Helene Tursten: Jag ville skapa en trovärdig vardagspolis

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av MARGARETA & IWAN MORELIUS

Helene Tursten tog emot DAST i sitt varma och trivsamma hem i Sunne, Värmland. Hon talade sig vann för att vi skulle besöka Selma Lagerlöfs vackra hem Mårbacka. Författarinnor i denna del av Sverige har mycket gemensamt. Fast Selma skrev aldrig kriminalromaner. Det har Helene gjort – och nått ryktbarhet redan som debutant.
– Jag ville skriva deckare med en kvinnlig polis och jag ville göra det så trovärdigt som möjligt, ett trovärdigt porträtt. Hur en kvinnlig polis kan tänkas jobba i en manlig hierarki. Hon måste vara trovärdig. Hon måste kunna inge respekt – när hon nu är ”hjältinna” – samt få respons från sina manliga kolleger.
Orden är Helene Turstens. Hon skrev en av årets mer uppmärksammade kriminalromaner – Den krossade Tanghästen. Hon har bestämd uppfattning om hur det kan vara i verkligheten för en kvinnlig kriminalpolis.
– Det kan vara mycket svårt för en kvinnlig polis med spaningstjänst. Bristen på fasta arbetstider är ofta ett verkligt svårt problem för kvinnor i chefsposition. Är hon dessutom gift och har barn måste partnern kunna ställa upp. Bokens huvudperson Irene Huss har det stödet i sin man.
Tursten vill att verkligheten skall speglas i litteraturen och är därför aningen irriterad på den typ av kvinnliga huvudpersoner som det skrivs om nu.
– Jag har visserligen inget emot att de åker Harley Davidson, är lesbiska, bor i garage och ligger med karlar. Det är OK, men jag ville försöka skapa en ”Svensson”-kvinna, en tjänsteman, en vardagsmänniska, Min Irene Huss är inte tagen ur luften. Hon kan sina kampsporter. Det hon kan har jag lärt av min man Hilmer. Han tränade sådant under sin tid som polis i Göteborg. I Sverige finns det faktiskt en kvinnlig polis som har svart bälte.
Nu framstår inte hell er Irene som en kvinnlig motsvarighet till James Bond. Snarare tvärtom. Hon är en jordnära polis som kan sina saker. Tursten har skrivit om henne med både känsla och kunskap.
Det här med skrivande har inte alltid varit lätt för Helene Tursten.
– Nej. Jag är egentligen ordblind men kompenserar detta med ett fotografiskt minne. Det var något jag lärde mig utnyttja i skolan. Jag kom ihåg allt jag lärt mig, men så fort jag var det minsta tveksam var det kört. Det gällde att plugga ordentligt. Fanns det tjugo ord på rättskrivningen kunde jag ha sjutton fel om jag inte hade läst på noga.

Drabbad av svår ledsjukdom

Det är inte enbart ordblindhet hon fått strida med. Fast just dyslexi är ganska vanligt bland författare, märkligt nog. Hon har också drabbats av en sjukdom som heter Primärt Sjögrens syndrom.
– Det finns en nordisk patientförening med cirka 900 medlemmar. Egentligen var det tack vare den jag började skriva – i patienttidningen. Jag är utbildad naturvetare och innan jag blev sjuk trivdes jag utmärkt väl i mitt drömarbete som tandläkare. När så sjukdomen drabbade mig blev det ett trauma av stora mått. Jag miste ett arbete jag stortrivdes med. Det fanns ingen återvändo när sjukdomen slog till mot händer och leder. När det var som värst kunde jag inte ens kamma mig själv. Jag fick värktabletter som gav väldiga biverkningar. Men eftersom jag är legitimerad både som sjuksköterska och tandläkare vågade jag försöka kurera mig själv.
Det är kanske denna envishet och tilltagsenhet man kan spåra i kriminalpolisen Huss .

Allt finns i huvudet

– I skolan hade jag aldrig några svårigheter att hitta på historier fast jag hade då ingen tanke på att bli författare, men just detta med ett bra minne har blivit till stor nytta i det arbetet. Jag skriver aldrig lappar för att komma ihåg detaljer i intrigen. Allt finns i huvudet. Jag skriver alltid två timmar om dagen – ibland en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. På sommaren, när jag är bättre i mina leder, kan jag skriva två timmar i följd. I övrigt jobbar hjärnan hela tiden. Jag ser alla scener framför mig och hör alla repliker. Jag sitter aldrig framför en tom skärm och funderar.
Att se allt i bilder är kanske ärftligt. Helene Turstens mor var konstnärinna.
– Så är det nog. Det är från bilderna jag spinner min handling. För mig är detta ett perfekt sätt att arbeta.
Fast det var inte en bok som rann upp i hennes hjärna allra först.

Skolpjäs om nazism

– Nej, allt började egentligen med att jag skrev en skolpjäs om rasism och nynazism.
Den spelades av ”Ungdom mot rasism” på några högstadieskolor. Mottagandet blev precis det jag hade hoppats: ungdomarna började diskutera och debattera. Det gav en kick. Så jag bestämde mig för att skriva en bok – jag skulle jädrar i det skriva en deckare. Men för att skriva böcker måste man kunna hantera en dator numera. Så hösten -95 gick jag en kurs och sedan köpte jag en Mac. Sista veckan i november 1995 satte jag mig ner. Men då hade jag redan själva idén till boken. Den spirade redan under sommaren och hösten. Sedan blev boken klar i september -97. Men den kom ut först våren därefter.

Ovanlig deckartitel

Den krossade Tanghästen är inte den vanligaste deckartitel man kan tänka sig.
– Den tyckte inte förlaget heller. De ville att jag skulle hitta på en annan titel. Men jag stod på mig eftersom jag jobbat med den hela tiden. Och lite tur hade jag. Just då kom en stor orientalisk utställning till Göteborg. I den fanns massor av tanghästar, vilket innebar att alla göteborgare visste vad en tanghäst var. Dessa konstverk i keramik har alltid fascinerat mig. Att använda ett sådant som symbol för rikedom som krossas tycker jag känns rätt.
Många påstår sig känna igen miljöerna i Den krossade Tanghästen. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att författarinnan tillbringat mycket tid i den staden.

Förändrat stadsplanen

– Jag har faktiskt bott i hela tio år på Erik Dahlbergsgatan som ligger i området där det mesta utspelar sig. Men en poetisk omdaning har jag gjort. Hörnet Molinsgatan Aschebergsgatan, där von Knecht damp ner finns inte. Molinsgatan och Aschebergsgatan är parallellgator. Mott bokkvarter stämmer inte heller helt med det verkliga kvarteret. I verkligheten är det större. Där finns minst ett 50-tal portar och uppgångar.
I boken finns en scen där ett par killar i ett motorcykelgäng ställer sig och urinerar på hjältinnan.

Svår förnedring

– Först tänkte jag låta dem våldta henne men kom på att det skulle bli effektivare om jag utsatte henne för denna yttersta förnedring. Bakgrunden till den är att vår hund utsattes för en liknande sak som valp. Det kom en stor labrador som helt enkelt lyfte på benet och kissade på honom.
De närmaste planerna?
– Jag arbetar febrilt med min nya bok.
Och jag kommer förstås att delta på bokmässan i Göteborg. Jag kommer att sitta med i en panel med Henning Mankell.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22