Helena Sigander: Debutant med texter i bagaget

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av ULLA TRENTER

Den första gång jag såg Helena Sigander det var den 28 februari 1998. Hon var en av tretton elever på en krimskrivarkurs för kvinnor, initierad av Jurys Bertil Widerberg, genomförd med hjälp av Ordfront, ledd av Kerstin Matz och mig. Jag minns en blond, smärt kvinna, med de blåaste ögon man kan tänka sig, som pratade oavbrutet. Hon var alltid positiv, muntrade upp alla och suckade över sig själv. Hon berättade bland annat att hon blivit refuserad av minst åtta förläggare. Och hon skrev den kanske bästa kortnovellen med titeln Fallet med de två vänsterskorna, en uppgift samtliga deltagare fått.

Nu har hon funnit en förläggare som gillar hennes burleskt absurda stil och ger ut hennes debutkriminalroman Döda män vittnar inte hösten 1999. Den utspelar sig till stor del på en herrgård inte alltför långt från Stockholm, med bibliotek och betjänt, och de flesta inblandade har adliga namn. Även privatdetektiven. Tala om klassiska ingredienser!

Debuterat som författare har hon gjort för länge sedan. Hon har skrivit kåserier för Svenska Dagbladet som Helena Kråka och för Dagens Nyheter som Vera Ellen i Vasastan. Samtidigt. Och teaterpjäser och sagor. Sagor för små änglar kom 1991. Och en musikal med musik av Fredrik Forssell. Men kriminalromaner är vad hon helst vill skriva, för det är vad hon helst läser.

Rädd att göra fel

Nu sitter vi på min veranda eller en lunch med vattnig färskpotatis, men det gör ingenting, säger Helena, jag är ändå inte mycket för potatis. Vi pratar om livet, kärleken och skrivandet.

– När och var är du född ? frågar jag.

– Det behöver du inte vara så ordentlig med, svarar hon. Jag kan inte rå för att jag är född.

Hon talar hellre om hur svårt hon hade med läsning som liten. Hon lyssnade när fröken läste det som de skulle ha i läxa, men när hon själv läste det hemma förstod hon inte att det var samma text, såg inget samband mellan det talade ordet och det skrivna. Barnet Helena gjorde som hon var tillsagd och var oerhört rädd för att något skulle bli fel. Hon hade en skär kofta och en röd kjol och hade helt klart för sig att man inte fick ha dem samtidigt, skärt och rött var ju en omöjlig kombination. På biblioteket vågade hon sig aldrig längre in än till den första hyllan, den som bibliotekarien pekat på när hon viskade att hon ville låna en bok. Den hyllan hade enbart böcker i Saga-biblioteket, som till största delen bestod av barnteater. Hon trodde att alla böcker skulle se ut på det sättet. Så blev hon också teaterdirektör så småningom.

I fransk teatergrupp

Men först arbetade hon som servitris, när hon var tretton. Som sjuttonåring fick hon den tidens innejobb: att sälja biljetter, stämpla och klippa på en camping. Senare har hon sorterat brev på posten, varit kontorist åt landsting och kommuner och översatt noveller för Mitt livs novell. Av studietiden minns hon mest att hon läste ihop tusentals poäng och reste upp studielånen.

Hon arbetade som rekvisitör hos en fransk teatergrupp som spelade tung och konstig dramatik i stenbrott och på stränder. Det blev inte stora förtjänster.

– Man blev väldigt smal.

Här finns kanske förklaringen till att hennes bok ibland känns som en blandning av Mitt Livs Novell och Beck ett eller Ionesco.

Ett tag var hon teaterdirektör i Upplands Väsby och nådde viss ryktbarhet. Sedan skaffade hon en egen teater, Wasa Studioteater vid Odenplan. Det drabbade ekonomin. Just nu försörjer hon sig som svensklärare, på gymnasienivå, vilket märks på hennes stil. Hon är noga med ord, använder till exempel aldrig ”tjej” om en fyrtioåring.

Underhållning med moral

– Vad vill du med dina böcker?

– Roa, underhålla, svarar hon direkt. Jag skriver fiction, inte journalistisk dokumentär. Lite klurifikation och ett tema. Inte alltför realistiskt. Miljön är viktig. Och att läsaren får ordentliga ledtrådar – i den här boken vet läsaren mer än detektiven.

Vi kommer överens om att kriminalromanen är en moralisk genre och att författaren ofta vill förmedla egna kunskaper till läsaren.

– Kärleken är ett bra tema, säger hon sedan, en konstigt drivande kraft som vi alla har och behöver, även om vi visar den på olika sätt. Att stryka en duk och lägga ut på bordet eller ställa in hundra tevekanaler när maten är färdig kan vara kärlekshandlingar.

För att nå framgång med en kriminalroman, måste man nog hitta ett tabu att bryta, tror hon. Som Mankells Kurt Wallander, som är en stor tjock polis som knappt kan tvätta sig själv och har problem med det mesta. Helenas kvinnliga huvudperson är en alldeles vanlig människa, som är mottaglig för kärlek och också kan ge kärlek, tror hon. Hon möter Mannen, och genom hela boken grubblar hon över vad han tycker och tänker och gör. Det talar han aldrig om, han tiger. Tystnad kan vara bra. Vem vill ha ihjäl sin drömprins?

– Jag börjar gapskratta om någon vidunderligt skön varelse öppnar munnen och talar bred dialekt, säger Helena. Eller när en välutbildad ung person på väg upp åt i karriären, ger ett enstavigt ”typ” till svar.

Järnhård arbetsdisciplin

Hennes arbetsdisciplin är järnhård. Hon sätter sig framför den tomma skärmen och sitter kvar tills hon är klar. Inspiration hinner hon inte vänta på. Och hon skriver inom olika genrer för att lära sig tekniken, har ett stort antal manus i byrålådan.

– Och det var nog nyttigt att skriva kåserier, säger hon.

Idéer får hon var och när som helst. Det händer att hon vaknar på morgon en med en film innanför ögonlocken och då går hon upp och skriver ner den genast. Det har också hänt att hon vaknat med en titel på tungan. Hon drar sig inte för att väcka maken klockan sex på morgonen för att höra om den slår.

Maken har hon levt tillsammans med sedan han var tjugo. Då hade han långt rött hår och hon själv långt ljust. De har två barn, en dotter och en son, födda med ett års mellanrum. Och en katt som heter Tigge för att han är lika hoppig som Tiger i Nalle Puh. Det är Tigge som är förlaga till katten Gul i Döda män vittnar inte.

Kanske skriver hon så småningom en kriminalroman tillsammans med maken. Hon försöker locka med att de kan blanda in lite politik, för det är hans område. Eller också blir det Hur man säljer ett hus i Frankrike, det har familjen nyvunnen kunskap om.

Utan skymten av tvivel kommer hon att fortsätta att producera deckare. Hon har en beslutsamhet och en glöd för skrivandet som borgar för det.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22