Hårdkokt 50-årsjubileum för Anders Jonasons debut

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av LENNART LUNDSTEDT

I år är det 50-års-jubileum för Anders Jonasons prisbelönta debutdeckare Mord med mera (B Wahlströms, 1953), ett jubileum väl värt att fira för vänner av god kriminallitteratur.

Mord med mera utspelas huvudsakligen i ett sommarvarmt och charmigt beskrivet 50-tals-Stockholm, där Jonasons hjälte, journalisten Dick Mattsson, råkar ut för besvärligheter när han jagar fram efter sanningen om ett mord. Men vem var Anders Jonason (1925-1993), och vilket pris var det han erhöll för sin första deckare?

Vi låter Jonason berätta själv, och det gör han i boken Författaren själv: ett biografiskt lexikon av och om 1.189 samtida svenska författare (Bra Böcker, 1993):

”Färdig med sin fil kand i Uppsala 1950 flyttade AJ tillbaka till Stockholm för att förkovra sig som journalist. Han ville ha fast jobb och gjorde sitt bästa som vikarie två somrar på Aftonbladet. Men det räckte inte för chefen PG Peterson, det blev ajöss när hösten kom. Anders fick då jobb på ungdomsbokförlaget B. Wahlström. Där satt han ett år och gjorde sitt näst bästa. Det räckte ännu mindre, farväl.

Vann deckartävling

Två gånger sparken kändes trist. Då hände det sig att förlaget B. Wahlström utlyste en tävling med 15 000 kronor som första pris till den som skrev den bästa detektivromanen. Det passade AJ bra. Juryn utgjordes av gamle bokförläggaren Birger Wahlström, chefredaktören PG Peterson och Kjell Stenson, idel gamla bekanta (utom Stenson).

AJ skrev en deckare, skickade in den anonymt till förlaget och vann första pris bland cirka hundra tävlande. Detta hände vintern och våren 1953. Det blev en liten ceremoni på förlaget. Kjell Stenson dunkade AJ i ryggen. PGP tog honom i hand och sa att det var en ganska bra bok. Gamle Wahlström tyckte inte om Anders. Han tog slappt i hand och såg ut som om han ångrade sig. Romanen fick titeln Mord med mera. Den var en debut som var beskedlig för att inte säga naiv.

Den kallades ibland hårdkokt. Det var att ta i.

Strömstedt var ironisk

AJ gav ut ytterligare tre deckare – Mördaren kommer strax (1956), Död för mödan (1959) och Fallet Grete (1963) – innan han samlade krafterna och skrev en berättelse om sina många år på tidningen Tidningen som var Expressen. En roman som hette En karriär (1969).

Boken fick ett blandat mottagande utom i Expressen där kulturchefen Bo Strömstedt skrev en recension som var helhjärtat ironisk. Kanske var det AJ:s stil han ville härma. Här fanns ingen återvändo. Det blev nu i stället en stor mängd översättningar fram till 1987 då AJ på Gedins förlag gav ut en så kallad thriller, Äreminne över en död Säpochef.

Det senaste av AJ är idén och texten till Christer Strömholms stora fotobok, Konsten att vara där (1991). Bortglömd dokumentär av Anders: Byggherrarna (1970).

Till verklistan kan fogas en flickbok Jonason skrev under pseudonymen Ann Wilson, Marianne, flygvärdinnan (B. Wahlströms ungdomsböcker nr 787, 1955). (Denna uppgift är hämtad från Svenskt Författarlexikon 1951-1955.) Även denna bok kan i viss mån sägas höra hemma i kriminalgenren; den käcka flygvärdinnan Marianne avslöjar en diamantsmugglarliga.

Omfattande yrkeskarriär

I en artikel, skriven med anledning av Jonasons död 1993, sammanfattar bokförläggare Per-I. Gedin den mångsidige Anders Jonasons yrkeskarriär (Dagens Nyheter 1993-11-17). Jonason beskrivs här som journalist, skönlitterär författare och översättare.

l. Journalist: ”Han skrev både i Aftonbladet och Expressen, välformulerade och skarpa artiklar och reportage. Han var något i Sverige så ovanligt som en undersökande journalist. Jag bad honom att skriva en bok om myglet i byggbranschen under det sena sextiotalet – det blev boken Byggherrarna.”

2. Skönlitterär författare: ”Mord med mera plus ytterligare tre deckare av det hårdkokta slaget. Tyvärr ville han inte fortsätta skriva deckare, trots ivriga påstötningar från olika förläggare. I stället kom en självbiografisk roman om hans år på Expressen, En karriär. 1987 övertalade jag honom att komma igen som deckarförfattare, och det gjorde han med glans i Äreminne över en död Säpochef.”

3. Översättare: ”De tolkningar han gjorde av sina mästare Dashiell Hammett och Ross Macdonald stod inte originalen efter.

”En av de mest begåvade”

I Ord om mord: svenska deckarförfattare och kritiker diskuterar (Spektra, 1974) har Jan Broberg intervjuat Anders Jonason (artikeln först publicerad i Kvällsposten 1973-01-28), och Broberg skriver inledningsvis: ” … om man riktar backspegeln mot femtiotalet, får man honom i sikte, och nu – ett par decennier senare – framstår han verkligen som en av de mest begåvade svenska deckarförfattarna genom tiderna och som den ende som med framgång lyckats överflytta den amerikanska hårdkokta deckarstilen till svenska förhållanden.”

(Men frågan är väl, när man tittar i samma backspegel tre decennier senare, om man alls får Jonason i sikte – han tycks vara skäligen bortglömd hos deckarläsare i allmänhet.)

I intervjun berättar Jonason om sina böcker:

”Bonniers låg på, sedan jag vunnit det där priset 1953, och jag skrev också en deckare, men den blev refuserad. När sedan Bonniers ändrade sig och ville ha den, så hade jag ändrat mig och ville inte ge dem den … Därför dröjde det så länge, innan min andra deckare kom ut … ” (Den deckaren, som alltså aldrig gavs ut, presenterades i förlagsreklam 1955 under titeln Liket for till Danmark.)

Underhållande med flyt och tempo

Om Jonasons debutdeckare skriver Broberg här: ” … är en underhållande deckare med fint flyt och snabbt tempo, och stilen är modifierat hårdkokt, exakt och torrt registrerande, även om det finns pregnanta bilder insprängda i texten.”

Ja, hur är det nu med hårdkoktheten, ett begrepp som Jonason själv alltså tycks värja sig något mot (”Den kallades ibland hårdkokt. Det var att ta i.”)?

Recensenterna var nog överens om att just ”hårdkokt” passar bra in på Jonasons verk.

P G Peterson, ordförande i juryn för deckarpristävlingen 1953, uttalar sig på följande sätt om Mord med mera: ” … det mest lyckade försök jag mött att överföra modernt amerikanskt hårdkokt deckarskriveri till svenskt språk och efter svenska kriminalistiska resurser.” (Bokens baksidestext)

I Bonniers Litterära Magasin skriver Jörgen Elgström berömmande om Jonasons debut:

” … Anders Jonasons fullfjädrade transkription av amerikansk klacksparksprosa.” (BLM 1953 s. 801)

Som läsare av Jonason kan man sörja över att man aldrig fick möjligheten att ta del av Liket for till Danmark – det gapar ett litet tomrum i bokhyllan. Men istället för att gråta, får man plocka fram Mord med mera – den är värd ännu en omläsning.

Här finns åtskilliga fyndiga formuleringar att glädja sig åt:

”Han fick fyr på sin egen Chesterfield, lutade sig bakåt i stolen och blåste ut en smal rökstråle mot den ljusgula väggen, som om han hade velat borra ett hål genom den. Väggen höll, men tydligen lättade gesten något.”

”Värmen var kompakt, hållfast så att man hade kunnat bygga en sommarveranda på den.”

Om värmen i en telefonhytt:

”Jag trängde mig ut ur hytten och torkade mig om pannan med näsduken. Min blå tweedkavaj var visserligen litet tunnsliten kring armbågarna, men den höll fortfarande värmen bra.”

” … gick till sängs. Jag kunde inte somna förrän efter tre eller fyra minuter.”

”Rummet var inte fullt så rymligt som en flyghangar.”

”Jag tittade ned i mina händer; de var fuktiga på insidan, jag måste komma ihåg att tvätta dem någon gång.”

Om ett hotellrum i Paris:

”Rum 316 var okay. En säng för fyra eller fem personer, en bidet, tvättrum, en byrå, några stolar.”

”Vi fortsatte uppför Boulevard de Sebastopol; den var bred som bara gatorna i Tranås brukar vara annars …”

”Det stack i mina händer; jag skulle ha givit fem kronor för att få röka.”

”Jag lugnade mig, sedan jag hade behärskat en impuls att vika honom dubbel och lägga honom i papperskorgen.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22