Herman Melville: Kannibalernas fånge blev stor författare

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av JENS LANDGREN

Den 28 september 1891 dog en gammal man lugnt och stilla i ett hus med adress Östra 26:e gatan 104 i New York. Han hade bott där i 28 år försörjt sig som tulltjänsteman. Hans död ägnades en treradersnotis i en enda tidning.
I dag är hans namn ett av det mest bekanta i den amerikanska litteraturhistorien. På bibliotek finns böcker av honom och om honom. Hans namn är Herman Melville.
Författarens mest kända verk är Moby Dick, en roman som länge räknats bland världslitteraturens främsta. Men när boken kom ut 1851 möttes den med en sådan likgiltighet att Melville under resten av sitt liv betraktade sig som en misslyckad författare.
Andra upplagan kom ut 1921, 30 år efter författarens död. Då mötte den enorm uppskattning och blev äntligen berömd. Moby Dick finns på åtskilliga språk och har sålts i miljontals exemplar.
Går det att förklara denna litterära död och återuppståndelse? Det finns två svar. I ett avseende var romanen 70 år före sin tid. I ett annat var den 340 år för gammal.

Ville slippa konventionerna

Som ung ville Melville göra sig fri från tiden alla konventioner och leva sitt eget liv. När fadern förlorade familjeförmögenheten och Herman måste sluta skolan, arbetade han sig först som biträde i sin brors hattaffär i Troy i staten New York. Sedan blev han potatisplockare på farbroderns gård utanför Pittsfield i Massachusetts och därefter anställdes han som tjänsteman i en bank i New York.
Inget passade honom. En dag gick han ner till New Yorks hamn och tog hyra på ett segelfartyg som skulle till Liverpool i England. Han var 17 år och hyran var tre dollar i månaden. Han var frisk och arbetsvillig, men tyckte inte om smutsen och råheten i skansen. Och han tyckte inte om maten.
”Jag såg bara kocken tvätta sig en enda gång”, berättade han. ”Det var i en av de egna soppkittlarna en mörk kväll, när han trodde att ingen såg honom.”
Melville kom hem besviken från detta äventyr. Han blev folkskollärare, men gillade inte det arbetet heller. Efter tre och ett halvt års funderande på vad han egentligen skulle bli bestämde han sig för att gå till sjöss igen.
Han packade rakkniv, skjorta och ett par byxor i en nattsäck och gick till fots till New Bedford. Där tog han hyra på en valfångare som skulle till Söderhavet. Han hade otur. Förhållandena ombord i valfångaren var till och med mycket sämre än på hans första båt. Kaptenen var brutal, hästköttet skämt, skorporna fulla av maskhål och kamraterna råbarkade sällar.

Rymde med skeppskamrat

Undantaget var en pojke som hette Tobias Green. Han och Herman blev goda vänner, och när valfångaren efter 15 månader till sjöss seglade in till ön Nukuhiva i Marquesasarkipelagen för reparation beslöt de att rymma.
De lämnade kvar alla sina saker ombord. Det enda de tog med sig var en hand fullskorpor och lite tobak innanför skjortan. Efter fem dagars klättring i bergig terräng och utan annat att äta än de svettdränkta skeppsskorporna stötte de på en mycket vacker dal.
De hade blivit varnade för den dalen som sades vara befolkad av en ökänd kannibalstam. Invånarna kallades typeer. Men till rymlingarnas stora förvåning välkomnades de varmt av kannibalerna när den första misstänksamheten lagt sig. De behandlades – så verkade det åtminstone – inte som tänkbara läckerheter utan som ärade gäster.
Under klättringen hade Herman fått en infektion i ena benet. Typeehövdingen, som fattat tycke för honom, hade inget att invända när de båda kamraterna bad att Tobias skulle ta gå ner till hamnen och försöka hitta en läkare.
Tobias kom aldrig tillbaka. Han blev sjanghajad av en annan valfångare.

Angenäm fångenskap

Herman levde ensam några veckor i mycket angenäm fångenskap hos kannibalerna. De gav honom tak över huvudet, han hade en tjänare, de gav honom sin bästa mat, och kanske bäst av allt, han fick de allra sötaste av deras blomstersmyckade döttrar till lekkamrater.
Herman var en ståtlig och tilldragande yngling. Invånarna i dalen tycktes betrakta honom som en gäst sänd från himlen. De aktade och ärade honom och han blev efterhand förtjust i sina nakna värdar.
Särskilt älskade han en ung slank flicka vid namn Fayaway. Tillsammans med henne simmade han, paddlade kanot och strövade i skogarna. En dag ville hon hjälpa honom få kanoten att öka farten. Hon tog av sin sarong av barktyg – det enda hon hade på sig – ”bredde ut den som ett segel och stod rak med lyfta armar i kanotens framstam”.
”En vackrare mast än Fayaway har aldrig skådats om skeppsbord”, skrev Melville.
Kärlekssagan mellan den begåvade unge amerikanen och kannibalflickan på den outforskade Söderhavsön kunde ha blivit en av världslitteraturens pärlor om den skildrats öppet. Men i mitten av 1800-talet vågade ingen skriva om sex. Bara med några få ord antydde Melville vad som hänt: ”Om läsaren inte redan har förstått att jag var miss Fayaways svurne beundrare, är han föga förtrogen med hjärteangelägenheter och jag tänker inte besvära mig med att upplysa honom närmare.”

Civilisation skapar ingen lycka

Bland typeerna lärde sig Herman att primitiva människor som får ”leva sitt eget liv kan vara lyckligare och gladare än människor som, så att säga, hemsöks av civilisationen.
”Jag beundrade särskilt den glädje som alltid härskade i dalen. Där tycktes inte finnas några sorger och bekymmer. Tungsinnet och mjältsjukan vågade aldrig sticka fram huvudet ur bergsskrevorna”, skrev Melville.
Detta var upplevelser som formade Melvilles syn på människan och livet. De fick honom att revoltera mot bigotteriet och viktorianismen i New England.
”Jag är böjd att tro att i kampen för bättre moral skulle fyra fem Marquesasbor vara lika goda missionärer i USA som lika många amerikaner på Marquesasöarna”, skrev han.
Typeernas gästfrihet blev efterhand ganska ansträngande. De ville inte släppa honom. Om han vandrade för långt från byn utan sällskap hejdade de honom.
Och han glömde aldrig att hans lyckliga drömliv när som helst kunde förvandlas till en mardröm.
En dag när hans värdar förberedde en fest lytte han på locket till ett stort kar. Och där låg avgnagda människoben. Men det var inte bara detta som fick honom att lida av hemlängtan.
Han hade varit på Nukuhiva fyra eller fem veckor – själv tyckte han att det verkade som fyra månader – när kaptenen på en förbipasserande valfångare, som hört talas om att en amerikansk sjöman hölls fången av kannibalerna. skickade en båtlast fredliga infödingar med en musköt, krut och bomullstyg för att köpa honom tillbaka.
En stor skara typeer, bland dem Fayaway, kom ner till hamnen för att diskutera bytesaffären. De var inte alls pigga på att byta sin värdefulla gäst mot de erbjudna varorna. Men mitt under köpslåendet hoppade Melville upp i den väntande båten och stötte ifrån. Samtidigt kastade han en rulle tyg till Fayaway på stranden.
Typeerna rusade efter honom. Deras hövding Mow-Mow försökte gripa en åra. Han skulle ha vält båten, om inte Melville fått tag på en båtshake och stött den i hövdingens bröst.
Han slapp se hur kannibalhövdingen sjönk ner i det blodiga vattnet och hur Fayaway stod kvar på stranden och kramade tygrullen – när Melville utdelat den dödliga stöten svimmade han.
Genom detta blev han fri från sina vänliga men likväl farliga långvaktare. Men han började tvivla på de begrepp om gott och ont som folk i allmänhet tar för givna.

Tre år på luffen

Herman Melville var 22 år gammal när han lämnade Nukuhiva. Han gick på luften i tre år innan han återvände hem. Vid det laget var han fylld till bristningsgränsen med spännande historier. För att lösa sina ekonomiska bekymmer skrev han ner dem och gav han ut dem i bokform. Typee och Omoo blev omedelbart stora framgångar.
De följande fyra åren skrev han ytterligare tre böcker och tjänade så mycket pengar att han kunde gifta sig. Han blev så pass berömd att han kände sig övertygad om att det var just författare han skulle bli.
Men varken pengar eller berömmelse kunde tillfredsställa hans ärelystnad. Melville längtade efter att skriva något mer bestående än Söderhavshistorier.
Han skrev i ett brev: ”Fram till mitt 25:e år utvecklades jag inte alls. Från mitt 25:e år daterar jag mitt liv.”
Många andra tycker väl snarare att det var tvärtom. Framtill sitt 25:e år levde han fullt och helt. Det året började han tänka djupt över livet. Senare började han läsa med glupande aptit – och han fann att han trivdes bättre med litteraturen än med sjölivet. Han läste Shakespeare och andra elisabethanska dramatiker och hänfördes av deras stormande vältalighet och våldsamma kraft.

Utmanande gammaldags stil

När han skrev sitt eget stora sjöepos Moby Dick, lät han liksom Shakespeare och elisabetanerna sina personer tala ett språk som är mer intellektuellt och poetiskt färgat än det som talas i verkliga livet. Hans stil var lika utmanande gammaldags som hans åsikter var avancerade.
Ingen vet exakt när Melville fick idén till sitt mästerverk, dramat om kampen mellan människa och Leviatan på öppet hav, han drömde om att i sin roman kunna ge uttryck för den ohyggligt svåra konflikt mellan gott och ont som länge hade plågat honom.
Trots att Melville i sina äventyrsböcker berättar om nästan två år av det liv han tillbringat ombord i valfångare finns inte ett enda avsnitt om den fruktansvärda valslakten.
Men som dramatiskt ämne har valfångsten, sådan den utövades på 1800-talet, knappast sin like i storslagenhet och vild kraft. Någon har sagt att jämfört med den är ”tjurfäktning en sport för stiftsjungfrur”. Och Melville visste allt som var värt att veta om valfångst.

Berättelser om en vit val

Det berättades bland sjömännen en historia om en vid underlig helvit val, som de kallade Moby Dick. Melville uppfann för sin tragedi kapten Ahab, en vidunderlig och egenartad man, som lidelsefullt hatade den vita valen. Ahab flackade omkring på haven, uppfylld av den fixa idén att döda den.
Det var tack vare svärfadern som Melville fick tid att skriva sin roman. Svärfadern ”förskotterade” honom pengar så att han kunde köpa en liten gård nära Pittsfield.
På hösten 1850, när skörden var bärgad, släppte Melville allt annat och satte sig ner och skrev sitt odödliga verk.
Boken kom ut 1851. Men redan året därpå var den glömd. Under det första decenniet efter publiceringen såldes i genomsnitt 123 exemplar om året och under de 25 följande åren endast 22.
Melville slutade inte skriva. Samtidigt som han försörjde familjen som tjänsteman, författade han på sin fritid romanen Billy Budd. Den upptäcktes först efter hans död och blev en klassiker.
Men den shakespeareska behärskningen av rytm och bildspråk var försvunnen. Moby Dick var genialiskt utbrott, men Melville sörjde över att han inte erkändes efter förtjänst. Kanske var det därför som Melville aldrig mer nådde upp till samma höjder.

Erkänd efter sjuttio är

Sjuttio år senare, när Melville varit död i trettio, förklarade en känd engelsk kritiker, som blivit ombedd att läsa den bortglömda Moby Dick: ”Sedan jag gjort det vill jag påstå att det inte finns en sådan bok till i världslitteraturen och att människans hjärna inte är så konstruerad att dess like kan skapas. Jag jämställer bokens författare med Rabelais, Swift, Shakespeare.”
Efter ytterligare ett decennium var den bortglömde tullinspektören erkänd som en av alla tiders största författare.
Så gick ytterligare några årtionden. Numera är det ingen som läser honom. Tiden är tydligen en cirkel…

HERMAN MELVILLE

  • föddes 1819 i New York (fadern var affärsman)
  • togs omhand av en farbror 1832, när fadern dog
  • tog 1840 hyra på en valfångare: destination Söderhavet
  • deserterade 1842 från valfångaren vid Nukubiva Ray och blev infödingarnas, typeernas, fånge
  • undsattes av besättningen på ett annat fartyg
  • fortsatte till Japan med ytterligare en annan valfångare
  • började 1845 skriva om sina äventyr i Söderhavet
  • utgav 1846 Typee
  • och 1847 Omoo
  • gifte sig samma år med Elizabeth Shaw
  • bodde sommartid i Pittsfield, granne med Nathaniel Hawthorne
  • utgav 1851 Moby Dick
  • måste 1863 av ekonomiska skäl sälja farmen i Pittsfield
  • bosatte sig i New York
  • började arbeta där som tulltjänsteman
  • dog 1891

Övriga böcker bl a

  • Redburn 1849
  • The Confidence Man (Bondfångaren), 1857
  • Clarel 1876
  • Billy Budd 1888


  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22