verkligen rånaren – ses flera gånger i filmen: utanför Stork Club, i Vieter Moore Arcade och nära spritbutiken där polisen griper huvudpersonen som spelas av Henry Fonda.

1956: The Man Who Knew Too Much/Mannen som visste för mycket – regissör, producent. Manuset skrivet av John Michael Hayes och Angus MacPhail och denna nyfilmning av filmen från 1934 är en besvikelse. Inte ens det berömda mordet i Albert Hall (en 12 minuter lång sekvens där inte ett ord yttras och består av 124 tagningar, med bland annat kompositören Herrmann som Albert Hall-orkesterns dirigent) lyfter i denna berättelse om ett amerikanskt par som ofrivilligt hamnar i en internationell intrig. Fast sången ”Que Sera, Sera” av Jay Livingston och Ray Evans fick en Oscar.

1958: Vertigo/En studie i brott – regissör, producent. Filmen bygger på romanen D’Entre les Morts av Pierre Boileau och Thomas Marcejac, som skrev den speciellt för Hitchcock sedan de fått höra att han försökt köpa rätten till deras tidigare roman Diabolique. Manuskriptet sägs vara av Alec Cappel och Samuel Taylor, men Cappel skrev inte ett ord. Han fick erkännandet av kontraktsskäl. Taylor läste inte boken den bygger på, utan skrev efter Hitchcocks utkast. Detta är en av regissörens mest omdebatterade filmer. Höjdrädde förre polismannen James Stewart lejs av en gammal skolkompis att hålla ett öga på hans fru Kim Novak. Han blir kär i henne och det är bara början – att avslöja mer är otänkbart. San Juan Batista, den spanska missionsstation som förekommer i nyckelscener, hade inget klocktorn. Det kom på plats med hjälp av trickfotografering. Hitchcock ville egentligen ha Vera Miles och inte Kim Novak som kvinnan, men Vera blev gravid och därmed sprack det.

1959: The Gazebo – skådespelare.

1959: North by Northwest/I sista minuten – regissör, producent. Thrillerkomedi skriven av Ernest Lehman. Skickligt gjord film där förvirrade reklammannen Cary Grant jagas land och rike runt av både spioner (som tror att han är dubbelagent) och polis (som tror att han är en mördare). Arbetsnamnet på filmen var Mannen i Lincolns näsa, efter den stora finaljakten på Mount Rushmore. Scenen där Grant går in i FN-huset filmades med dold kamera eftersom Hitchcock aldrig fick tillstånd att filma där.

1960: Psycho – regissör. Robert Bloch skrev romanen som filmen bygger på och Joseph Stephano gjorde manuskriptet. Blochs roman byggde på den notoriske seriemördaren Ed Geins bravader, mannen som också stått modell till Hannibal Lector i När lammen tystnar. Som så ofta köpte Hitchcock bokrätten anonymt och betalade 9000 dollar. Sedan köpte han så många av böckerna han kunde komma över för att hålla slutet hemligt för allmänheten. Filmen är en av regissörens mest skrämmande när Janes Leigh väljer fel ställe att tillbringa natten – Bares Motel, som sköts av den underlige Anthony Perkins och hans ”mor”. Blodet i den berömda duschscenen är faktiskt chokladsås. När filmen haft premiär fick regissören ett argt brev från fadern till en flicka som vägrade bada sedan hon sett Vertigo och nu vägrade duscha. Hitchcock svarade: Skicka henne till kemtvätten.

1963: The Birds/Fåglarna – regissör, producent. Historien är löst baserad på en novell av Daphne Du Maurier och manuskriptet skrivet av Evan Hunter (Ed McBain). Hitchcock ville egentligen att Joseph Stefano (som gjort Psycho) skulle skriva manus, men han tyckte inte att historien var intressant nog. Tippi Hedren, som spelar huvudrollen, fick regissören först syn på i en reklamfilm för dietläsk. Scenen mot slutet där hon angrips av fåglar tog en vecka att filma. Fåglarna satt fast i hennes kläder med nylontrådar för att inte rymma fältet.

1964: Marnie – regissör, producent. Filmen bygger på en roman av Winston Graham och manuskriptet skrevs av Jay Presson Allen. Den handlar om kleptomanen Tippi Hedren vars arbetsgivare Sean Connery gör allt för att förstå hennes sjukdom. Kommersiellt slog filmen helt fel, men som så ofta hos Hitchcock finns här mer än vad som märks vid en första ögonkast. Hitchcock och Tippi Hedren blev rejält osams under inspelningen och mot slutet regisserade han henne via ombud. Egentligen hade han velat ha Grace Kelly i rollen, men Monacos folk var inte roat av tanken att deras prinsessa skulle spela tjuv.

1966: Torn Curtain/En läcka i ridån – regissör, producent. Brian Moore skrev manus till denna underligt likgiltiga film om en amerikansk vetenskapsman som låtsas vilja hoppa av till Sovjetunionen. Keith Waterhouse och Willis Hall gjorde omfattande omarbetningar av manuset. Det man minns är scenen där agenten Gromek dödas, för den är skriven för att visa hur svårt det faktiskt är att döda en människa. Universal Studios gillade inte musiken av Bernard Herrmann och övertygade Hitchcock om att den borde vara annorlunda. Regissören och Herrman kom i luven på varandra över detta, musiken spolades och de arbetade aldrig tillsammans mer.

1969: Topaz – regissör, producent. Leon Uris skrev romanen som Samuel Taylor förvandlade till filmmanus. Uris skrev första utkastet till manus, men Hitchcock förklarade i sista minuten att det var omöjligt att filma och kallade in sin manusman från Vertigo för att skriva om det helt och hållet. Vissa scener skrevs strax före tagning. Filmen handlar om ett fransk-amerikanskt samarbete för att ta reda på vad ryssarna egentligen håller på med på Kuba. Den kom att bli en av regissörens största ekonomiska floppar, eftersom den kostade 4 miljoner dollar att göra och drog bara in en miljon.

1972: Frenzy – regissör, producent. Anthony Schaffer skrev manuskriptet efter Arthur La Berns roman. Här är Hitchcock i toppform med historien om en våldsam strypmördare i London och Jon Finch som den oskyldigt misstänkte. Detta var den första film Hitchcock gjorde i England efter Rampfeber på 50-talet.

1976; Family Plot/Arvet – regissör, producent. Ernest Lehman skrev manus till denna Hitchcocks 54:e och sista film. Det är en oinspirerad regissör som ger sig i kast med historien om bedragaren som säger sig kunna ta kontakt med andevärlden. Ännu fulare skummisar blandar in huvudpersonerna i en mordkomplott, men Hitchcock lyckas aldrig göra det hela trovärdigt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22