Henning Mankell – ett franskt fenomen

Nov 9th, 2012 | By | Category: 2012-11 nov, Artikel

Av ELISABETH TEGELBERG
Universitetslektor i franska
Inst. för språk och litteraturer
Göteborgs universitet

Henning MankellI Frankrike intar Henning Mankell (HM) en särställning bland svenska kriminalförfattare och har så gjort de senaste 20 åren. Han har under denna tid skaffat sig en mycket solid position hos såväl fransk kritik som publik och hans kriminalromaner har rönt stor uppmärksamhet i Frankrike. Det är anmärkningsvärt att han under så lång tid lyckats hålla ställningarna i ett litterärt så svårflörtat land och i en så konkurrensutsatt genre. Författaren och hans verk har inte endast varit föremål för medias intresse (framför allt i pressen och i bloggar) utan har också systematiskt marknadsförts av både små och stora aktörer inom bokhandeln, något som naturligtvis inte saknar betydelse i försäljningssammanhang.

Jag har tidigare intresserat mig för HM:s framgångar på den franska bokmarknaden (se Lingua, nr 3, 2007: Henning Mankell – en fransk segerherre) och kan nu konstatera att han även under de senaste åren tycks ha behållit sitt grepp om Omslag till L'Homme inquietde franska läsarna. Hans verk fortsätter att översättas, nytrycken och pocketupplagorna är talrika och med tanke på böckernas framskjutna placering i boklådornas montrar torde han kunna betraktas som en av de viktigaste författarna inom kriminalgenren. På senare tid har t.ex. Den orolige mannen (L’Homme inquiet) och Kinesen (Le Chinois) Omslag till Le Chinoisuppmärksammats på olika sätt, verk som båda ger uttryck för samma sociala patos som författarens tidigare kriminalromaner.

Omslag till La Faille souterraine et autres enquêtesHösten 2012 lanseras HM och Kurt Wallander återigen i de franska boklådorna tack vare samlingsvolymen Pyramiden (1990, nytryck 2006), som utkommit i fransk översättning under året (La Faille souterraine et autres enquêtes). Denna digra volym innehåller ett antal kriminalberättelser där Wallander spelar huvudrollen men där handlingarna utspelar sig innan han gjorde sin entré i de kriminalromaner som utgör Wallander-serien. Man kan notera att bokhandlarna försett boken med en maggördel med texten Wallander avant Wallander (”Wallander före Wallander”), en favör som bara de mest uppmärksammade författarna åtnjuter. Det är att förmoda att de franska Wallander-fansen inte frivilligt har velat släppa sin omhuldade kriminalkommissarie och att förlaget har sett en möjlighet att en sista gång utnyttja huvudpersonens popularitet. Att intresset är stort framgår inte minst av att denna bok i mitten av oktober 2012 direkt intog en tolfteplats på den franska bästsäljarlistan (omfattande all fiktionslitteratur).

Artiklar, recensioner och intervjuer med HM har varit vanligt förekommande i fransk press, även i mycket seriösa tidningar och tidskrifter som Le Monde, Télérama, Le Figaro littéraire, Le Magazine littéraire, La Quinzaine littéraire, Le Nouvel Observateur, L’Express, Libération. Det förefaller mig vara av intresse att titta närmare på några franska tidnings- och tidskriftsartiklar från senare år som rör HM och hans böcker och försöka se om några nya teman och tendenser utkristalliserar sig i förhållande till vad jag tidigare observerat.

Författaren
Att HM inte betraktas som en ”vanlig” deckarförfattare i Frankrike framgår tydligt när man skärskådar de artiklar, ”porträtt” och intervjuer som har författaren och hans verk som föremål (det gäller såväl i dagsläget som tidigare). Det är den mänskliga dimensionen som står i centrum för den franska kritikens intresse och beundran. Inte oväntat för man ofta fram HM:s politiska ställningstaganden och sociala projekt, t.ex. hans engagemang för tredje världen och den teater han driver i Maputo i Mozambique, och nu senast hans deltagande i projektet ”Ship to Gaza”. Även HM:s dramatiska produktion har tilldragit sig intresse i Frankrike (flera av hans pjäser har satts upp på franska teaterscener), liksom hans böcker för barn och ungdom, och detta ger honom, kan man väl säga, en extra litterär ”status” hos recensenterna.

HM:s engagemang för ett solidariskt och ekonomiskt jämlikt samhälle och hans konsekventa avståndstagande från all form av främlingsfientlighet avspeglar sig i hans verk, inte minst i den serie som har kommissarie Kurt Wallander som huvudperson och som huvudsakligen utspelar sig i Ystad med omnejd. Det är också den dimensionen i hans produktion som alltid har varit, och fortsätter att vara, ett prioriterat område för den franska kritiken, inte själva spänningsmomentet och inte heller stilen (även om författaren då och då får beröm för replikföringen i böckerna, inspirerad av hans dramatiska ådra, och för hans förmåga att skapa speciella stämningar). HM anses i Frankrike också vara den givne arvtagaren till den samhällstillvända inriktning inom kriminallitteraturen som inleddes av Sjöwall-Wahlöö i deras polisromaner med kommissarie Martin Beck som huvudperson, en inriktning som ofta sägs vara ett utmärkande drag för le polar nordique (”den nordiska deckaren”).

Fransk press
HM:s  kriminalromaner med protagonisten Kurt Wallander har genom åren fått stort utrymme i franska tidningar och tidskrifter och många recensenter – och läsare – tycks ha fäst sig vid den tämligen trötte och desillusionerade kriminalkommissarien från Ystad. HM har vid ett flertal tillfällen intervjuats i fransk press om sin syn både på kriminalromanen som sådan och på böckernas ”anti-hjälte” Kurt Wallander. I Télérama (2010-11-18) säger han t.ex. om sin huvudperson att denne är en mycket ordinär människa, snarast lite ”nedgången”, som varken ägnar sig åt analys eller radikal kritik av samhället. Han är snarast konservativ, tycker HM, gör inget extraordinärt, är som folk är mest. HM menar att detta gör att vanliga människor kan identifiera sig med honom (”il est monsieur Tout-le-Monde”, dvs. en ”Svensson” helt enkelt), vilket säkerligen är en viktig förklaring till hans förmåga att framkalla sympati och empati hos recensenter och läsare. Själv hävdar HM att han använder sig av Wallander som ett musikinstrument, eller ett verktyg, som ger honom möjlighet att berätta väsentliga saker. Däremot skriver han inte under på att Wallander skulle vara hans alter ego (en fråga han ofta får i intervjuer), de två har, säger han, bara sin ålder, sin passion för italiensk opera och sitt höga arbetstempo gemensamt.

På frågan om hur Kurt Wallander kom till svarar HM att hans huvudperson är ett resultat av att han själv 1989 närmast blev besatt av den galopperande främlingsfientligheten i samhället. Han är av den åsikten att deckargenren är idealisk för att belysa vårt samhälles dysfunktionalitet och han betraktar det som varje författares plikt att intressera sig för och försöka förstå vad som händer i världen. En bok förändrar inte världen, understryker han, men man kan å andra sidan heller inte förändra något utan kulturens närvaro. En författare kommer inte med några svar, fortsätter han, men ställer frågor. Här kan man anknyta till Wallander, som förvisso inte ger oss några svar, han är ju mest förvirrad och besviken över samhällets utveckling och sina egna tillkortakommanden, men som ger läsaren ett och annat att fundera över.

I Le Nouvel Observateur (2008-01-08) intervjuas HM om en av sina senaste till franska översatta böcker, Le Chinois, som är en kriminalroman där samma sociala engagemang som ligger till grund för och präglar Wallander-serien kommer till uttryck. Boken handlar bl.a. om kinesernas exploatering av dagens Afrika och den ”nykolonialism” som han anser karakteriserar deras framfart och utnyttjande av lokalbefolkningen, men även kopplingar till Sverige finns i boken. Samma teman som tidigare har återfunnits i fransk press när det gäller HM:s kriminalromaner återkommer i detta sammanhang, t.ex. främlingsfientligheten och den organiserade brottsligheten, fenomen som under de senaste decennierna har blivit en del också av dagens svenska samhälle. HM påpekar dock att Sverige fortfarande är ett rättvist samhälle i jämförelse med många andra och ett paradis för många invandrare från fattiga länder. Men det är nödvändigt, framhåller han, att aldrig förlora solidaritetskänslan, att ständigt kämpa för att behålla detta vårt samhälles fundament. Det är ju också denna solidaritetskänsla, kan man tillägga, som Wallander tycker sig se lösas upp och som han nostalgiskt blickar tillbaka på. Man kan förmoda att denna sociala dimension också spelar en betydelsefull roll för de framgångar som HM:s kriminalromaner haft, i Frankrike och annorstädes. HM:s samhällsengagemang är ett ständigt återkommande tema i fransk press och går knappast att bortse från om man vill försöka förklara de mankellska framgångarna, även om det naturligtvis finns fler faktorer om bidrar till dessa.

HM har i flera franska intervjuer under det gångna decenniet sagt att hans kriminalromaner är en spegel av samhället och att mordgåtor är ett av de äldsta litterära medlen. I ovan nämnda intervju (2008-01-08) spinner han vidare på ämnet och säger att ett brott, en dödlig konflikt, avslöjar personernas tankar och samhällets reaktioner. Dessutom framhåller han ett jordnära faktum: alla tycker om att läsa en bra deckare! Den kriminella intrigen är ett bra sätt att fånga läsarens uppmärksamhet och, inte minst, säger han, att nå unga läsare i förorten. Han gläder sig åt att ha många läsare bland nya invandrare i Sverige och att därigenom också kunna bidra till att förbättra deras svenskkunskaper. Om man får tro HM, kommer också Nobelpriset förr eller senare att tilldelas någon kriminalförfattare på grund av genrens enorma vitalitet.

I samma artikel tar man upp det faktum att HM:s romanfigurer ofta är melankoliska, på gränsen till depressiva (detta gäller ju inte mins Kurt Wallander), och man ser det som en skandinavisk tradition (i Strindbergs och Hamsuns anda). Att det skulle röra sig om en skandinavisk tradition är HM dock inte helt övertygad om – han anser snarast att den åsikten är en myt, spridd bl.a. genom svärfadern Ingmar Bergmans filmer. Däremot anser han att melankolin är ett utmärkande drag för dagens Europa, ett Europa som för närvarande söker sig en ny identitet. Kanske är detta ett av svaren på frågan varför HM:s böcker har haft så stora framgångar i hela Europa, kanske känner sig många helt enkelt befryndade med denna mankellska sinnesstämning, liksom de känner igen och har upplevt de samhällsproblem som tas upp i hans böcker.

I Télérama (2010-11-18) recenseras L’Homme inquiet, den bok där HM tar avsked av sin åldrande huvudperson Kurt Wallander. Det framhålls att de båda höll ihop ett tjugotal år, vilket gör dem till ett troget par, om än långt mindre troget än Georges Simenon och kommissarie Maigret! HM är, sägs det i artikeln, en engagerad författare, alltid redo att framföra kritik och med föga förståelse för människors okunnighet om hur världen ser ut och utvecklas, alltså Wallanders raka motsats. Författaren använder sin huvudperson för att berätta om sin egen oro och de frågor han ställer sig själv i vår kaotiska tid, understryks det. Denna synpunkt kan vara intressant att jämföra med den annars i fransk press så vanliga uppfattningen att Wallander är HM:s alter ego.

Det är svårt att bortse från HM:s samhällsengagemang eftersom det tvivelsutan i hög grad har bidragit till den omfattande och positiva press författaren fått i Frankrike. I ett flertal artiklar publicerade i olika tidskrifter (t.ex. Le Nouvel Observateur, Le Magazine littéraire och Libération) kommenteras HM:s deltagande i ”Ship to Gaza” och han har i intervjuer fått tillfälle att lägga ut texten om sitt ställningstagande i Gaza-konflikten och sitt stöd för palestinierna. I flera fall har man också tagit fasta på att HM har hotat att förbjuda vidare översättning av sina böcker till hebreiska (hans böcker säljs bra i Israel, påpekar han själv), vilket tycks ha uppfattats som anmärkningsvärt. Att HM:s engagemang i Gaza-konflikten har väckt så stor uppmärksamhet i Frankrike kan rimligtvis kopplas till den samhällskritik han på olika sätt givit uttryck för i sina kriminalromaner och som regelbundet kommenterats i fransk press. Sannolikt skulle hans sedan tidigare kända engagemang i Palestinafrågan inte ha förts fram på samma sätt utan denna koppling mellan författarens liv och hans verk.

Sverige och Mozambique
HM delar sedan lång tid tillbaka sitt liv mellan Sverige och Mozambique, där han driver teatern Avenida, något som också ofta kommenteras när HM är på tapeten. I artikeln ”Henning Mankell, vreden och förhoppningarna” (Le Monde 2009-01-16) recenseras kriminalromanen Kennedys hjärna (Le Cerveau de Kennedy), tillkommen, säger man, i vrede över den bild européerna har av Afrika. Man tar fasta på HM:s eget uttalande ”Vi vet allt om hur afrikanerna dör men nästan ingenting om hur de lever”, liksom på hans hårda kritik av det sätt på vilket européer och andra ännu idag utnyttjar kontinenten och dess befolkning, t.ex. genom exploatering av naturtillgångar och användandet av människor som försökskaniner i vetenskapligt syfte (bl.a. inom aidsforskningen). HM:s aktiva ställningstagande för tredje världen, framför allt för Afrika, har genom åren också förts fram med respekt i franska tidningar och tidskrifter och givit honom extra status som författare. Hans profil som engagerad författare, liksom de aktuella samhällsproblem (t.ex. rasism, korruption och människohandel) han tar upp i sina böcker, har ”höjt” honom över deckargenren, en genre som åtminstone tidigare ansågs föga värd att ta på allvar i Frankrike (med undantag för Georges Simenon, bör kanske tilläggas). Mordgåtan, intrigen och dess upplösning, betraktas i många av de artiklar jag tagit del av som sekundära i sammanhanget, även om man pliktskyldigast, oftast kortfattat, redogör för intrigen i böckerna.

Är det då bara positiva tongångar när HM och hans kriminalromaner avhandlas i fransk press? Oftast ja, elogerna är i förkrossande majoritet, men undantag finns. I Le Vent sombre (september 2006) kritiserar artikelförfattaren bristen på humor i HM:s böcker och den överväldigande detaljrikedomen i skildringarna (även om det tillstås att den senare också tycks tilltala många läsare då den bidrar till att skapa närhet till huvudpersonen Wallander). Artikelförfattaren ifrågasätter också den i Frankrike vedertagna bilden av Wallander som ”en mänsklig polis” och säger sig tvivla på att han verkligen känner medlidande med offren. Vidare framhålls att Wallander-äventyren i hög grad liknar varandra (”det händer strängt taget ingenting nytt”). Slutligen anser denne anmälare att den s.k. samhällskritiken i böckerna knappast är värd namnet, men att Mankell-fansen gärna hänvisar till den för att ge verken ”en aura av respektabilitet”.

Slutord
Det är ovedersägligt att HM är en av de svenska författare som har satt störst avtryck på den franska bokmarknaden under det senaste decenniet. Det är också lätt att konstatera att han fortsätter att hålla ställningarna, trots att han inte längre skriver om den av kritik och publik så omhuldade Kurt Wallander, och att han inte drunknade i svallvågorna efter Stieg Larssons monumentala succé i Frankrike. HM:s böcker översätts snabbt efter det att de har kommit ut på svenska och de uppmärksammas, ofta utförligt, i artiklar och recensioner. HM:s privata samhällsengagemang och ställningstaganden för demokrati, jämställdhet och rättvisa står påfallande ofta i centrum för intervjuerna med honom och man kan kanske säga att denna speciella symbios mellan författarens liv och verk har givit honom ett franskt ”varumärke”.

————–

Artiukeln finns också i pdf-format (utan bilder)

Elisabeth Tegelberg har tidigare publicerat en artikel om svenska deckare i Frankrike: http://www.dast.nu/artikel/svenska-kriminalromaner-i-fransk-tappning-–-kort-lagesrapport

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22