Häxorna i Salem

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av BIRGITTA HÄRNER

Numera skrattar väl de flesta åt häxerier och menar att sådan övertro är de okunnigas vidskepelse. Men på 1600-talet tog man sådant mycket allvarligt i både Europa och USA. Den engelske domaren Lord Coke definierade häxor som personer som haft ”sammanträden med Djävulen för att med honom rådgöra om vilka handlingar de borde begå”. Häxor var kvinnor – den manliga motsvarigheten var trollkarlar – som tack vare sina överenskommelser med Djävulen kunde göra det övernaturliga möjligt.

En person som överbevisats som häxa hade bara ett straff att vänta – döden. Under de få år Oliver Cromwell regerade i England skickades många olyckliga till galgen. I Suffolk hängdes under ett enda år 60 människor. Där fanns den ökände häxjägaren Matthew Hopkins, som påstod att grevskapet kryllade av häxor.

Rädslan för häxor berodde förstås på tidens puritanska åsikter. De styrande såg varje motgång som Satans inflytande.

Tron på det övernaturliga följde pilgrimerna över Atlanten, och vid den tid då häxjakterna avtog i England tog de en alarmerande vändning i Massachusetts, som 1692 blev skådeplatsen för världens mest kända rättegångar mot häxor. Allt hände i den lilla landsortsbyn Salem (som sedan dess bytt namn till Danvers), nära Salems hamn en liten bit nordöst om Boston.

Prästen Samuel Parris hade varit handelsman i Västindien innan han blev Guds redskap i Salem. Från Barbados hade han fört med sig ett svart slavpar vid namn John och Tituba, något som ökade prästämbetets status. Tituba skötte om barnen i huset, Parris nioåriga dotter Betty och hennes två år äldre kusin Abigail Williams.

Trollerier från Västindien

Vintern 1691-92 brukade åtta flickor – bland dem Betty och Abigail – träffas i prästgårdsköket tillsammans med Tituba. Senare påstods det att Tituba ”fyllde deras mottagliga huvuden” med berättelser om afrikansk och västindisk trolldom. Hon skulle till och med ha praktiserat sådana trollerier tillsammans med dem, fast det kunde aldrig bevisas under den väldokumenterade rättegång som följde.

Man kan tänka sig att Tituba inte gjorde annat än berättade sagor och kanske visade några små trick med saxar och ljus. De där sammankomsterna resulterade emellertid i att Betty, Abigail och 12-åring vid namn Ann Putnam insjuknade i ett slags hysteri. I synnerhet Abigail och Ann började stöna och gnälla utan synbarlig orsak. De låg på marken och vred sig och tycktes ibland tro att de förvandlats till djur.

Det var symptom som snart spreds till andra barn i Salem, och de vuxna under ledning av pastor Parris, kom fram till att de blivit förhäxade.

I februari 1692 namngav Abigail och Ann sina plågoandar: Tituba, en piprökande gumma vid namn Sarah Good och den gifta Sarah Osburne.

De två sistnämnda kvinnorna var illa omtyckta, inte minst av samhällets puritanska ledare. De greps nu och ställdes inför undersökningsdomarna John Hathorne och Jonathan Corwin. Båda nekade till an vara häxor. När Sarah Good tillfrågades varför hon inte gick i kyrkan svarade hon att hon inte hade några passande kläder.

Sarah Osburne hade släpats till domarna från sjuksängen och måste stödjas av två konstaplar under utfrågningen och det enda domarna fick ur henne var an hon snarare ”troligen var förhäxad än en häxa själv”.

De två sattes i fängelse och sedan hämtades Tituba. Hon kom med ett erkännande av det slag puritanerna ville höra – pratade om röda katter och röda råttor som hade sagt till henne att hon måste tjäna dem. Hon fortsatte att berätta om en varelse med en gummas ansikte och kattkropp med vingar. Det var monster som tvingat henne att nypa Betty och Abigail.

– Men jag skulle aldrig göra Betty illa, för jag älskar flickan, sade hon.

Tvingad av ”varelser”

Varelserna hade också befallt henne att angripa Ann Putnam med kniv. Då hon berättat detta fördes Ann och Abigail in i rättssalen. Framför Tituba började de darra och stöna.

– Vem är det som nu gör barnen ont? Frågade domare Hathorne.

– Jag är blind nu, svarade den sluga Tituba. Jag kan inte se.

På detta sätt klargjorde slavinnan att en häxa som ångrat sig och avsagt sig häxeriet inte kunde se någonting längre. Utan tvivel räddade Tutubas bekännelse hennes liv. Hon åtalades aldrig. Men listan på andra misstänkta häxor blev längre och längre, mycket på grund av Abigails och Anns anklagelser. En del andra flickor hakade också på och en del av de anklagade följde Titubas exempel och erkände.

Ingen av dem som erkände eller utpekade någon annan blev avrättad. Det var bara de som envist vidhöll sin oskuld som miste livet. Bland dessa fanns prästen George Burroughs, invaliden Rebecca Nurse och en kvinna vid namn Martha Corey.

Inte ens barnen sparades. Sarah Goods femåriga dotter Doreas fängslades. Det fanns också en del gamlingar som hamnade bakom galler: krogägaren Bridget Bishop och Susanna Martin. Massachusetts guvernör Sir William Phips utsåg en särskild kommission bestående av sju domare. Överdomaren William Stoughton ledde förhandlingarna i Salem. Sarah Osburne hade emellertid dött i fängelset innan hennes fall togs upp och Sarah Goods rättegång sköts upp till dess hon hunnit föda barn. Hon var gravid då hon greps.

Den som först formellt ställdes inför skranket blev Bridget Bishop. Hon hade redan tidigare misstänkts för häxerier, och det var extra misstänkt att hon klädde sig i granna kläder och drev en krog. Mot män uppträdde hon ”hetsande och smickrande” och hon hade tillåtit ungdomar spela brädspel på krogen till sent på kvällarna.

Rättegången mot henne – och mot de övriga – var travesti på rättvisa. Domarna godtog alla anklagelser utan att granska fakta. De anklagade nekades advokathjälp.

Fyra män vittnade om att Bridget hemsökt dem i deras sängar nattetid, ibland i egen skepnad men också som en svart gris, och vid ett tillfälle, i en apas kropp, med rötter som en tupp och en mans ansikte. De beskrev hur tre av deras barn tynat bort och dött och de svor på – eftersom alla fyra var goda män – att de avvisat hennes närmanden.

Vittnet Elisabeth Balch berättade att Bridgets egen man trodde att hon var en häxa, och att han efter ett gräl karaktäriserat henne som en ”dålig hustru som personligen söktes upp av Djävulen… och de satt och pratade hela natten”. Under hela denna tirad satt Bridget tyst.

Andra vittnen, som genomsökt Bridgets bostad i Salem, hade i källaren hittat några trasdockor med nålar i. När rätten visade hennes dessa kunde hon inte ge någon ”trovärdig och acceptabel” förklaring.

Letade ”häxmärken”

Både strax före och omedelbart efter rättegången ”undersöktes” Bridget fysisk för att man skulle se om hon hade några ”häxmärken” på kroppen. Det var ett gäng matronor som skötte detta, och de stack henne med nålar i alla kroppsdelar som de tyckte verkade onormala – och det var de flesta. De hittade bland annat något de kallade en häxtand mellan vagina och anus, och det var tydligen tur att de hittade den, för efter bara några timmar hade den förvandlats till en bit vit hud.

Juryn fann Bridget skyldig och hon dömdes till döden. Den 10 juni 1692 förde översheriff George Hill henne till galgbacken, där hon hängdes i en gren från den stora eken där.

Nu skulle det dröja nästan en månad innan domstolen sammanträdde igen. Orsaken var en tvist om hur ”särskilda bevis” skulle behandlas. En av domarna menade att vissa bevis mot Bridget var antastliga. Det enda hon kunde dömas för, enligt den domaren, var att hon klätt sig alltför färgglatt, upplåtit krogen för spel och dobbel och att hon blivit en visa på bygden – allt detta visserligen straffbart enligt tidens sätt att se, men knappast något som motiverade dödsstraff. Det bestämdes att man i fortsättningen skulle värdera bevisen hårdare.

Hur det blev med det tvistas det fortfarande om i historikerkretsar.

Petition från ortsborna

Nästa kvinna inför rätta var den gamla, invalidiserade och i det närmaste stendöva Rebecca Nurse. Innan rättegången började fick domarna ta ställning till en petition från många värderade Salembor. I skrivelsen omvittnades att Rebecca långt ifrån uppträdde som en häxa och att hon uppfostrat sina barn i kristlig anda.

– Jag är oskyldig, hävdade hon själv. Aldrig i mitt liv har jag satt trolldom på något barn.

Ett av vittnena mot Rebecca var Deliverance Hobbs, som själv erkänt häxeri och visat ånger för att slippa mista livet. Det påstås att när Deliverance kom in i salen skulle Rebecca ha tittat mot henne och utropat:

– Vad? Tar ni hit henne? Hon är ju en av oss!

Domare Stoughton påtalade detta uttalande för juryn och krävde ett nytt vittnesförhör med Rebecca. Eftersom den anklagade kvinnan knappt hörde frågorna blev svaren därefter. Juryn fann henne skyldig.

Tillsammans med Rebecca ställdes Susanna Martin, Sarah Godd, Elizabeth How och Sarah Wild framför skranket. Elizabeth How hade anklagats av familjen Perley från Ipswitch, som påstod att deras tioåriga dotter ”hemsökts” av henne. Sarah Wild hade utpekats av Abigail Hobbs.

– Har jag gjort dig illa? frågade Elizabeth How när hon konfronterades med tioåringen, och tog hennes hand.

– Nej, aldrig, svarade barnet. Om jag sagt det måste det ha hänt under mina anfall, för jag minns det inte. Susanna Martins syndaregistergicks grundligt igenom. En granne som var bonde svor på att hon förtrollat hans oxar, för att han vägrat köra virke åt henne med dem.

– Dina oxar kommer inte att vara till stor nytta för dig, påstods hon ha sagt och då blev djuren galna och hoppade i sjön.

En annan granne berättade en otrolig historia om en spökhund som försökt hugga honom i strupen. Detta trolleri låg Susanna bakom, enligt honom. Det påstods vidare att Susanna försökt komma i säng med ärbara män.

Alla fyra befanns skyldiga och hängdes tillsammans med Rebecca Nurse.

Dödsdomar följde

Fyra män dödsdömdes i rättegången som därpå följde. Pastor George Burroughs anklagades för att ha ”förfört flickor till häxeri” genom att erbjuda dem vackra kläder. De hade förtrollats genom att han fått bita dem. Flickorna hade bitmärken på armarna. Burroughs mun tvingades upp och juryn menade att det var hans tänder som satt märkena.

Den över åttio år gamle Giles Cory påstod att hans hustru var en häxa, men han blev själv anklagad för att ha gjort att flickor fått sjukdomsanfall. Han vägrade säga någonting – och domstolen kunde då ta till peine forte ett dure, vilket innebar att den anklagade bands vid marken och fick tunga vikter på bröstet tills han gick med på att svara ”skyldig” eller ”icke skyldig”.

Detta resulterade Giles Cory pressades till döds på ett fält intill fängelset. Det enda han påstods ha sagt medan sten efter sten lades på honom var ”fler tyngder”. Denna motbjudande bestraffning användes aldrig i Amerika efter detta.

Nitton människor förutom Cory avrättades för häxerier i Salem 1692 – ett litet antal om man jämför med hur många som brändes och dödades i Europa. Men cirka 400 personer greps och fängslades. Andra övergav hus och hem och flydde till andra delstater. Men det kom snart en motreaktion på hysterin och ”häxfebern” dog bort lika hastigt som den flammat upp.

I oktober 1692 upplöste guvernör Phips det särskilda utskottet och överförde alla fängslade anklagade till vanliga domstolar. Där frikändes de flesta och de som dömdes blev benådade.

Efteråt försökte de inblandade i häxjakten förklara sig så gott de kunde. Myndigheterna instiftade en ”dag för sorg och bön om förlåtelse”.

– Vi gick som på moln och kunde inte se den rätta vägen, förklarade pastor John Hale som vittnat mot Bridget Bishop. Vi måste ödmjukt betrakta våra misstag… som inte kan göras ogjorda.

Domare och jurymedlemmar gjorde offentlig avbön och uttryckte ”djup sorg” till offrens anhöriga.

Aldrig mer skulle någon avrättas för häxeri i det koloniala Amerika. Förståndet segrade över galenskapen – men häxjakter av olika slag kan man fortfarande höra talas om.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22