Har du läst några bra parasiter på sistone?

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

AV AHRVID ENGHOLM

Jag har inte läst alltför mycket PG Wodehouse (1881-1975) – det blev en del för ett antal år sedan – men man blir onekligen inspirerad att läsa mer, efter att ha tagit del av PG Wodehouses brev och Tysklandsdokument i Perfarming Flea (orig 1953, min uppl Penguin 1961). Bokens titel syftar på en loppcirkusloppa. Vid något tillfälle kallades Wodehouse för en ”performing flea”, en duktig liten varelse som kan göra en massa konster, men som kanske inte är så betydelsefull.

Att ta det som boktitel är ett lämpligt uttryck för Wodehouse blygsamhet och faiblesse för understatements.

Boken består av två delar. Den första är ett urval brev från PG Wodehouse, av sina vänner kallad Plum, till författarkollegan William (Bill) Townend, från 1920 till 1952; Townend skriver förord och vissa mellannoteringar. Townend var själv en framgångsrik författare och en av W:s närmaste vänner, och de hade känt varandra sedan skoltiden. De korresponderade flitigt, oavsett var i världen W befann sig – England, New York, Hollywood, Frankrike; innan författardebuten jobbade han även ett par är på en bank i Hong Kong. Men från tiden som ofrivilligt internerad i Tyskland under kriget kunde brevväxling inte ske. Där får vi istället bokens andra del: utdrag ur W:s biografiska dagbok från krigsåren, och manusen till hans fem beryktade Berlinsändningar.

Låt oss ta det sista först. PG med fru Ethel bosatte sig på 1930-talet i först Cannes, sedan Le Toquet i Nordfrankrike. Där fanns lugn och ro för hans skrivarsjäl, och med båt och färja kunde han om så behövdes nå London på några timmar och Paris på ett par. Vi får inte veta exakt varför W inte flydde när tyskarna invaderade, men det kan bero på en kombination av att man ofta är obenägen att överge sitt hem och att han som så många trodde att kriget skulle blåsa över på några månader.

Ignorerades av tyskarna

Under ett par månader ignorerade ockupationsmakten den berömde författaren. Med därefter kom order om att alla manliga medborgare från en fiendemakt (Ethel fick vara kvar i huset i Toquet) under 60 år skulle interneras. De internerade blev inte misshandlade eller torterade, men inte heller särskilt väl behandlade. De fick åka dragiga boskapsvagnar till mellanläger, där de fick sova på stengolv, och hade mycket bristfällig mathållning. Under interneringstiden gick W ned över 20 kg.

Det blev litet bättre när de kom till det slutliga interneringslägret, inrymt i ett slott i öst, Schlesien. Man fick sängar med filtar och halmmadrasser, något mer mat (men fortfarande förskräckligt otillräckligt), och ganska sträng regim – de internerade kunde få stå i långa led för att räknas, flera gånger om dagen, uppemot en timme per gång. W bodde i en sovsal med 66 personer, en sal ursprungligen avsedd för 30.

Skrev tio böcker i ”cellen”

Wodehouse fick ingen särbehandling, men de andra internerade ställde upp och hjälpte den berömde författaren så gott de kunde. W fick tag på en skrivmaskin, och ägnade både interneringstiden och tiden i övrigt i Tyskland åt att skriva. Han lär ha fått ur sig omkring 10 böcker och en rad noveller under den tiden.

Under tiden i Tyskland skrev och läste W en serie på fem kåserier, som sändes i den tyska radion. Det blev väldigt kontroversiellt, men borde kanske inte ha blivit det. Manusen finns i boken, och utgörs av en kronologisk redogörelse full med djupt ironisk humor av W:s interneringstid. I kåserierna nämns alla eländen – boskapsvagnar, fullpackade fångrum, dåliga sovförhållanden, uselt med mat – men W svänger till det med gott humör på ett elegant sätt så att det låter roligt. Hur i helskotta lyckades Wodehouse få framföra kritik mot det tyska lägersystemet i tysk radio, undrar någon i boken med visst mått av beundran.

Kontroversen kring Berlinsändningarna dog ut ganska snabbt efter kriget. Flera författare, bland andra George Orwell, ställde sig upp och försvarade W och förklarade att han faktiskt inte varit någon frivillig fånge, och ingen som tagit del av Berlinsändningarna hittar spår av förräderi eller propaganda.

W var känd som en snäll, godmodig man och han hade aldrig uttryckt några sympatier för nazisterna. (Detta i motsats till exempelvis Ezra Pound eller Knut Hamsun i Norge.) W togs till nåder; han blev faktiskt adlad kort före sin död 1975. Böckerna han skrev under Tysklandstiden kom ut efter kriget. W fick åter topphonoraren av de amerikanska veckotidningarna och han lunchade med Eleanor Roosevelt.

Tog fångtiden med gott humör

Tysklandsvistelsen skildrar W också i dagboksbiografin Huy Day by Day, som Performing Flea också innehåller utdrag ur. Där får man följa det dagliga livet i interneringslägret Tost. Det var inte så hemskt roligt, men W tog det med gott humör. Huy… är betydligt mer jordnära och detaljerad än de mer ironiska Berlinsändningarna. Vi får komma ihåg att de utländska civilisterna var privilegierade fångarna; de var ju varken fiendesoldater, politiska fångar eller ”mindervärdiga” element som judar och zigenare. Då de priviligierade fångarna hade det rätt tufft kan man föreställa sig hur de andra hade det…

Wodehouse tillbringade 1 1/4 år i interneringsläger. När han fyllde 60 frisläpptes han – det var helt enkelt policyn och skedde inte som en bytesaffär mot Berlinsändningarna, som en del vid tiden antydde. W fick dock inte återvända till Frankrike, utan hyrde ett hus i en förort till Berlin, med pengar från de ganska stora honorar han hade att inhösta från de tyska utgåvorna av hans böcker. Där kunde han för en tid återförenas med sin fru. Den övriga tiden i Berlin skildras knappt alls (kan tänkas att han mest satt och skrev, som han alltid gjorde!) men redan i december 1944, innan kriget är slut, är han åter i Frankrike, i det nu befriade Paris.

Jag skulle gärna ha läst mer om W:s tid i Tyskland, men jag antar att det står i andra böcker eller i de Wodehousbiografier som jag förmodar finns. Här får vi i alla fall en hel del intressanta inblickar direkt från hans egen penna, skrivna vid denna tid.

Stillsam globetrotter

Större delen av Performing Flea utgörs dock av breven till Townend. Wodehouse framstår som en globetrottande men ändå mycket stillsam gentleman. Breven är mycket matter-of-factly, men då och då glimrar de till med den stilla humor som hans skönlitterära verk är kända för. De tar upp saker som kontakter med förläggare och film- och revymakare, W:s många resor, berömt folk W träffar, pekineserhundar, cricket och inte minst skrivandets hantverk i sig. Många av breven har långa beskrivningar av hur W tänker när han skriver och konstruerar sina figurer och intriger. Han ger sin vän Bill skrivråd och novellidéer, och ber själv om råd.

W umgicks med hela propsetet (föregångarna till jetsetet… ), allt från politiker till författare och hollywoodstjärnor. En av hans bästa vänner, som ofta var och hälsade på honom, var Marueen O’Sullivan, känd som Tarzans film-Jane. Han stötte ofta på Churchill, och klagade vid ett tillfälle stilla på att det var sjunde gången han introducerats för den store statsmannen, men Churchill reagerar fortfarande som om det var första gången de synts. Han var riktigt stor som manusförfattare i revyvärlden i både West End och på Broadway. Han skrev revyer för Ziefield, och gjorde sångtexter tillsammans med Irving Berlin och George Gershwin. Han var länge i Hollywood och skrev filmmanus, och träffade både filmmoguler och alla stjärnor, inte sällan vid poolkanten med ett glas champagne. Vid ett tillfälle gästade han Hearsts hov och slott i Kalifornien (som figurerar i Citizen Kone).

Orsakade skandal

En gång orsakade W oavsiktligt en mindre hollywoodskandal. Han intervjuades av Los Angeles Times och sade att han hade betänkligheter för ”ha betalats så enorma summor pengar utan att ha gjort något för att förtjäna dem”. Det var W:s typiska sätt att med ett understatement säga ”visserligen skriver jag en massa filmmanus, men det är väl inte så märkvärdigt.” Intervjun uppfattades dock ordagrant, texten till den rullade i världens tidningar, och det uppstod ett ramaskri inför uppfattningen att Hollywood slösade en massa pengar på gaggiga gubbar som satt och rullade tummarna. Den särskilda brittiska förmågan till understatements går inte hem i Hollywood.

I själva verket jobbade Wodehouse hårt. Breven är fulla av beskrivningar av hans arbete. Han börjar skriva tidigt på förmiddagen, tar avbrott för lunch och kanske en promenad, och fortsätter sedan hela dagen. Åtta romansidor per dag var en normal skörd, och är inte alls dåligt med tanke på allt tankearbete och alla omskrivningar. Han kunde i värsta fall få ur sig en längre novell per vecka, men vill inte rekommendera mer än tre per månad.

Väldiga honorar

Wodehouse skrev för veckotidningar, revyer och film (i den prioriteringsordningen) och fick fantastiska honorar. Han kunde få 25 000 till 50 000 dollar för en romanföljetong i en stor amerikansk tidning som Saturday Evening Post eller New York Herald Tribune – och det var rejält med pengar, mångmiljonbelopp i dagens penningvärde. När han skrev för Hollywood hade han 2 500 dollar/veckan. För revyerna fick han 2% av bruttointäkterna (mer än normalt; andra manusförfattare fick 1-1,5%).

Sedan han debuterade 1902 (som tidningskolumnist) led han egentligen aldrig någon nöd, inte minst sedan han 1916 kom med den första Jeevesberättelsen. Det var nog bara under interneringen i Tyskland han fick smaka på nöden, men det tog han med fördragsamhet.

Wodehouse har rätt mycket att säga om skrivandets hantverk. Tyvärr har Townend på ett par ställen redigerat bort längre skrivartipsavsnitt ur breven, men det finns en del kvar.

Wodehouse kände de flesta ledande brittiska författare. Han kände och umgicks med HG Wells, som en tid hade ett hus i Frankrike inte långt från W:s. Han kände George Orwell och AA Milne (Nalle Puh). Han kände Kipling och Conan Doyle; bägge hade han enorm beundran för. Han berättar om en kväll med Lord Dunsany, där denne läser tre av sina pjäser, som Wodehouse tyckte mycket bra om. W skrev vid enstaka tillfällen egen fantastik (t.ex. Laughing Gas, om en man som ”återföds” i en liten flickas kropp) men nämner vid ett annat tillfälle att han hade en författarkollega, Michael Arlen, boende hos sig i Frankrike, vilken höll på att skriva ”en roman som är scensatt till framtiden. Det är en förbaskad epidemi.” W hade just försökt läsa Huxleys Du sköna, nya värld men ”kan helt enkelt inte läsa den. Vad urtråkiga dessa framtidshistorier är. Hela grejen med Huxley är att han bättre än någon annan kan skriva om dagens moderna liv, så naturligtvis måste han rusa åstad och skriva om framtiden, fördömda karl.”

Minst två utkast

Wodehouse skrev allt i minst två utkast, på skrivmaskin. Han började på en skrivmaskin av märket Monarch, som efter flera decennier till hans stora sorg gick sönder. Då gick han över till en Royal, men spekulerar över att företaget Kungliga kanske kan laga Monarken… Ibland skrev han ännu ner utkast. Om det inte var tätt inpå en deadline verkar det som om han sedan lämnade bort sista utkastet för renskrift till en sekreterarfirma.

Han ägnade mycket tid åt att utforma huvudpersoner, miljöer och inte minst intriger. Breven till Townend är fulla av funderingar kring dessa ämnen. Vid ett tillfälle ber han sin brevvän att göra litet research om vissa saker kring Londons East End (eftersom han sitter i Frankrike). Vid flera andra tillfällen skriver han om hur han fått fullständigt konstruera om intriger och börja om från början, eftersom den första idén inte höll. Några råd från W:s penna:

Sprid inte ut intresset!

”En stor romanperson är värd två små. Sprid inte ut intresset. I allmänhet är problemet att man inte kan byta ut person B:s saker så att de passar person A … En regel som är gjuten i järn, tror jag, är att när man skriver en berättelse skall man introducera ’alla’ personer så tidigt som möjligt – särskilt om de senare kommer att spela en viktig roll … Jag tror att framgången för en roman till stor del beror på en eller två höjdpunkter. Vad man skall göra är att fråga sig: ’Vilka är de stora scenerna?’ och sedan försöka klämma ut varenda droppe från dem …

Jag tror att när man fått igång handlingen rejält, kan man låta den pågå så länge man vill.”

”Tycker du inte att tragedin i en författares liv är den passion tryckarna har för utropstecken? De älskar att slänga in dem i varannan mening. Jag har just läst om Picadilly Jim, vars korrektur jag inte läste, och boken sprudlar av dem. Exempel mening: ’Men vänta ett ögonblick! Jag förstår inte!’ Det ger intryck av febril upphetsning och förstör hela dialogen.”

”Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att det enda sättet att skriva en populär berättelse är att dela upp den i scener, och att ha så litet annat som möjligt mellan scenerna.”

W skriver dock väldigt litet om sin humor, hur han skriver för att det skall bli roligt. Antagligen beror det på att det för honom är en naturbegåvning, som han inte kan analysera. Det verkar dock i hög grad handla om att skapa udda personer som hamnar i udda situationer – och naturligtvis om den wodehouska talangen för understatements.

I ett brev i december 1944 formulerar han sitt aningen berömda citat om synen på författare, som anknyter till Berlinsändningarna: ”Har du råkat se en sak av George Orwell kallat ’Till PG Wodehouse försvar’? Han sade att min indiskretion (sändningarna) gav vatten på kvarn för vänsterradikalerna i England eftersom det var ’en chans att avslöja en rik parasit’. Har det slagit dig att det är så författare betraktats i England? Du, jag, Shakespeare, vi alla, bara parasiter. (Har du läst några bra parasiter på sistone”). Det är helt annorlunda med den saken i Frankrike.”

Svensk direktkontakt

I samma brev säger han att han hoppas att fem ännu opublicerade manus skall komma ut i England: ”Men om England inte vill ha dem kommer jag att få nöja mig med att de dyker upp i Spanien (och Sverige).” Svenska förlag hade uppenbarligen direktkontakt med Wodehouse. Sverige nämns även i lägerdagboken Huy… . Han klagar på maten som har alldeles för mycket betor: ”I should like him to make it quite clear that when I say swedes, I don’t mean Swedes, I mean swedes. Between the Swede who comes from Sweden and the swede which tries to mask its malevolence by hiding in black juice there is a great gulf fixed. I yield to no man in my respect for Swedes, but swedes give me a pain in the neck, and elsewere.”)

Skrev för tidskriftspressen

Wodehouse skrev främst för tidskrifterna. Romaner såldes som följetonger. Bokupplagor kom först i andra hand och gav inte alls lika mycket pengar. Vi får komma ihåg att fram till kriget fanns knappast billighetspaperbacks. I Storbritannien började Penguin med paperbacks strax före kriget, och i USA kom det under kriget. Ett viktigt skäl var att dessa små och nätta häftade böcker förutom att vara billiga var lätta att sända till soldater vid fronten; de kunde ligga i tält och foxholes och läsa. Inbundna böcker var dyra och hade små upplagor, så man skrev för tidningar och tidskrifter. Skönlitteraturen har förmodligen påverkats en hel del av att numera skrivas direkt för bokutgivning, och inte som förr för tidningar och tidskrifter.

En annan sak Performing Flea gör tydligt är den i våra e-postdagar förmodligen nästan avsomnade litterära brevkulturen. Förr skrev folk välformulerade och substantiella brev på papper, och hade brevväxling där man fick tid att tänka efter då postbefordran tar sin tid. Brevväxlingsböcker är sedan länge en egen genre. Berömda författares brevväxlingar samlas i stora arkiv och studeras av drägglande litteraturforskare. Idag är det troligen inte riktigt samma substans i brevväxlingsgenren, när allt är elektroniskt och brevväxlingar är halvslarviga småsnuttar av bits och bytes utspridda över internetuniversat.

Men detta gör det bara extra intressant att få läsa Pelham Grenville Wodehouses brevväxling i Performing Flea.

PS. Min Penguinupplaga säger på omslagets insida ”cover by Håkan Lindström”. En för mig obekant svensk bokomslagsmakare måste ha varit verksam i Storbritannien för 45 år sedan. Någon som vet mer om denne person?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22