Hästskötaren från Knäred som sköt sin Liberty Vallance!?

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

I John Fords berömda västernfilm The Man Who Shot Liberty Vallance från 1962 utspelar sig en skjutduell mellan Liberty Vallance (Lee Marvin) och Ransom Stoddard (James Stewart). För alla som ser detta står det klart att den skottskadade Stoddard skjuter ihjäl Liberty Vallance. I verkligheten är det Tom Doniphon (John Wayne) som står i bakgrunden och avlossar det dödande skottet. En liknande sak hände i Mölle i början av andra världskriget. Många har i likhet med deckarförfattaren och diplomaten Jan Mårtenson trott att det var “en rödhårig hästskötare från Knäred” eller i likhet med rådmannen och officeren Karl Erik Rosén att det var en av hans kuskar som sköt ned en flygande Liberty Vallance i form av en tysk Heinkelbombare i Mölle den 25 april 1940. Kvällspostens undersökande journalistdeckare Ulf R. Johansson har lagt puzzel med fakta.

Vem gjorde det?

Denna deckarklassiska fråga har länge fascinerat de militärhistoriskt intresserade skåningarna i nordvästra Skåne. I Kvällsposten efterlyste jag för ett år sedan personer i Mölle med omnejd som kände till nedskjutningen av ett tyskt Heinkelbombplan den 25 april 1940 – bara några veckor efter ockupationen av Danmark (ett kriminellt brott i sig!).

Planet kom in över land, en av de svenska beredskapsgubbarna slängde i väg ett slumpskott med sin karbin. Hans 6,5 mm-kula träffade en elektrisk fördelardosa i motorn och bombplanet gick i vattnet. Besättningen överlevde, gick i gummibåt och fiskades upp av ett tyskt krigsfartyg. Resterna av planet, som flöt upp och ner bogserades in till Mölle.

Vem var skytten?

Var fanns resterna av planet? Så löd mina frågor, som ledde mig till kontakter med en rad “vittnen” – folk som visste vad andra sett och gjort – och till en del bokliga studier. Utan att gå in på några djupsinniga kriminaltekniska aspekter, så visade det sig att myt och verklighet, minnesbilder och arkivalier inte helt stämde överens.

Framför allt: Det som var sanning i Mölle, var en myt i krigsarkivet. Jag var inte den ende som låtit lura mig! Först och främst har Stockholmsjuristen Karl Erik Rosén i sin lilla trevliga memoarbok En rådmans liv skildrat sin karriär som officer och ansvarig dessa dramatiska dagar i Mölle.

Rosén “bekräftade” i allt väsentligt mina första uppgifter – enligt Rosén var det en av hans kuskar, som gick vakt i hamnen i Mölle som slängde iväg ett slumpskott med sin karbin och fick planet att ramla i sjön.

Kattegatts svartgröna vatten

För det andra har Jan Mårtenson, diplomaten och deckarförfattaren, i sina memoarer Att kyssa ett träd skrivit om saken. Mårtensons pappa basade för en cykelbataljon som specialstuderades av det tyska flygplanet, och enligt Mårtenson tröttnade till sist en “rödhårig hästskötare från Knäred” på den närgångne och slängde iväg ett skott på måfå med sin karbin.

Citat ur Mårtensons bok: “Ett rökmoln slog upp och brinnande störtade maskinen ner i Kattegatts svartgröna vatten. En gummibåt sattes ut och de två flygarna i djärvt stukade uniformsmössor och vita sidenscarfs paddlade snabbt därifrån mot den trygga danska kusten. Den svenska tigern hade visat tänderna.”

Inlägg följde på inlägg i min tidning. En som hade närkontakt med nedskjutna planet i Mölle 1940 var Gunnar Persson, som inkallades samma dag den tyska invasionen av Danmark och Norge ägde rum 9 april.

Gunnar, som i dag bor i Malmö, berättar sanslöst spännande saker om dessa dramatiska dagar. En dag i maj 1940 (maj, inte april alltså) vaktade han och kamrater Helsingborg från skyttevärnet på Parape­ten, och när han och kompisarna kom ut från sin förläggning låg det tyska planet på kajen. Gunnar var snabbt framme och säkrade en bit av kärran, som han ännu denna dag har i sin ägo.

På hösten 1940 forslades resterna per järnväg ner till Tyskland.

– Det enda jag undrar över är varför det står en text på ungerska på baksidan, sa Gunnar.

Rolf Tillberg, Båstad, kom med sin version: Det var I16 i Halmstad som hade hand om försvaret av Kullahalvön. Denna dag kom det ett tyskt flygplan in över Mölle, en dubbeldäckare, ett pontonplan. Planet flög så lågt att en fiskare, som stod på piren, var tvungen att kasta sig i vattnet. Den tvåpipiga luftvärnskanonen på piren gav eld, planet lyfte lite och flög vidare mot Balderup, mellan Arild och Mölle. Även där gavs eld, ena vingen träffades och bröts av och planet landade utanför Lerhamn. Och?

– Där tog en dansk trålare med tysk besättning upp piloten och hans kamrater. Planet sjönk djupare och djupare, och eftersom Mölles hamn var för grund bogserades planet mot Höganäs. Där, utanför hamninloppet, sjönk det. En fiskeskrothandlare plockade så småningom upp planet, och då visade det sig att ombord fanns en skarpladdad bomb.

Huvudspåret delar på sig

Huvudspåret var på väg att upplösas i diverse mystiska småstigar när jag – gudskelov! – fick napp av expertis. Och nu såg plötsligt historien ut så här: Incidenten inträffade 6 maj 1940 strax efter kl 05.00, då ett tyskt sjöflygplan typ Heinkel He-59C landade på vattnet 4 100 m V Höganäs.

Inom 6. komp I 16, som var grupperat i och omkring Mölle, fanns två soldater som sägs ha avlossat var sitt skott mot flygplanet med sin karbin.

De namnges till 428-8/30 Markoff och 233-32/29 Karlsson, om nu sjöflygplanet hade fått en allvarlig skada, hade piloten logiskt vänt ut mot vattnet, men det gjorde han inte. I stället flög han in över land och fortsatte på SO kurs. I Brunnby var grupperat 5. batteriet A 3. I batteriet ingick en luftvärnsavdelning med 8 mm lv-kulspruta (dubbel). Planet flög nu över batteriet och eld öppnades med kulsprutan. Man fick in en kärve med spårljuskulor i planet från vänster och snett bakifrån vänster i stjärtpartiet.

Siktad från Kullens fyr

Rök vällde ut. Planet vände omedelbart till kurs västerut mot kusten. Landningen observerades och rapporterades bl a av fyrmästaren på Kullens fyr. Planet kantrade och slog runt men flöt på flottörerna. Besättningen försökte förgäves öppna flottörerna för att sänka planet men paddlade sedan västerut i gummiflotte.

I Nässjö bor den eminente flyghistorikern, tandläkaren Bo Widfeldt, och i boken Nödlandning av författarparet Widfeldt/Wegmann avhandlas alla (?) främmande inflygningar, landningar och haverier i Sverige under perioden 1939-45. Boken kan beställas hos alla bokhandlare eller direkt genom Air Historie research AB (tfn 0380-51 11 64. www-sajt ahr.widfeldt.se).

130: Jag brukar skämtsamt säga att denna bok borde finnas på alla tidningsredaktioner och då speciellt de som finns i Sydsverige. Frågorna kring flygiska händelser under kriget verkar alltid vara lika aktuella men när det sedan gäller händelseförlopp sviker ofta minnet.

Mer än 300 flygplan

Över 300 främst tyska, engelska och amerikanska flygplan och 2 000 utländska flygare hamnade har under krigsåren. Hur har myten som lurat mig, förre diplomaten och deckarförfattaren Jan Mårtenson och många andra uppstått?

Myten om att det var en eller två killar på land som med karbin “sänkte” tysken? Militären i Mölle visste inte om beskjutningen i Brunnby, och när planet kom tillbaka rykande från stjärtpartiet är det begripligt om man trott att planets nödläge var ett resultat av karbinskotten.

Dokumenten i Krigsarkivet punkterar tyvärr den romantiska historien om slumpskotten.

– Det är tråkigt att behöva “fördärva” en god historia om de båda kuskarna som stod post i Mölle, men en seriös granskning av dokumenten i Krigsarkivet och intervjuer av andra ögonvittnen ger en mera historiskt tillförlitlig bild av händelseförloppet, summerar åhusbon Lennart Westergard, tidigare major på A3 och verksam inom Svensk Flyghistorisk Förening.

Lärdomen av ovanstående?

Myterna lever ett eget liv.

Men de tål sällan att sättas under lupp.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22