Hårdkokt i Vancouver

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Peter Löfström

”Parker hade varit hans medarbetare, hans snut-partner, i elva år. En förbannat lång tid. Hon hade slängts åt honom när hans tidigare kollega hade dött i cancer. Fan vad han hade känt sig kränkt av Parker – kränkt av hennes ungdom och skönhet, hennes omåttliga sundhet.

Han undrade när han hade blivit förälskad i henne? Var det innan Sheila hade lämnat honom, eller långt senare?”

Vancouver-polisens mordutredare Jack Willows reflekterar över sitt förhållande till kollegan Claire Parker, 39 år just då, i den elfte boken (Shutterbug, 1998) i kanadensaren Laurence Goughs serie med kriminalromaner om de två poliserna. Gough är flerfaldigt prisbelönt i Kanada för sina hittills tolv Willows-och-Parker-deckare. Den trettonde, med arbetsnamnet A Cloud of Suspects, kommer senare i vår. Flera av böckerna är översatta till sammanlagt ett femtontal språk, dock inte svenska. Här en kort introduktion i väntan på att ett svenskt förlag öppnar dörrarna för det sympatiska deckarparet – och deras skapare.

Hårdkokta – men djupa

Man skulle kunna karakterisera böckerna som typiskt hårdkokta högspänningsdeckare – om det inte vore för de återkommande glimtarna av känslomässiga djup hos huvudpersonerna. Deckare med känslor har vi mött förr, men Gough dröjer aldrig i onödan vid känslorna, bara så länge att vi hinner se Jack och Claire tillräckligt nära för att de ska bli två trovärdiga karaktärer. Den äran förunnas också de brottslingar som är böckernas övriga huvudpersoner. Det är berömvärt och möjligen mer ovanligt. Som i Memory Lane (1996), där läsarens sympati för den fängelsedömde Ross (nyss utsläppt i frihet efter 5 år i ”the slammer”, kåken) fördjupas genom hela romanen. Men hårdkokt är det trots känslorna. De två mordutredarna är tuffa så det förslår – när omständigheterna kräver det. Den vackra Claire Parker parerar skoningslöst alla anspelningar på hennes utseende. Såväl skurkar som de kolleger som ännu inte har lärt sig bättre får känna av hennes vassa tunga i samma ögonblick som de yttrar sina oöverlagda kommentarer. Hennes motiv är enkelt:

”Hon hade sett på nära håll vad som hände med kvinnliga poliser som inte vågade säga ifrån. Trycket på dem fortsatte att bli allt större, tills de sade upp sig.”

I Fall down easy (1992) granskar Willows och Parker en videoupptagning av ett bankrån. En av polisens tekniker, ”Fireplug” kallad, tipsar Claire Parker om en häftig filmsnutt från en annan övervakningskamera där en av skurkarna får sitt öra bortskjutet.

Parker undrar hur han har fått tag på den filmen som måste höra till en helt annan avdelning inom polisen?

”- Vi hyrde den av dem. De har bättre urval än videobutiken, sade Fireplug. Och de tar ingen moms. Men glöm inte att spola tillbaka filmen annars skär de kulorna av dig.

Han blinkade mot Parker:

– Eller gör nåt annat

Parker sade:

– Det bekymrar förstås inte dig lika mycket som de andra killarna.

Fireplug lutade sig framåt i stolen:

– Hurså?

– Du har ju inte lika mycket att förlora, sade Parker.”

Men när mördarjakten bokstavligen sker med livet som insats är Parker den som låter förnuftet styra och kräver eftertanke. Som i det bedövande nervkittlande slutet på Memory Lane, där de två poliserna i svindlande uppskruvat tempo närmar sig mördaren. Denne är sannolikt i färd med att genomföra ännu ett dåd inne i den mörklagda villan dit de just har nått fram. Willows stänger motorn, stoppar bilnycklarna i fickan, öppnar bildörren:

”Parker sträckte ut armen och högg tag i hans ärm. Hon sade:

– Jack, låt oss vänta på förstärkningen, bara denna enda gången.

– Nästa gång, sade Willows bestämt.

Han slet sig loss, steg ur bilen. Parker såg honom gå förbi framför bilen, öppna grinden och gå in. Hon förlorade honom ur sikte och kände plötsligt panik, pulsen accelererade, hjärtat slog i bröstet som om något hade skakats loss. Hon tog av bilbältet och tryckte upp dörren.”

En annan återkommande huvudperson i böckerna är Vancouver på den kanadensiska västkusten. Staden är ständigt närvarande, ibland bara som detaljskarp kartbild (”…en snabb sväng uppför Terminal och över viadukten, längs First Avenue, nerför Victoria Drive till Napier…”) Andra gånger kommer detektiverna i kontakt med individer från den stora asiatiska befolkningen i staden.

Månar om knarkarna

I Shutterbug (1998) tar Gough upp problemet med brist på hjälp till de allt fler kokainmissbrukarna. I upptakten till Heartbreaker (1995) följer vi med romanens blivande huvudperson – och Willows och Parker – till den trendiga atlantstranden Kitsilano Beach (där poliserna och småtjuven Shelley redan i inledningskapitlet nuddar varandra ett flyktigt ögonblick, omedvetna om stundens djupare betydelse).

Kärlekshistorien mellan kollegorna utvecklas sakta i bakgrunden, emellanåt i förgrunden, genom alla böckerna. I den senaste, Funny Money (2000), har paret äntligen flyttat ihop efter Willows skilsmässa. Willows charmiga dotter Annie har börjat på University of BC i Vancouver. Hans inte fullt lika charmiga son Sean fortsätter vara en källa till bekymmer och oro. Men kärleken mellan poliskollegorna djupnar och mognar alltmer:

”Willows lutade huvudet bakåt så att han kunde se henne i ögonen. När de älskade tycktes Parker bli tio år yngre minst. Hennes ansikte mjuknade, linjerna runt ögon och mungipa bleknade och suddades ut. Det var som att känna henne innan han någonsin hade kunnat känna henne, när hon var yngre och begåvad med en ljuv och mild oskuldsfullhet som var oförenlig med att vara snut.”

Men i dunklet piper snart en tillfälligt bortglömd personsökare. Mordrotelns chef kallar deckarparet ut i Vancouvers djupa nattmörker.

Fotnot 1: En enda av Goughs övriga böcker finns på svenska, nämligen Mellanösternthrillern Operation Sandstorm, som kom på svenska 1991.

Fotnot 2: Gough uttalas ”goff”, som i engelskans ”off”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22