Hans Holmér i mina böcker är polisarbetet 100%

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Från Söders höjder betraktat är han född på fel sida om Slussen, nämligen i Vasastan i Kungliga Hufvudstaden. Det har han på senare år kompenserat genom att bosätta sig på rätt sida om Edward Perssons landsväg. Han är nämligen bosatt cirka 200 meter söder om klassiska väg 101 som förenar Malmö med Ystad. Enligt de rika bönderna på Söderslätt delar denna uråldriga landsvag Sverige i två likvärdiga hälfter. Å ena sidan Söderslätt och å andra sidan Norrland, dit alltså inte bara Kiruna och Stockholm utan även Eslöv, Lund och hela Österlen räknas, i varje fall när dessa orter betraktas från Smygehuks, Trelleborgs och Skanör-Falsterbos horisonter. Runstenar utmed vägen visar att här har hänt saker. Och här bor alltså Hans Holmér!

Av BERTIL FALK

EKLIDEN (DAST) Höstens första blötsnö har fallit över Skåne. På en av småvägarna kring Fru Alstad glider högra framhjulet på min Felicia med en hastighet om cirka ½ m/sek förargligt ned i ett mindre dike. ”Jaså, du ska till Holmér, ja, han bor där borta”, säger mannen som skjuter på så att jag kommer upp ur diket. Han pekar. Skylten med påskriften ”Stall Ekliden” dansar lätt för en stilla vind när jag fem minuter senare svänger ner från väg 101 och in på Söderslätt. Där står Hans Holmér i dörröppningen och tar emot. över en kopp kaffe och en bärbar dator sker intervjun och jag får veta att vid min sida ligger det till 80 procent färdiga manuset till nästa Loppan-bok.
Hans Holmer (född 1930) är riksbekant son till på sin tid likaledes riksbekante Gösta ”Gosse” Hohner (1891-1983), som var bronsmedaljör i tiokamp vid OS i Stockholm 1912 och under 22 år rikstränare för Svenska friidrottsförbundet. Hans Holmér har vid det har laget tio böcker bakom sig och han har lyckats förankra polisinspektör Arvid Roos, Loppan kallad, så väl hos sina läsare, att många av dem blir besvikna när han kommer med böcker som är avlusade.

Christie & Trenter

”Jag minns inte min första bok och jag läste inte så mycket som grabb”, säger han, ”men när jag senare valde litteratur, så läste jag både skönlitteratur och deckare. Det var mycket Agatha Christie till att börja med. Så kom jag att läsa Stieg Trenters första böcker någon gång 1945-1946. Min morsa hade Allers och jag läste Stieg Trenters I dag röd som gick som följetong där. Jag läste också Jan Fridegard och så småningom gled jag över och läste ganska mycket Vilhelm Moberg och en del amerikansk litteratur. Däremot inte kioskdeckare.”
”På den tiden hade jag inte en tanke på att skriva. Den tanken kom faktiskt sommaren 1985, då jag tyckte att jag hade lite att göra. Det kan man ha som polismästare också. Då satte jag ihop ett synopsis till Loppan och gick till Ebbe Carlsson. Han var då på Bonnier Fakta. Så jag lämnade det till honom och sa, ’Är det har nånting man kan ägna sig åt?’ Då läste han det och kom tillbaka och sa han att det var nog jävla bra det där, men jag måste hitta på en pseudonym för polismästaren i Stockholm kunde ju inte skriva deckare. Det kunde jag ju hålla med honom om i och för sig.”

Stökig höst

”Sen så kom hösten 1985 och då var det ganska stökigt och jag hade mycket att göra och jag skrev ingenting då och sen kom mordet på Olof Palme. Då skrev jag 1987 boken om spaningarna. Och så 1989 tog jag upp skrivandet på Loppan. Då var jag nere i Wien och jobbade åt FN. Och jag fullföljde nu det som jag hade börjat med Loppan.”
DAST: Har Du någon speciell avsikt med Dina böcker?
”Ja, underhålla! Jag hade ett par motiv när jag började skriva polisromaner. Jag var ganska trott på vulgärbeskrivningen av svenska poliser; att alla i stort sett är idioter. Jag ville visa att det inte var så. Visst finns det idioter inom polisen, men de är inte så frekventa som man skulle kunna tro när man läser böckerna.
Men framför allt så ville jag visa att ett riktigt polisarbete är resultatet av ett teamwork, där man jobbar tillsammans och bygger ihop lösningar.”
DAST: Var det inte så hos Sjövall/Wahlöö också?
”Jo, teamworket fanns där. Jag gillade deras böcker, men jag gillade inte nidbilderna. Jag tillhör väl de få inom polisen som har läst Sjövall/Wahlöö med förtjusning. Jag tycker dom är bra, men det stämmer inte riktigt med verkligheten på den där punkten.”
DAST: Det leder osökt till frågan: hur mycket av den verklighet som du upplevt under årens lopp inom polisen finns i dina böcker?

Förbannad dikt

“När det gäller polisarbetet så är det hundra procent. Men det finns ingen verklighet i mina berättelser. Det är lögn och förbannad dikt alltihop. Men det sätt som polisen jobbar på, de svårigheter som möter, de är väldigt verklighetstrogna.
Om Loppan har förebilder är en fråga som jag fått ganska mycket och som jag tänkt på själv. Loppan har inga förebilder. Han är inte jag själv eller någon annan. Han är uppfunnen. Det så klart att när jag skriver om personer i mina böcker, så hämtar jag naturligtvis – om inte medvetet så omedvetet – en del drag från människor som jag träffat. Visst är det så. Men det är inte på det viset att Loppan kan pekas ut: det är han! Jag har stött på kompisar i polisen som har läst mina böcker och… Det var en kommissarie som jag träffade, som sa ‘Nu vet jag vem som är Loppan!’ Så jag sa att det var bra, då kan du tala om det för mig för det vet inte jag.”
DAST: Den har historien i Stockholm 2004, Det som finns där är det något som du har sett i verkligheten?
“Nej, men när jag var i FN 1988-1989, var jag mycket i Sydamerika och i Mellanöstern och jag såg de har kartellerna på olika ställen. Jag såg var makten låg och var pengarna fanns. Så även där finns det en verklighetsbakgrund, men det är ljug alltihopa.”

Loppan tillbaka i Åttan

“Jag är mån om en sak och det är att inte underskatta läsaren. Jag blir själv irriterad när jag i böcker stöter på en docerande ton från författarens sida. Eller när han nonchalerar någonting. Jag vill inte nämna några namn, men jag har några.”
DAST: Varför inte? Det vore ju kul att få höra.

“Ja, det förstår jag, men helt bortsett från det så vill jag inte underskatta läsaren. Det är jag mån om att inte göra. Jag värjer mig till exempel mot att vara övertydlig. Om jag tycker att jag kommit på något klurigt, så blir jag kanske övertydlig i utkastet, men sedan låter jag läsaren ta det som det är. I en av mina böcker – Krysset – har många läsare frågat mig vem en man ar som dyker upp i slutet av boken. Det var en sån sak som jag överlät åt läsaren, men det var lite för svårt.”
DAST: Det får mig att tänka på Birka.
Vilka är Dom? Blir det någon fortsättning?
“Nej, det blir det inte. Det är meningen att det ska sluta så där. ”
DAST: Vad håller du på med nu? Blir det någon ny bok?”
“Arbetsnamnet är Åttan. Till vänster om dig där du sitter ligger 80 procent av den boken färdigskriven. Loppan är med. Jag har hört att många saknar Loppan och det är ju roligt.”
DAST: Vad läser du nu förtiden?
“Jag läser det mesta som kommer ut på deckarfronten för att veta var konkurrenterna står någonstans. Några är bättre än andra, men jag blir inte direkt rädd för konkurrensen. Det så klart att det finns de som skriver bättre än vad jag gör och det finns de som har bra intriger. Ett genomgående drag hos många, om jag generaliserar lite, och som jag själv är orolig för att hamna i, är att i många fall när boken börjar närma sig sitt slut – låt oss säga att det är tjugo sidor kvar – så går det i ett rasande jävla tempo. Det är som om författarna inte har ro att arbeta i samma takt som förut. Jag är inte för några långrotningar i böcker men det är viktigt att man inte snabbt som fan avslutar det när författaren själv börjar bli lite halvtrött på verket.
Jag läser fortfarande Vilhelm Moberg. Han har inte skrivit någon deckare, men han har skrivit ett avsnitt i Min svenska historia som är ganska deckarlikt. Det handlar om den där Bockstensmannen som hittades i en mosse. Raymond Chandler tycker jag fortfarande om. Ed McBain. Puzzeldeckare läser jag inte längre. Mycket kan läsas i biblioteket, men inte allt. Det är bra böcker, men jag gillar inte stilen.”
DAST: Finns det någon svensk du tycker om?
“Nesser.”
DAST: Ingen annan?
“Nej.”
DAST: Vad tycker du om Trenter i dag?
“Jag vill måla med andra färger än Trenter gjorde. Jag är inte den typen av kulturskribent som han var.”
DAST: Jag har sett flera kritisera dig får att dina personer ska vara stereotypa. Tycker du det?
“Nej. Jag har ett litet problem som författare och det är det att än i dag när mina böcker recenseras så recenserar sex av tio recensenter mig inte som författare utan mot bakgrund av mitt förflutna. Därför har jag svårt att ta till mig både negativ och positiv kritik i dag. Jag försöker i stället att läsa ut av upplagorna hur jag ligger. Och böckerna går bra. Jag tittar en del på TV, men då hamnar man ju i bakvatten. Man får aldrig se några färska grejer.”
När DAST tar upp frågan om Dick Francis hästdeckare och hästarna på Stall Ekliden, så säger Hans Holmér så här:
“Jodå. Jag har läst Dick Francis, men jag är ingen hästmänniska. Jag är en stallmänniska. Jag har ingen bakgrund som hästmänniska. Det är min fru och hennes dotter som har den bakgrunden. Det jag kan om hästar har jag lärt mig de två år jag varit här i Skåne. Jag tror inte att det dyker upp hästar i mina böcker i framtiden. Det blir inte mycket över till hobbies, men jag är sportgalen. Jag hinner inte sporta

ATT LEVA LOPPAN

Hos vilken författare av thrillers och polisromaner testar japaner sina yen mot svensk öl? Svaret är hos Hans Holmér, som – till skillnad från de flesta av sina skrivande systrar och bröder – själv har varit i branschen. För den som gillar zaggiga thrillers där storyn sniglar sig fram sida upp och sida ner är nog inte Hans Holmérs författarskap den rätta koppen te. En story hos Holmer behöver inte hela startbanan på Kastrup för komma upp i luften. Den klarar sig med en femöring, lyfter direkt raka spåret upp och skjuter iväg – som en Harrierjet.
Hans av en och annan kritiker massakrerade thriller Stockholm 2004 (Wahlström & Widstrand 1997) visar i vanlig ordning upp en författare som inte vilar på några lagrar. Det är full rulle från första stund. Holmér lanserar en schejk med storvulna planer på ett Storarabien. Schejken engagerar terrorister som ska kidnappa Sveriges kronprinsessa vid ett OS i Stockholm år 2004.
Exakt hur denna kungliga kidnapping genom utpressning är tänkt att leda till skapandet av ett storarabiskt rike förblir egentligen oklart, men det spelar inte så stor roll för själva handlingen, som tar sats någon gång är 1996. Det handlar om en schejk med massor av oljemynt och rejäl framförhållning i planeringen. Till att börja med har schejken kontroll över händelseutvecklingen, men när han väl har släppt anden ur flaskan så är den så att säga självgående. Precis som i Tusen och en natt.

Häftigt tempo

Man kan alltså inte klaga på tempot hos Holmér. Det är som gjort för fartblinda sträckläsare. Och vi är ju några stycken. Att han har bra flöde i språket gör sitt till. Hans sätt att strukturera sina skrönor är ofta alldeles utomordentligt. Ofta, men inte alltid, arbetar han ungefär som de dramaturger i USA, som skrev formuladeckare åt TV för serien Columbo. Det vill säga: tittaren alternativt läsaren vet vem som är brottslingen och varför. Spänningen ligger i att följa med hur polisen lyckas reda ut sammanhangen.
Metoden är raka motsatsen till puzzeldeckare och kallas i USA – om man får tro Alfred Bester och det ska man nog göra för en “öppen historia”. Det är ingen lätt uppgift att skriva i den genren. Hans Holmérs thrillerskrivande kollega Jan Eric Arvastson (också han med en viss faibless för att kidnappa kungligheter) så följande i Dast (3/99): “Man bör nog akta sig för den
renodlat öppna thrillern, där alla vet vem mördaren är från början. Det tror jag är en speciell genre, som man bör vara försiktig med.”
Holmér aktar sig inte, men hans infallsvinkel är ingalunda lika enkelspårig som i Columbo. Han växlar snabbt och exemplariskt mellan skurkvärld och polisvärld, då han inte låter de båda världarna flyta samman. Och trots att han, för att nu använda sig av Arvastsons vokabulär, är oförsiktig, så är han också med sina bakgrundskunskaper ovanligt väl lämpad att djupdyka i denna speciella genre.
I den mån Holmér tecknar sina gestalter så sker det främst via samtal och tankebubblor. Läsaren får dra sina slutsatser av de dialoger som förs och de funderingar som t ex Loppan ägnar sig åt. Jag tycker nog att Loppan, som är huvudperson i de flesta av Holmérs böcker, är en herre som man blir bekant med och Känner för, medan däremot J35, denna osköna dam med hjärnan på rätta stället och (som jag inbillar mig) oförlösta sexdrömmar, är mera svårfångad och snarare lockar genom sin tillbakadragenhet med drag av mystik. Ändå är det inte hon utan en manlig polis som kallas Garbo i Holmers böcker. J35 är trots detta en “outgoing” individ. Av alla Holmérs gestalter är det Loppan och J35 som tilltalar mig mest.
Några grafiska beskrivningar av sin födelsestad Stockholm bjuder Holmer inte på, men visst har han förmågan att suggerera fram stämningar som läsaren kan identifiera sig med:

Det är fredagsmorgon i Stockholm. Det är den 13 december. Ett gäng ungdomar som firat Lucia har hamnat i Stadsgården och går längs kajen och skrålar julsånger. En flicka mår illa och ställer sig framme vid kanten och spyr upp glöggen hon druckit under natten. Hennes kavaljer håller henne om livet så att hon inte skall drulla i. Det är någon plusgrad och de senaste timmarnas duggande har övergatt i snöblandat regn. Ett par av husen på Kastellholmen är svagt upplysta. Lucianattens mörker håller på att jagas bort av gryningen och detaljer i Gamla Stans silhuett framträder allt tydligare. Flickans mörka hår är stripigt och vått Plötsligt sliter hon sig loss ur pojkens famntag och rusar bort från kajkanten. Han springer villrådigt efter och fångar in henne. Hon är kritvit i ansiktet och tar sig om huvudet och skriker rakt ut i luften.
– Det ligger en människa i vattnet!

Dödliga damer

Raderna är hämtade ur Monika (Wahlström & Widstrand, 1991). Monika är en mycket svensk variant av den hårdkokta femme fatal-typ som präglade Black Mask-skolans dödsbringande damer. En hårdknarkande kokainlangerska med drag av nymfoman. Han är också en av de många kvinnor, som Loppan under sin karriär som Holmérs huvudperson ligger med. Och har man sett på maken – hon överlevde boken som bar hennes namn. Annars är det inte helt ovanligt att Loppans kvinnor går döden till mötes.
I Stockholm 2004 sker upplösningen dels i hopplöshetens och dels i västgötaklimaxets tecken. Fast schejken får aldrig veta hur hans plan misslyckades. I Birka (Wahlström & Widstrand 1999) ter sig hopplösheten ännu hopplösare. Boken utmålas i förlagsreklamen som en roman där ondskan står i centrum. För all del. Jag har läst deckare och thrillers med betydligt ondskefullare typer, gräsligare tortyr och framför allt med betydligt värre svek. Flera av dem som förgäves försöker få rätsida på saker och ting kan faktiskt betecknas som tämligen normala och rentav sympatiska.
Fast de som uppträder i Holmérs Birka lever förvisso farligt. De hittas drunknade eller blir dödsdömda (dödsstraffet är återinfört i den inflationistiska brottslighetens Stockholm) eller återfinns med en snara om halsen och tomma ögonhålor i en säck i kölsvinet på en knarkarpråm.

Vilka är Dom?

Det mest kontroversiella med boken är emellertid att även om läsaren vet vad de
enskilda individerna haft för sig, så får man aldrig veta vilka Dom är. Dom har en oerhörd makt. Dom vill veta var någonstans en viss pryl finns.
Med risk för att gå i samma fälla, som andra bedömare (eftersom det ibland känns svårt att dra en rågång mellan Palmespanaren Holmér och författaren Holmér) och med tanke på att Holmér som spanare följde det så kallade PKK-spåret, ligger det nära till hands att inbilla sig att saken ifråga symboliserar Palmevapnet och att Dom är ett kodnamn för PKK.
Take it or leave it!
Jan Nygren har i Dast (3/1999) kallat Birka för ”en hybrid mellan sf och kriminalroman”. Jag är mer än tveksam till det påståendet. Det räcker faktiskt inte med att man förlägger fiction i framtiden för att det ska bli en science fictionroman. Det bör nog finnas lite science med också. Birka är förvisso ett kriminalroman som utspelar sig i en tänkt framtid, men det är ingen sf på sin höjd en framtidsroman.

B.F



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22